När Hannes kom till världen!

Jag måste börja ventilera nu, alla känslor måste få komma ut. Med risk för att kommande inlägg kan bli väldigt långa, men orkar du läsa så är det bara uppskattat!

Vi börjar med dagen då vi hade beräknat förlossningsdatum. Allt kändes som vanligt, förutom att jag kände mig aningens nedstämd. Jag låg och vilade mig igenom hela dagen som vanligt, konstigt nog hade jag vant mig vid allt vilande så det bekom mig inte längre. Ni som känner mig vet ju hur jag är, kan knappt ligga still om jag inte har över 40 graders feber. Men nu hade jag kommit in i lunket och accepterat att kroppen ville vila och så fick det bli.

Jag började känna mig desperat att få ut detta lilla barn, jag kunde tänka mig att göra vad som helst. Förutom att trötta ut mig totalt. Det hade jag erfarenheten av sen med Leon, att om det är något man behöver på förlossningen så är det energi. varför då göra slut på den innan?
Jag resonerade som så att jag vilar ut bebisen!

Det var söndagen den 18 november. Rikard kom och lämnade Leon hos mig runt 16-snåret och Leon var så glad att se mig och han gick även runt i lägenhuset för att leta efter Anders som han hade saknat så. Han var till hans stora besvikelse på jobbet men skulle snart komma hem. Till dess bestämde vi oss för att se på lite barnprogram i sängen och mysa. Det brukar Leon tycka är det bästa just vid bytet från pappa till mammavecka, lugn och ro med mys och närhet.
Vi låg där i sängen i en dryg kvart och pratade om hur mycket vi saknat varandra och bara var. Helt plötsligt kändes det som att jag kissade ner mig. Tanken slog mig att det måste vara vattnet, men jag hörde inte det där ljudet som tydligen ska låta när vattnet går men jag slängde mig ändå upp ur sängen med den stora otympliga gravidkroppen jag låg inne med.
Visst var det vattnet! Byxorna jag hade på mig blev dyngsura av fostervatten och det fortsatte och fortsatte. Det fanns liksom inget slut på vattnet.
Hjärtat började dunka snabbare och snabbare. Shit, vattnet har alltså gått! Då kommer det ju en bebis snart.... föda barn? Åh, orkar jag det nu? Ja jag vill ju ha ut detta barnet så det måste ju ske..!
Tankarna snurrade och Leon frågade vad jag höll på med.
Jag svarade att vattnet hade gått.
"Vilket vatten? Kissar du ner dig?" undrade Leon.
"Nej, vattnet som bebisen simmar i. Nu kommer din lillebror eller lillasyster komma ut snart så tyvärr måste jag ringa pappa igen så du får åka tillbaks till honom..."
"Ska du föda barnet här? I sängen? undrade Leon och såg sig nervöst omkring.
Jag fick förklarat lite snabbt om vad som skulle hända och jag ringde Rikard som var tillbaks inom tjugo minuter för att hämta en besviken Leon som knappt fått träffa mig innan han skulle åka igen. Samtidigt lös det i hans ögon när vi pratade om bebisen, han var ju så nyfiken!
Jag ringde Anders som fick skjuts av sin bror med familj hem från jobbet. Jag kontaktade även NÄL där vi hade tänkt föda och lydde deras råd om vad jag skulle göra.

Anders kom hem och Leon åkte. Vi packade ihop det sista av grejerna till BB-väskan och installerade bilstolen i bilen med vännen Johns hjälp. Den skulle fästas med isofix nämligen och vi hade aningen svårt att hitta fästena i sätet men tänkte att John som ändå arbetar med Renualt kunde hjälpa oss och det gjorde han såklart, trots att vi störde mitt i hans söndagsmiddag med päronen och familjen.
Så begav vi oss upp mot NÄL för en kontroll trots att jag inte fått en enda värk ännu. De ville bara kolla hur bebisen mådde i magen och så allt stod rätt till. Det var en lugn bilfärd men laddad med mycket förväntan och nervositet.

