Nej, just det. Jag vaknade bara och glömde att jag var hyfsat gravid. Lillfingrarna och ringfingrarna värkte och kunde inte stängas. De andra tre (6) var avdomnade och surrade.
Alla tio ser ut som små söta korvar.
Var hos barnmorskan igår. Bebis är startklar nu. Ska vi säga som så då att vi kommer ut nu, lille vän?
tisdag 30 oktober 2012
fredag 26 oktober 2012
En typisk fredag?
Ja, i alla fall i mitt liv. Det händer alltid de mest udda sammanträffandena när jag ska göra något och jag kan ärligt talat inte svara på varför. För att jag är så spontan kanske? I detta fall var det inte enbart jag som stod för spontaniteten åtminstone.
Det hela började igår då mina gravidhormoner skapade en riktig deppardag för mig. Jag ville bara bryta ihop och gråta för allt. Fanns ingen direkt anledning, men det kändes bara så. Efter många slappartimmar hemma så tog jag med mig Leon till IKEA och fick äntligen köpt mattan vi pratat om i hundra år och lite annat smått och gott. Väl hemma så insåg vi alla tre att det behövs en till för att Leons rum ska se komplett ut så får åka och köpa en till imorgon.
Detta korta IKEA-besök resulterade ändå i jordens ryggvärk som senare kom att bli det värsta tryck jag någonsin känt i södergående riktning förutom riktiga krystvärkar. Det höll i hela kvällen och ända till 00.40 då jag lyckades somna.
Vaknade sen vid 03.06 av Leons hostattack och efter detta kom förvärkarna som en klocka och höll mig vaken till 07. Inte så farligt onda, men tillräckligt enerverande och spännande för att inte kunna sova.
Trycket höll i även när det blev dags att kliva upp. Jag och Leon hade en bestämd lekdejt med Nils-Gunnar, Elsa-Märta och Marie idag. Marie hade vart så himla gullig och köpt pumpa åt oss också så vi kunde göra våra små hjärtan glada.
Vi karvade, grävde och målade. Lite rädda för att kniven skulle skära av oss diverse fingrar eller hamna i den inte alltför smidiga magen, men vi lyckades efter många om och men. Detta under tiden som magen levde sitt egna liv och småvärkar kom och gick. Det bästa är ju ändå att det inte finns någon mall för hur en Halloweenpumpa faktiskt ska se ut.
Trodde vi.
När vi var klara med dessa fantastiska pumpor och skulle överraska barnen fick Leon ett bryt och började gråta av besvikelse. Hans mammas pumpa såg inte tillräckligt elak ut. Det var en snäll pumpa! Tacksamt. Jag hotade med att ge bort den till Anders men då ville han minsann ha den själv, dock förklarade han under trötta tårar hur ögonen skulle ha sett ut.
Fattade inte jag som mamma det, att det inte kan vara vanliga trianglar som ögon?
Dålig stil.
Lekdejten tog slut och Leon, jag och pumpan begav oss mot Kärra, där vi skulle möta upp en man som skulle sälja oss en Macbook. För det första så var det nära vi knappt kom ut ur Kungälv på grund av alla köer för denna förbannade marknad, ja jag säger förbannade, för det säljs fasen inget vettigt där ändå! Sedan fortsatte det enorma trycket och värkarna att komma och gå i magen. Inte alls skönt när jag skulle köra bil.
Jag tog beslutet att ta ut pengar i Kärra istället för tilltänkta Kungälv. Lite halvsent rullade jag in på parkeringen bakom Ica. Tog med mitt VISA och gick till bankomaten för att ta ut en större summa pengar. Såklart det inte fungerade att ta ut denna summa på ett bräde. Så det var bara att vagga tillbaks till bilen med magen som värkte och en gångstil som såg ut som någon tryckt upp något alldeles för stort där bak.
Jag fick hämtat mitt körkort och vaggat in på banken en sisådär fem minuter innan stängning och gjorde ett klassiskt uttag. Då fick jag åtminstone välja om jag ville ha mina sedlar i femhundralappar eller tusenlappar OCH fick dem även i ett kuvert. Bara det!
