Jesper Juul

Ni kanske hört talas om honom, en dansk familjeterapeut som eftersträvar jämlikhet och känslor inom familjen före auktoritet.
För er som inte har, läs! Fantastiskt bra hjälp på vägen när vi stöter på problem i vår uppfostran.
Det är det svåraste som finns, att vara en så kallad bra förälder. Eller att snarare känna sig nöjd över våra handlingar, ofta tar stressen, frustrationen och maktlösheten över och så agerar vi på ett sätt som vi egentligen inte vill lära våra barn.
Men barn gör som vi gör, inte som vi säger...
En klyscha vi hört i årtionden. Det är så mycket sanning i den, hur skall vi kunna lära våra barn en sak om vi gör tvärtom själva. Då syftar Jesper Juul inte bara på banala saker som äta godis på lördagar utan i hur vi grälar, hur vi pratar, hur vi svarar, hur vi söker kontakt.

Anders, jag och Sara gick från föreläsningen igår med både skratt och funderingar. Det var hög igenkänningsfaktor på många punkter och även om vi funderat över många av problemen innan så är det så skönt att höra dem sägas igen. En föreläsning varje halvår hade vart bra som påminnelse livet ut!

Om vi tänker oss en generation tillbaks, de som uppfostrades på fyrtio, femtio och sextiotalet. Där var det mer vanligt med auktoritär uppfostran än något annat. Ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Det var troligen få som hade familjer där det var okej att ifrågasätta sina föräldrar.
De barnen blev sedan vuxna och fick oss, vi som blev födda på framförallt sjuttio och åttiotalet. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Med andra ord tror jag att mängden av de nyblivna föräldrar på sjuttio och åttiotalet fortsatte i samma hjulspår så som de blivit lärda, men tankarna började kanske gå åt ett annat håll. Reflektionerna och ifrågasättandet väcktes till liv på ett annat sätt och någonstans där startade en revolution. Mer eller mindre ska jag säga, i olika familjer. Kanske även lärarutbildningen och läroplanen ändrades då, det har jag ingen aning om. Men jag tycker man kan se en generell skillnad i hur vi ser på saker och hur vi skapar självkänsla om vi jämför med tidigare årtionden.

Hur som helst märker man stor skillnad på dem vars familjer som började med att ifrågasätta auktoriteten och vilka som körde på i gamla hjulspår. Jag har full förståelse för att det inte var lika lätt att bryta beteenden då som det är nu eftersom vi idag har så mycket mer kunskap och dessutom kan se skillnaderna hur effekten blir av att ta bort en stor del av den auktoritäre föräldern. (Ett förtydligande, självklart skall vissa auktoritära bitar finnas kvar där barnet inte försåt konsekvenserna av ett handlande)
Det är tråkigt bara att se hur många som faktiskt lider av dålig självkänsla. Det är mer vanligt än vanligt känns det som.

Vad är självkänsla? Det blandas ofta ihop med självförtroende.
Att ha självkänsla är att tro på mig själv och vem jag är. INTE vad jag gör.
Att ha självkänsla är att kunna säga saker som "Du gjorde mig ledsen när du sa så!" "Nej, jag vill inte ta ett bloss på den där cigaretten!" (trots grupptryck)
Att ha dålig självkänsla är att tro att tex. alla andra tycker du ser konstig ut, att det du sa förut kanske inte var så himla smart, vad ska dem tycka om mig nu? Osv.

Självförtroende är att tro på sig själv i vad vi presterar. Personligen är jag värdelös i bollsport så slänger du in mig på en fotbollsplan så skulle jag ha ett otroligt dåligt självförtroende. Jag är även rätt dålig på svårare form av matematik, fastän jag har läst det. Så att sätta mig på en matematiktenta är verkligen att spela med mitt självförtroende. Däremot är jag rätt duktig på att formulera mig med ord, vilket ger mig självförtroendet att skriva denna texten och känna mig rätt nöjd med den.