Väl framme på NÄL togs vi emot av en barnmorska som gjorde ett ultraljud på magen så bebisen låg rättvänd. Sedan fick jag sitta med CTG på magen för att se om jag hade sammandragningar och hur bebisen mådde när detta skedde. Visst spände sig magen då och då men så hade jag haft till och från i veckor. Inget som gjorde ont alls, kändes mer som att jag hade stått i plankan någon minut så magen blev trött. Efter lite diskussion med barnmorskan skickades vi ut på en två timmar lång promenad för att se om kroppen kunde starta igång något.
Sagt och gjort. Ett varv på utsidan sjukhuset i kolmörkret, en sväng ner till MAXI vid Överby för att fördriva tiden och sen blev det en glass på Mc Donalds. Tillslut vände vi tillbaks igen till förlossningen med hopp om att vi skulle få stanna kvar och slippa åka hela vägen hem igen.
Jag fick sitta med en ny CTG men ingen förändring hade skett. Däremot så sa barnmorskan att det var så lugnt på förlossningen denna kvällen och eftersom jag var andragångsföderska så kunde vi få sova kvar där och bli igångsatt morgonen efter om jag ville.
Det kändes som en självklarhet. Åka hela vägen hem igen kändes som en riktigt besvikelse och bebisen måste ju ut någon gång så varför inte imorgon om det inte startar av sig själv?

Vi kom i säng vid halv tolv på kvällen och efter att Anders brötat runt med tältsängen som han var alldeles för lång för så fick han tillslut kommit till ro på golvet. Jag låg i sjukhussängen och bara kände hur irritationen stegrade sig när han grejade hela tiden. Jag ville ju bara slappna av så jag kunde få sova och samla kraft till morgondagens igångsättning. Jag har ju hört att det kan vara riktigt jobbigt att bli igångsatt och det kan dra ut på tiden rejält om det vill sig illa.
Jag försökte verkligen somna, men det gick inte. Tankarna snurrade för fullt. Nervositet blandat med förväntan av vad som komma skulle.
Timmarna gick och klockan tre på natten kom det helt plötsligt en värk. Inte alls farlig men ändå en värk. Så kom en till, och en till... Inte särkilt regelbundet och rätt långt emellan. Kunde gå mellan 5 minuter till att bli 12 minuter emellan. När klockan blev närmre halv fyra väckte jag Anders och bad honom trycka på knappen så barnmorskan kunde komma.
Hon gjorde en undersökning på mig och konstaterade att jag var öppen 4 cm och tappen var mjuk och nästintill utplånad. Värkarna fortsatte komma men fortfarande inget som var särskilt jobbigt.
Hon frågade mig om jag ville ha någon smärtlindring när vi kom till förlossningrummet men jag tackade nej. Jag jämförde ju med Leons förlossning och detta var ju INGENTING så att smärtlindringen kunde vi ta i ett senare skede kände jag.

Jag la mig på förlossningsbritsen och Anders installerade sig i stol bredvid mig. Tiden gick och vid 4-tiden sa jag att vi kanske ska prova den där lustgasen ändå då.
De vred på absolut lägsta graden, 30%, och jag började smaka på hur det kändes. Jag mindes att jag kände mig så in i norden packad med Leon av den så det var nästan mer obehagligt än hjälpsamt.

Jag lärde mig tekniken för när den skulle andas in. Jag höll lustgasmasken frenetiskt med högerhanden och satte naglarna i Anders hand med vänsterhanden och klämde åt vid varje värk. Det var rätt skönt med den där gasen nu ändå. Vi ökade på procenten och vid 50% lustgas började jag känna mig riktigt full. Började snacka med Anders om lilla baren på Fars Hatt och Mariestad-öl. Hur det kändes att stå där och allt bara snurrade men ändå drack man den där extra ölen som egentligen inte borde drickas!
Det kändes så verkligt när jag låg där, jag riktigt kände hur jag var på Fars Hatt och var dyngrak.