Tillbaks till bilen i sakta vaggande mak och mot vår mötesplats. Där möter jag en hederlig äldre man som jag under dessa fem minuter av byteshandel hinner få höra historien om när han bröt nacken och hans tio barn med två olika fruar. Han var ärlig i alla fall. Jag undrar skarpt varför han sålde denna juvel till oss för tio tusen mindre än priset han hade betalt för två månader sen.
En splitter ny Macbook 15" i obruten förpackning, ett kvitto som stämde och var kontantbetald i hans namn, precis som han utlovat. Han var troligen desperat i behov av pengar, eller kanske hade fått en hysterisk utskällning när han köpt datorn så han aldrig vågade packa upp den.
Vad vet jag. Ett kap för oss i alla fall. Nu räcker vårt lilla datorkonto till en NAS och lite annat pill till datorn också. Vilken lycka!
Jag vände sedan hemåt med vårt lilla inköp och hamnar självklart i jordens köer där bilen bara rullar en meter var femtonde minut... Kände hur koppen strejkade, magen var allt annat än i balans och jag vill bara göra en riktig Falling Down. Det kanske var tur att min kropp hindrade mig från att gå ur bilen och slå ihjäl någon, vem vet vad dessa hormoner hade intalat mig att göra?
Leon vaknade upp i bilen och lyssnade intenstivt på varenda liten reklamsnutt som sändes på radion. Han ville ha mig till att provköra bilar för att få en gratis dvd och spela på casinon online så jag skulle få tusen kronor. Han snappade upp ALLT. En annan hörde inte ens var de sa, vi har ju lärt oss att stänga av vid väl valda tillfällen. Leon tog allt som rena uppmaningar. Faktiskt lite skrämmande!
Väl hemma så kastade jag mig, nej okej, det var en enorm överdrift. Jag ramlade som en mindre elefant i sängen och blev liggandes. Kroppen sa "Tack tack tack!".
Jag och Leon som skulle träffa underbara Madde, Therese och Nova på Barnens Lekstad fick kasta om planerna och underbara som de är så erbjöd de sig att ta med Leon själva så jag fick vila.
tack UNDERBARA ni. Leon hade blivit så besviken om han inte fått träffa sin käresta Nova. Som Nova själv hade uttryckt det, de är faktiskt kära!
Leons ögon tindrar ikapp med stjärnorna när han nämner Nova. Denna flicka, den allra första kärleken helt klart.
Nu sitter jag här efter en och en halvtimmes sovande och inväntar en förhoppningsvis lycklig men trött Leon och en Anders som kommer vara gladare än ett barn på julafton åt vår nya Macbook.
Gissar på en lugn kväll med fin familj och en mage som bestämmer sig för vad som skall göras:
Lugna ner sig eller föda barn. Jag röstar för det sistnämnda, vilket jag vet inte kommer bli fallet.
Det hela började igår då mina gravidhormoner skapade en riktig deppardag för mig. Jag ville bara bryta ihop och gråta för allt. Fanns ingen direkt anledning, men det kändes bara så. Efter många slappartimmar hemma så tog jag med mig Leon till IKEA och fick äntligen köpt mattan vi pratat om i hundra år och lite annat smått och gott. Väl hemma så insåg vi alla tre att det behövs en till för att Leons rum ska se komplett ut så får åka och köpa en till imorgon.
Detta korta IKEA-besök resulterade ändå i jordens ryggvärk som senare kom att bli det värsta tryck jag någonsin känt i södergående riktning förutom riktiga krystvärkar. Det höll i hela kvällen och ända till 00.40 då jag lyckades somna.
Vaknade sen vid 03.06 av Leons hostattack och efter detta kom förvärkarna som en klocka och höll mig vaken till 07. Inte så farligt onda, men tillräckligt enerverande och spännande för att inte kunna sova.
Trycket höll i även när det blev dags att kliva upp. Jag och Leon hade en bestämd lekdejt med Nils-Gunnar, Elsa-Märta och Marie idag. Marie hade vart så himla gullig och köpt pumpa åt oss också så vi kunde göra våra små hjärtan glada.