Fram till jag var dryga tjugo år hade jag bra självförtroende men dålig självkänsla. De påminde igår om att det är omöjligt att bygga utifrån och in. Alltså, du kan inte bygga ditt liv på de yttre faktorerna, vad du är bra på eller hur snygg du är. Så fort någon faktor försvinner eller ifrågasätts så har du ingen självkänsla att luta dig på där du känner dig trygg i vem du är och att du faktiskt duger som du är.
Jag visste mycket väl vilken hjärnhalva som styrde mig när jag var tjugo. Faktum är att jag hade så lätt för mig i skolan att det blev väldigt tydligt vad mina bättre och sämre egenskaper var.
Däremot var min självkänsla usel, jag trodde sällan jag dög. Ifrågasatte hela tiden mig själv, mitt utseende, vad jag kunde ändra med mig själv för att bli som någon annan duktigare och vackrare person. Mycket av detta berodde på min stora prestationsångest. Den sa hela tiden till mig att jag alltid kan göra lite bättre, det du gjort nu är inte tillräckligt bra. Jag kunde alltid bli lite sötare, lite smalare, lite smidigare så kanske jag skulle bli en ännu mer lyckad person.
Detta satt ju helt i mitt huvud och orsakade tillslut en enorm ångest som aldrig ville ta slut.
Jag hade insikten att jag borde söka hjälp, det var något som inte stämde och sedan turen att finna den där fantastiska människan som genom kognitiv beteendeterapi ändra mitt sätt att se på världen och istället luta mig tillbaks i mig själv och se till mina fördelar och brister och acceptera dessa.

Idag sätts min värld på prov igen, dryga tio år efter jag lyckades bygga upp en riktigt stark självkänsla. Nu har jag barn och i mina värsta ögonblick gör jag som jag alltid gjort. Oftast blir det fel. Jag säger/gapar på mitt barn av ren frustration hur jag vill att HAN ska bete sig.
Hur beter jag mig då? Är det så jag vill lära honom att man gör, bli fullständigt galen av frustration och ta till med hot och mutor för att hantera situationen?

Nej, hemska tanke. Absolut inte! Jag tänker faktiskt ofta på hur jag beter mig och reflekterar efteråt vad jag kunde gjort bättre och försöker prata med min son om det i efterhand. Hur det blev, hur det kändes för mig och hur det kändes för honom. Men i vissa stunder, när mitt tålamod tryter går reptilhjärnan in.
Förhoppningsvis kommer jag och vi fundera ännu mer på hur vi hanterar dessa situationer.

Det största avtrycket från gårdagen blev ändå hur vi vill att våra barn skall göra och bli som tonåringar och att det är nu vi formar för detta. Vill vi att de skall komma och prata om alla konstiga, dumma tankar med oss? Då kräver det ju också att vi skapar en kontaktyta på barnets villkor där han/hon har möjlighet att berätta om sina känslor, även om vi inte kanske tycker de är befogade, utan att vi måste lösa deras problem. Låt dem berätta, låt dem visa hur de fungerar så kanske vi kan lyckas hålla denna kontakten hela vägen genom livet sedan.

Ja, det är verkligen en svår bit i livet detta. Den innefattar så mycket och vi alla har vårt eget bagage.
Men jag har en grundregel i mitt liv och den tycker jag är väldigt viktig:

Vi kan minnas och förstå hur vår uppväxt har format oss till den vi är idag, men vi kan alltid bli en bättre människa genom att kunna ta kritik, positiv som negativ, och ändra oss till den människa vi vill bli. Jag är inte den person jag var när jag var tonåring, idag har jag gjort ett val. Där jag accepterar mig själv, mina fördelar och nackdelar och försöker hela tiden att jobba med dessa bitar. Hur svårt det än kan tänkas vara.
Livet är för kort. Jag säger bara det, önskar vi att vårt liv ser annorlunda ut, ja då är det bara upp till oss själva att styra det i rätt riktning.