Anders hand blev mer och mer sönderkramad när värkarna tilltog och vid fem på morgonen konstaterade jag efter en helvetesvärk att jag nog skulle kunna tänka mig att få en epidural ändå i ryggen. Skulle det göra såhär ont i många timmar till så var jag villig att ta varenda smärtlindring som fanns! Det hade ju bara gått 2 timmar sen första värken och jag visste ju att det skulle ta många timmar till....
Barnmorskan förberedde för lite värkstimulerande dropp i handen ifall att det skulle komma att behövas. Så gick hon ut för att beställa bedövningen av narkos.
Helt plötsligt gjorde sig den välbekanta "Jag är hysteriskt bajsenödig-känslan" påmind och jag började få lite lätt panik. Jag ropade högt:
"Faaan! Jag har ju glömt att gå på toa idag, jag skiter ner mig!!!"
Barnmorskan svarade med att det inte var någon fara och att jag kunde vara lugn. Men det var inte bara bajs, det kände jag. Det var huvudet. Jag kände hur huvudet tryckte på nedåt och paniken spred sig i hela mig. Jag skrek i lustgasmasken:
"Huvudet kommer, huvudet kommer!!!!"
"Nej, nej! sa barnmorskan. Det är inte huvudet, du är inte ens öppen fullt ännu!"
"Jo men det äääääär huvudet, jag lovar!" skrek jag och ville bara få allt att sluta.
"Ja, okej. Jag får undersöka dig då och se men du får INTE trycka för då går du sönder om du inte är öppen!"

Jag tittade på barnmorskan när hon undersökte mig och såg hennes förvånade blick. Den helvetesvärken hade gjort att jag öppnade mig alla resterande cm på en gång!
Hon tryckte på knappen och in kom en till barnmorska och de gjorde i ordning allt för leverans av bebis. Det blev tre stycken krystvärkar så var han ute, 5.17 på morgonen!
Visst gjorde det ont, men absolut inte farligt! Jag hade ju knappt haft några värkar så jag hade inte hunnit bli trött på dem ännu.

Hannes skrek direkt när han kom och jag pustade ut, allt var klart! Var allt klart? Va?
Nääää? Jag hade väl inte fött barn redan?
Det var svårt att förstå att det redan var över, jag som trodde det skulle ta MÅNGA timmar.
Anders han bröt ihop som ett barn, han grät högt och ljudligt. Han skakade och blev helt ifrån sig. JAg själv låg mest bara där och var nöjd över att det hade gått så bra.
Då slog mig tanken på om jag hade gått sönder från A till Ö nu när bebisen kom i en sån fart men barnmorskan konstaterade att det inte hade hänt någonting på den fronten. Vilken lättnad!
Så la hon upp honom på mitt bröst, en liten nätt pojke låg där och såg så nöjd ut.
Mycket mindre än jag hade trott, men lång och massor av hår!

Han låg där länge på mitt bröst och njöt tillsammans med oss. Han var inte så snabb på att ta bröstet men han såg allmänt lycklig ut och även han nöjd över att det var över.
Barnmorskan kom in med den efterlängtade fikan till rummet och vi skålade över att vi fått en till synes frisk pojk och att allt var över. Äntligen var han här!

Hannes Dahlgren.
Kl 5.17 måndagen den 19 november.
53 cm lång och 3860 gram tung.
Vacker som en dag!

Vi rullade in mig och Hannes i en rullstol till BB-avdelningen och Anders gick stolt om en tupp efter.
Nu skulle vårt nya liv börja tillsammans med en liten pojke vi precis börjat att lära känna.
Vi fick vårt enkelrum, nummer 16, på BB och sakta men säkert började vi installera oss.
Det blev mys tillsammans dygnets alla timmar och Hannes som skulle sova i baljan fick sova bredvid mig för jag hade svårt att ligga där utan honom utan ville känna hans doft och närhet så jag visste att han levde och var vår.
Han låg där och andades så fridfullt, lite snabbt och oregelbundet, men det gör ju bebisar allt som oftast. Han ammade och var snabb på att ta bröstet men orkade inte riktigt att äta ordentligt. Även så kunde ju vara helt normalt då råmjölken är tjock och jobbig att få fram så det var ingen oro.
Vi njöt och knöt an. Mös och kunde inte sluta titta oss mätta på denna lilla fantastiska varelse.