Vi karvade, grävde och målade. Lite rädda för att kniven skulle skära av oss diverse fingrar eller hamna i den inte alltför smidiga magen, men vi lyckades efter många om och men. Detta under tiden som magen levde sitt egna liv och småvärkar kom och gick. Det bästa är ju ändå att det inte finns någon mall för hur en Halloweenpumpa faktiskt ska se ut.
Trodde vi.
När vi var klara med dessa fantastiska pumpor och skulle överraska barnen fick Leon ett bryt och började gråta av besvikelse. Hans mammas pumpa såg inte tillräckligt elak ut. Det var en snäll pumpa! Tacksamt. Jag hotade med att ge bort den till Anders men då ville han minsann ha den själv, dock förklarade han under trötta tårar hur ögonen skulle ha sett ut.
Fattade inte jag som mamma det, att det inte kan vara vanliga trianglar som ögon?
Dålig stil.
Lekdejten tog slut och Leon, jag och pumpan begav oss mot Kärra, där vi skulle möta upp en man som skulle sälja oss en Macbook. För det första så var det nära vi knappt kom ut ur Kungälv på grund av alla köer för denna förbannade marknad, ja jag säger förbannade, för det säljs fasen inget vettigt där ändå! Sedan fortsatte det enorma trycket och värkarna att komma och gå i magen. Inte alls skönt när jag skulle köra bil.
Jag tog beslutet att ta ut pengar i Kärra istället för tilltänkta Kungälv. Lite halvsent rullade jag in på parkeringen bakom Ica. Tog med mitt VISA och gick till bankomaten för att ta ut en större summa pengar. Såklart det inte fungerade att ta ut denna summa på ett bräde. Så det var bara att vagga tillbaks till bilen med magen som värkte och en gångstil som såg ut som någon tryckt upp något alldeles för stort där bak.
Jag fick hämtat mitt körkort och vaggat in på banken en sisådär fem minuter innan stängning och gjorde ett klassiskt uttag. Då fick jag åtminstone välja om jag ville ha mina sedlar i femhundralappar eller tusenlappar OCH fick dem även i ett kuvert. Bara det!
Tillbaks till bilen i sakta vaggande mak och mot vår mötesplats. Där möter jag en hederlig äldre man som jag under dessa fem minuter av byteshandel hinner få höra historien om när han bröt nacken och hans tio barn med två olika fruar. Han var ärlig i alla fall. Jag undrar skarpt varför han sålde denna juvel till oss för tio tusen mindre än priset han hade betalt för två månader sen.
En splitter ny Macbook 15" i obruten förpackning, ett kvitto som stämde och var kontantbetald i hans namn, precis som han utlovat. Han var troligen desperat i behov av pengar, eller kanske hade fått en hysterisk utskällning när han köpt datorn så han aldrig vågade packa upp den.
Vad vet jag. Ett kap för oss i alla fall. Nu räcker vårt lilla datorkonto till en NAS och lite annat pill till datorn också. Vilken lycka!
Jag vände sedan hemåt med vårt lilla inköp och hamnar självklart i jordens köer där bilen bara rullar en meter var femtonde minut... Kände hur koppen strejkade, magen var allt annat än i balans och jag vill bara göra en riktig Falling Down. Det kanske var tur att min kropp hindrade mig från att gå ur bilen och slå ihjäl någon, vem vet vad dessa hormoner hade intalat mig att göra?
Leon vaknade upp i bilen och lyssnade intenstivt på varenda liten reklamsnutt som sändes på radion. Han ville ha mig till att provköra bilar för att få en gratis dvd och spela på casinon online så jag skulle få tusen kronor. Han snappade upp ALLT. En annan hörde inte ens var de sa, vi har ju lärt oss att stänga av vid väl valda tillfällen. Leon tog allt som rena uppmaningar. Faktiskt lite skrämmande!
Väl hemma så kastade jag mig, nej okej, det var en enorm överdrift. Jag ramlade som en mindre elefant i sängen och blev liggandes. Kroppen sa "Tack tack tack!".
Jag och Leon som skulle träffa underbara Madde, Therese och Nova på Barnens Lekstad fick kasta om planerna och underbara som de är så erbjöd de sig att ta med Leon själva så jag fick vila.
tack UNDERBARA ni. Leon hade blivit så besviken om han inte fått träffa sin käresta Nova. Som Nova själv hade uttryckt det, de är faktiskt kära!
Leons ögon tindrar ikapp med stjärnorna när han nämner Nova. Denna flicka, den allra första kärleken helt klart.
Nu sitter jag här efter en och en halvtimmes sovande och inväntar en förhoppningsvis lycklig men trött Leon och en Anders som kommer vara gladare än ett barn på julafton åt vår nya Macbook.
Gissar på en lugn kväll med fin familj och en mage som bestämmer sig för vad som skall göras:
Lugna ner sig eller föda barn. Jag röstar för det sistnämnda, vilket jag vet inte kommer bli fallet.
onsdag 24 oktober 2012
Måste bara skriva av mig.
Hormoner hormoner hormoner, överallt hormoner.
Med Leon hade jag knappt några av dessa hormoner. Fick endast ett enda aggressionsutbrott och det var när Rikard tog en Nugget från mig som han hade köpt med hem från Mc Donalds, fastän hans fråga var "Får jag smaka en liten bit?". Så tog han en HEL. Alltså en sjättedel av min ranson. Då slängde jag hela paketet med nuggets i golvet! Stabilt.
Någonstans där har min hormonnivå legat hela min nuvarande graviditet. Herregud vad jag stör mig. Sällan på Anders samt nära och kära. Men resten, åh harregud, hahahaha! Jag orkar knappt med mig själv. Jag som aldrig brukar störa mig på småsaker stör mig på ALLT. Har såklart även gett Anders ett par redigt härliga avhyvlingar om han ätit för stor del av min mat, eller vad det nu kan tänkas vara. Men oftast så är han min stöttepelare som jag kan avreagera mig på. Skönt! Han fungerar som en stor boxsäck. Tror nog att han tycker det ska bli lite skönt att få tillbaka sin Anna snart han med. Dock har det ändå krävts dessa 9 månader att faktiskt mogna in i hela grejen med att få barn. Det är ju så stort och livsavgörande. Vi var ju dessutom på olika plan med tanke på tidigare livserfarenheter.
Sen vill jag få ur mig lite om det här med förväntan av vad det skall bli för en liten krabat som kommer ut.
Ungefär 95% av alla jag möter säger FLICKA. Vi har väl också den känslan... Haft sen dag ett. Konstigt nog, jag som aldrig känner sånt där. Men nu till det jobbiga, jag är ärligt talat RÄDD för att få en flicka. Nu snackar jag ju skit om mitt eget kön, men jag vet ju hur en pojk ska tas. Det är ord och inga visor. Inget daltande och smörjande. Han blir sur ungefär 2 minuter, sen går det över och allt är bra. Vi är på samma nivå, raka rör!
Men en tjej... Jag ser bara framför mig en tjurig sak i tofsar som ska ha rosa tyll och allt vad det är. Allt som jag INTE är. Visst tycker jag det hade vart underbart att få köpa små söta flickkläder. Men inte i överdrift... Jag var själv sketnaste ungen på gården som liten. Ramlade jag så skrubbade jag bara av benen och gick på det igen. En sån flicka hade jag önskat i så fall.... Blir det en extremflickig sak så får jag väl lära mig att anpassa mig men jag har väldigt svårt att se mig i den konstellationen.
Äh, vad jag funderar över det oundvikliga. Det löser sig såklart.
Jag hade tyckt det var enkelt om det kom ut en liten Melker bara...
Dagen till ära har Leon målat en teckning över kvällens match mot Västerås.
Till vänster ser ni Kungälvs mål och längst ner står Skarpa gubbar.
Till höger är Västerås (Leon själv hittade på färgerna) och Västerås supportrar där uppe.
Heja Kungälv!
Med Leon hade jag knappt några av dessa hormoner. Fick endast ett enda aggressionsutbrott och det var när Rikard tog en Nugget från mig som han hade köpt med hem från Mc Donalds, fastän hans fråga var "Får jag smaka en liten bit?". Så tog han en HEL. Alltså en sjättedel av min ranson. Då slängde jag hela paketet med nuggets i golvet! Stabilt.