Vi kände att längtan blev enorm att få komma hem och visa Leon hans nya lillebror och hela världen det finaste vi någonsin gjort! 

Dagen D

Bilden talar för sig själv. Men ingen bebis är på väg ut!

Om bakfoten?

Snälla lilla, rara, söta älskade bebis....
Då vi verkar ha vår första riktigt stora konflikt tänkte jag om du kanske fått en del saker om bakfoten och jag vill klargöra dessa för dig så du kan välja rätt väg att gå i livet, vilket just nu är NEDÅT.

Du verkar tro att hotellet du bor i är det mest optimala då det serveras mat dygnet runt utan ansträngning   och du har det varmt och skönt i din trygga lilla kokong.
Jag vill förklara för dig att i år har Kungälvsbostäder höjt värmen något ofantligt och det är fruktansvärt varmt här inne i ditt tilltänkta hem. Jag, din mamma, lovar att sluta ha balkongdörren öppen på nätterna så fort du är ute så du kan få samma tropiska klimat även här.
Gällande maten så kan det visserligen bli ett par ansträngningar innan vi får det att fungera du och jag, men sedan kan jag garantera dig ett fritt flöde av mat. Jag kommer till och med lukta mat! Allt du behöver göra är att skrika, det tror jag redan du är bra på där inne så som du hickar när du antagligen försöker använda dina stämdband men istället sväljer en massa vatten. Din bror lyckades med bedriften att gå upp 650 gram i VECKAN av samma föda som även du kommer att erbjudas. Jag förstår om siffrorna är svåra att greppa men det är ungefär en sjundedel av din vikt som du väger idag. Alltså kommer du bli MER mätt här utanför hos oss.

Dessutom finns plats att sparka och härja fritt utan att ta emot väggar med dina små fötter.
Din pappa, det är dessvärre han du redan misstänker, han som stör dig på natten när han bara vill "prata" lite grann och väcker dig i din skönhetssömn. Jag lovar att han faktiskt är snällare än du tror, han brukar faktiskt visa rätt så bra respekt nattetid! Dessutom är han en hejare på att ordna överraskningar och spexa till tillvaron så att vi alla skrattar. Du förstår, så fort du är ute så kan räkna med en tre fyra veckor så kommer även du kunna dra på smilbanden på grund av att du faktiskt vill le, inte bara knorra med magen...

Sen har vi din bror. Ja, hur ska jag förklara detta. Jag liksom lovade honom att du skulle anlända lagom till bandysäsongen drog igång. Man kan säga att du missat ett par matcher nu och din kära bror ser fram emot att ha dig med och heja på hans favoritlag, IFK Kungälv. Men det visste du säkert redan för din bror är ju han som står för hejaramsorna och sångerna dygnet runt här hemma. Jag är inte förvånad om du kan dem redan nu.
Han längtar i alla fall otroligt mycket efter dig och sen tycker han nog att du är lite egoistisk som har tagit över hans mammas kropp så länge nu så att han fått nöja sig med stoj och stök från alla andra.
Det är faktiskt inte rättvist att tro att din mamma bara är din mamma utan ni ska faktiskt dela!

Kan det vara där skon klämmer, att du inte vill dela?

Jag lovar dig att allt löser sig, bara du väljer vägen nedåt snarast. Du ska få så mycket pussar och kärlek så det räcker och blir över. Din bror kan tänkas pussas aningens för hårt eller snabbt ibland, men det är enbart av kärlek!

Ska vi säga så då? Vi tar och tittar ut nu....?

Snart!

Jag är tillbaka snart. Ska bara föda ett barn först tänkte jag. Håll ut!

Vem gjorde han glad egentligen?