Någonstans där har min hormonnivå legat hela min nuvarande graviditet. Herregud vad jag stör mig. Sällan på Anders samt nära och kära. Men resten, åh harregud, hahahaha! Jag orkar knappt med mig själv. Jag som aldrig brukar störa mig på småsaker stör mig på ALLT. Har såklart även gett Anders ett par redigt härliga avhyvlingar om han ätit för stor del av min mat, eller vad det nu kan tänkas vara. Men oftast så är han min stöttepelare som jag kan avreagera mig på. Skönt! Han fungerar som en stor boxsäck. Tror nog att han tycker det ska bli lite skönt att få tillbaka sin Anna snart han med. Dock har det ändå krävts dessa 9 månader att faktiskt mogna in i hela grejen med att få barn. Det är ju så stort och livsavgörande. Vi var ju dessutom på olika plan med tanke på tidigare livserfarenheter.
Sen vill jag få ur mig lite om det här med förväntan av vad det skall bli för en liten krabat som kommer ut.
Ungefär 95% av alla jag möter säger FLICKA. Vi har väl också den känslan... Haft sen dag ett. Konstigt nog, jag som aldrig känner sånt där. Men nu till det jobbiga, jag är ärligt talat RÄDD för att få en flicka. Nu snackar jag ju skit om mitt eget kön, men jag vet ju hur en pojk ska tas. Det är ord och inga visor. Inget daltande och smörjande. Han blir sur ungefär 2 minuter, sen går det över och allt är bra. Vi är på samma nivå, raka rör!
Men en tjej... Jag ser bara framför mig en tjurig sak i tofsar som ska ha rosa tyll och allt vad det är. Allt som jag INTE är. Visst tycker jag det hade vart underbart att få köpa små söta flickkläder. Men inte i överdrift... Jag var själv sketnaste ungen på gården som liten. Ramlade jag så skrubbade jag bara av benen och gick på det igen. En sån flicka hade jag önskat i så fall.... Blir det en extremflickig sak så får jag väl lära mig att anpassa mig men jag har väldigt svårt att se mig i den konstellationen.
Äh, vad jag funderar över det oundvikliga. Det löser sig såklart.
Jag hade tyckt det var enkelt om det kom ut en liten Melker bara...
Dagen till ära har Leon målat en teckning över kvällens match mot Västerås.
Till vänster ser ni Kungälvs mål och längst ner står Skarpa gubbar.
Till höger är Västerås (Leon själv hittade på färgerna) och Västerås supportrar där uppe.
Heja Kungälv!
Aj aj aj min kropp...
Leon har fått stanna hemma från dagis idag. Den jäkla hostan ger sig inte. Så Anders, Leon och jag har roat oss kungligt idag, nämligen storstädat.
Putsat allt in i minsta detalj. Så skönt när det är gjort. Jag kan inte göra det själv. Idag tog jag hela badrummet och nu kan jag inte röra mig...
Men det känns bra mentalt i alla fall.
Nu vilar vi alla i sängen med lite Sega - Sonic the hedgedog. Kult.
Sen när jag kan röra ett ben eller två igen bär det av och hämta hem lite saker..
So long!
Putsat allt in i minsta detalj. Så skönt när det är gjort. Jag kan inte göra det själv. Idag tog jag hela badrummet och nu kan jag inte röra mig...
Men det känns bra mentalt i alla fall.
Nu vilar vi alla i sängen med lite Sega - Sonic the hedgedog. Kult.
Sen när jag kan röra ett ben eller två igen bär det av och hämta hem lite saker..
So long!
tisdag 23 oktober 2012
Lite jobbigt att stänga ögonen nu...
Såg andra delen av Jonas Gardells hyllade trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" nu. Jag har dragit på att se andra delen till rätt tillfälle och nu fick jag äntligen tittat. Ska se tredje delen imorn eller nåt..
Hur som helst....
Jag är så tacksam över att leva idag 2012, när homofobi längre knappt existerar. Skulle jag höra någon som förnekade sina barn idag på grund av homosexualitet så skulle jag allvarligt talat tycka att de var mindre begåvade människor som inte förstod längre än så. Det är för mig helt fruktansvärt hur någon ens kan tänka tanken.
Förneka det finaste vi har, vårt eget kött och blod på grund av brist på förstående, kunskap och en rad andra saker.
Det var väldigt gripande i slutet på andra scenen för just mig... En kille som hängde sig. Det tycker jag fortfarande är jobbigt att se då mina minnen från 2002 fortfarande känns som färska när det kommer till just självmord.
Det blir inte lätt att sova nu... Anders och Leon sover redan som små grisar. Har lust att pussa ihjäl dom båda.
Hur som helst....
Jag är så tacksam över att leva idag 2012, när homofobi längre knappt existerar. Skulle jag höra någon som förnekade sina barn idag på grund av homosexualitet så skulle jag allvarligt talat tycka att de var mindre begåvade människor som inte förstod längre än så. Det är för mig helt fruktansvärt hur någon ens kan tänka tanken.
Förneka det finaste vi har, vårt eget kött och blod på grund av brist på förstående, kunskap och en rad andra saker.
Det var väldigt gripande i slutet på andra scenen för just mig... En kille som hängde sig. Det tycker jag fortfarande är jobbigt att se då mina minnen från 2002 fortfarande känns som färska när det kommer till just självmord.
Det blir inte lätt att sova nu... Anders och Leon sover redan som små grisar. Har lust att pussa ihjäl dom båda.
Bara en liten tanke?
Idag tillagades det den supergoda rätten Fiskbullar i äggsås med potatis. Underskattat nåt så in i bänken! Mums!
För att vara smart och spara disk så tänkte jag och gjorde följande:
Tog 1 styck STOR kastrull till ett gäng potatisar och en styck liten kastrull till min bechamelsås som även skulle rymma 2 konservburkar fiskbullar (med avhälld buljong) och 4 hackade kokta ägg.
Kokte klart äggen, skalade potatisen och kokade den i den stora kastullen.
Förberedde en redning i den lilla kastrullen och hällde sen på mjölken och lite kryddor.
Jag började fundera på OM fiskbullarna och äggen verkligen skulle få plats där i också men vad fasen, vi chansar!
Hällde av buljongen på fiskbullarna, hackade äggen och öste ner allt i min sås.
Man skulle kunna säga att det blev FULLT.
Så i tio minuters tid ungefär så gick min smarta tanke att slippa så mycket disk (?) till att torka kastrullen och plattorna frenetiskt å det rann över så fort jag rörda i såsen.
Suck! Hur fungerar hjärnan ibland?
För att vara smart och spara disk så tänkte jag och gjorde följande:
Tog 1 styck STOR kastrull till ett gäng potatisar och en styck liten kastrull till min bechamelsås som även skulle rymma 2 konservburkar fiskbullar (med avhälld buljong) och 4 hackade kokta ägg.
Kokte klart äggen, skalade potatisen och kokade den i den stora kastullen.
Förberedde en redning i den lilla kastrullen och hällde sen på mjölken och lite kryddor.
Jag började fundera på OM fiskbullarna och äggen verkligen skulle få plats där i också men vad fasen, vi chansar!
Hällde av buljongen på fiskbullarna, hackade äggen och öste ner allt i min sås.
Man skulle kunna säga att det blev FULLT.
Så i tio minuters tid ungefär så gick min smarta tanke att slippa så mycket disk (?) till att torka kastrullen och plattorna frenetiskt å det rann över så fort jag rörda i såsen.
Suck! Hur fungerar hjärnan ibland?
Fabulous Tuesday.
Leon piggnade på sig igår kväll. Allt försvann och medicinerna bet på hostan, så det var en glad kille som kom in kl 8.00 imorse! Han fick gå till dagis och leka som han längtat så efter. Själv gick jag hem och la mig igen och vaknade strax efter elva. Helt galet, jag sover och sover och sover, men aldrig blir jag piggare. Vaknade essutom med känslan av reumatism i händerna och insåg att det var svårt att stänga ihop fingrarna. Svullen!
Nu, efter att ha redigerat klart ett fotoprojekt så ska jag in med bilen för lite lampbyte bla.
Roligare än så blir det inte. Leon hämtas klockan fyra och kvällsmaten intas i Duvesjön hos den andra Dahlgren-familjen.
Håll tummarna för att bäbis kommer ut om 2 veckor ungefär så vi får tillbaks energiknippet Anna!
Tack på förhand.