Igår kväll hade vi en lugn hemmakväll som vanligt såhär i väntadets tider. Vi har filmkväll nästintill varje ledig stund nuförtiden, kanske som ett "Vi måste passa på innan vi aldrig mer är ensamma igen"?
Förutom att se på serierna vi slaviskt följer "Sons Of Anarchy" och "Homeland" så slinker en och annan film ner. Tills nu, då den älskade (?) MacBooken intagit vårt hem.

I varje så kallad paus, eller vad det nu kan tänkas vara så ska Anders passa på och "fixa lite" med datorn. Efter  x antal minuter tröttnar jag alltid och frågar om han inte är färdig snart och besvaras med den stående repliken:
"Jodå, om 30 sekunder hjärtat!"
Trettio sekunder är VÄLDIGT långa i Anders värld. Trettio sekunder kan nog faktisk vara en timma ibland. Till och med Leon har tröttnat på denna replik, den har liksom förlorat sin mening för länge sen.

Hur som helst, igår var vi klara med både SOA och Homeland redan vi 22-tiden och det kändes inte som att det var läge att dra på en mastodontfilm så sent. Jag hade hysterisk värk i kroppen efter den otroligt långa promenaden på dryga två kilometer i Fontin och kände väl mest för att bara vara. Då är det ju helt okey att han sitter där med sin älskade dator.
Ni kan säkert se det framför er, jag liggandes i sängen med två kuddar mellan knäna och spelar det otroligt energigivande spelet Solitaire på iPhonen, Anders sitter ute i vardagsrummet och pillar på datorn samtidigt som han svär var tredje minut och diskuterar vad som händer på datorn samtidigt.
Jag låter säkerligen väldigt väldigt intresserad av när det går bra eller dåligt för hans installationer, eller vad det nu är han gör?

Jag frågade inte ens när han tänkte gå och lägga sig utan lät honom hålla på där ute. Han kände nog ändå på sig att jag tänkte frågan så ungefär var tjugonde minut säger han:
"Jag kommer snart hjärtat, ska bara fixa en sak först. Jag vill också gå och lägga mig!"

Mmmm, jodå. Klocka blev halv tolv och sedan slog den tolv. Jag gick och gjorde min sista kvällskiss med hopp om att få längre sträcksömn. När jag vänder tilbaks mot sängen slänger jag ett öga på Anders om han ser så sovig ut som han påstod sig vara. Inte någonstans, kan jag meddela. Så jag gick och la mig utan hard feelings. Jag var så trött ändå. Han VET ändå hur jag hatar att bli väckt när jag väl somnat, då jag har så svårt att sova nuförtiden. Ändå kommer han in flera TIMMAR senare och frågar mig miljoner gånger om jag är vaken för han är så pratig. Jag bemödar mig inte ens att svara på tilltal för då skulle jag bara vräka ur mig något spydigt. Tänker att han nog fattar piken ändå.

Jag vaknar runt fem på morgonen, efter en katastrofnatt där jag vaknat gång på gång av Anders tjöt och av att jag inte kan andas. Graviditetstäppan har slagit till med storm och det går inte att få luft om jag så ens står upp och sover. Slår en blick på mobilen och ser ett sms från Anders:
"Säg till när du är vaken!"
Ja men va faaaaan! Vad är det som är så viktigt egentligen som gör att han velat väcka mig hundra gånger i natt OCH skickat ett sms. Så jag svarar honom högt:
"Jag är vaken nu...!"
Vad får jag till svar?
"Nä, inte nu, jag sover!"

Så jag försöker att somna om och lyckas sova ända till klockan är runt sju. Då är Anders uppe och sedvanligt daltar katten. När han kommer tillbaks till sovrummet frågar han om jag vill ha "min överraskning" nu?
"Visst!" svarar jag och funderar över vad som skulle kunna vara en överraskning åt mig på datorn?
Så mycket intresserar inte datorn mig mer än att det är fint när den funkar problemfritt och jag kan redigera bilder i princip. Så han går ivrigt ut i vardagsrummet och förbereder detta stora arrangemang.
Han sitter där i säkert femtio minuter och pillar, svär och fnissar. Han säger saker som:
"Du kommer bli så glaaaaad!" "Detta har jag gjort BARA för dig!"
"Du ska veta hur länge jag var uppe i natt bara för att fixa detta åt dig!"

Då börjar ju tankarna snurra. Har det släppts ett nytt Lightroom som jag kan redigera i? Men så glad skulle jag kanske inte bli för det, jobbprogram liksom.
Har han spelat på ett Nätcasino och vunnit tvåhundrafemtiotusen och bara satsat hundra kronor? Nääääe? Då hade han väl flugit in och sagt det omgående i natt? Men kanske sju tusen?
Troligt inte det heller, det skulle han aldrig göra av respekt för att spela bort våra pengar.
Vad har han fixat då?

Då kommer han in och säger att han inte riktigt fått till det så som han ordnade allt i natt men att jag i alla fall kunde få en halv överraskning. Så tar han datorn och visar mig:
"Tadaaaa!"
New Super Mario World på datorn, precis som på Wii:t vi införskaffade i vintras. (Tilläggas bör att jag är en sucker för Super Mario) Ivrigt frågar han:
"Ser du inte skillnaden?"
"Näääe? Är det nya Super Mario som skulle komma?" svarar jag.
"Hallå, ser du inte? Det är FULL-HD!!"
"Jaha?" Svarar jag....
"Men ser du inte, inga pixlar ingenting. Super Mario som du älskar!" Säger han förvånat.

Jag förklarar att jag ser ingen direkt skillnad och undrar lite vad poängen är?
"Ja men jag har fixat så vi kan spela detta PÅ TV:N också, i full-HD!"
Jag förstår fortfarande inte skillnaden. Eller klart jag förstår, men jag förstår inte vad det skulle spela för roll så jag säger:
"Vi har ju redan ett Wii med ALLA spel. Jag älskar att spela på Wii:t med allt vad det innebär!"
"Ja, men nu kan du spela det med en RIKTIG handkontroll och i Full-HD!"
"Vadå riktig? Du vet ju att jag älskar att spela med de klassiska handkontrollerna. Jag föredrar tom en Nintendo 8-bitars av den anledningen. Det är nostalgi för mig! Jag bryr mig inte om Full-HD...."

Snopet så försöker han förklara ännu mer hur bra detta är så vi kan använda Playstationkontrollerna till detta och hur han gjort detta BARA för min skull. Känner han inte mig? Han vet ju att jag älskar nostalgin med gamla Nintendon och att det är just det som är hela grejen. När vi köpte Wii:t så spelade han Super Mario med mig en gång och sen stängde han av spelet och surade, av anledningen till att han var värdelös på att ens få Super Mario att hoppa! Jag slog honom hundra gånger om kan man säga och det klarade han inte riktigt av. Därför har han aldrig spelat Wii med mig efter dess. Det tycker jag är tråkigt, för det är halva grejen för mig. Att få spela Nostalgispel tillsammans och lösa problemen ihop.

Jag kör honom sedan till bussen och diskussionen fortsätter i bilen varpå Anders säger:
"Ja men då kan du spela på de tråkiga Wii:t så kan jag spela Mario på datorn i Full-HD och med en riktig kontroll!"
"Då försvinner ju hela grejen" svarar jag. "Du vill ju ha det på datorn bara för att du ska kunna lära dig hoppa med Mario på din vanliga kontroll!"

Så, vem gjorde han glad egentligen? Var det verkligen till mig detta spelet var när vi redan har ett identiskt spel hemma med kontrollerna jag älskar och en kvalité jag är helt nöjd med?

Ny teori. Eller ja, önskemål. Nytt önskemål.

Om bäbis behagar att ta sig ut den 12 eller 16 november så hade det vart perfekt.

För då är jag född den 13, Leon den 14, Anders den 15 och bäbis tar bara sin plats i sifferledet.

Så lagom det hade vart.