Nu, efter att ha redigerat klart ett fotoprojekt så ska jag in med bilen för lite lampbyte bla.
Roligare än så blir det inte. Leon hämtas klockan fyra och kvällsmaten intas i Duvesjön hos den andra Dahlgren-familjen.
Håll tummarna för att bäbis kommer ut om 2 veckor ungefär så vi får tillbaks energiknippet Anna!
Tack på förhand.
måndag 22 oktober 2012
ZZZZZzzzzzz
Idag är vi riktigt trötta, Leon och jag. Mest synd är det ändå om Leon för det är ju han som haft en fruktansvärd krupp sen igår kväll. Konstant hela natten och inte ens hans mediciner bet. Han som ändå har ett gäng att tillgå. Stackarn!
En annan är ju enbart trött pga sömnbrist och diverse barn i magen. Gissar på att Leon kommer sova middag med mig idag med. Det hör inte till vanligheterna kan man säga! Han somnar kanske i bilen då och då. Men att varva ner hemma och faktiskt sova dagtid är verkligen inte standard.
Nu väntar vi lite lekbesök från Denise och Alexander och sen intar vi sängen igen.
ZZZZzzzz....
En annan är ju enbart trött pga sömnbrist och diverse barn i magen. Gissar på att Leon kommer sova middag med mig idag med. Det hör inte till vanligheterna kan man säga! Han somnar kanske i bilen då och då. Men att varva ner hemma och faktiskt sova dagtid är verkligen inte standard.
Nu väntar vi lite lekbesök från Denise och Alexander och sen intar vi sängen igen.
ZZZZzzzz....
fredag 19 oktober 2012
Att vara självmordsbenägen men inte vilja dö.
Jag var hos en fin vän idag. När barnen lekte och tjoade satt vi och pratade livsöden och det fick mig att tänka på mitt eget.
Jag både bloggar, har Facebook och Instagram. Därmed är jag ganska offentlig, vilket fick mig att fundera lite av vilken bild jag utger av mig själv. Vid snabb eftertanke så skulle jag nog påstå att bilden är väldigt ärlig då jag är rak, tydlig, humoristisk och ironisk. Ändå ser ni bara en väldigt liten del av mig, fastän jag är så offentlig eller hur man nu vill kalla det. Kanske av anledningen att jag helt enkelt inte vill utelämna de mest privata delarna om mig själv och min familj, kanske för att ni bara väljer att se er redan skapade bild av mig.
Jag vill därför berätta om det där ögonblicket, eller det där året, som skapade den Anna ni ser av mig idag.
Innan jag var dryga tjugo år gammal bestod mitt liv av samma gamla rutiner, beteendemönster och tankesätt. Jag levde på det sätt jag trodde var "allas verklighet". Det är kanske något gemensamt för många barn och tonåringar, att tro och klumpa ihop sina egna livserfarenheter och tankesätt till något som vi tror är "allas" sätt att tänka. Barnets och tonåringens mentala nivå har inte mognat till den grad att den inser att världen är full av olika människor där alla bär sin egna ryggsäck, lätt som tung, och skapar sitt personliga vektyg för hur vi hanterar känslor och dylikt.
Det tar olika lång tid för oss att hamna i den där mognaden jag skulle komma att göra i tjugoårsåldern. Vissa tidigare, andra inte alls...
Vad det beror på kan jag inte sia om, men vad som utlöste min kris då var ett par år där egna separationer, andras skilsmässor och ett par självmord löste av varandra i en tät följd.
Det kom en dag, för att vara exakt i januari 2005, då jag satt vid datorn hos min mamma och helt plötsligt inte visste hur jag skulle resa på mig. Allt blev svart.
Fram till den kvällen i mitt då tjugoochetthalvtåriga liv hade jag alltid vetat hur jag skulle vara, prata, känna och reagera. Mitt liv var styrt av ett manus där mina känslor sällan var spontana. Jag hade lärt mig hur jag skulle vara när jag var ledsen respektive glad. Gråta var något jag önskade mig kunna göra men jag gjorde det aldrig. All sorg och smärta samlade jag i mitt hjärta som till slut grävde ett stort svart hål, ett hål som blev så stort att jag tillslut tappade fästet.
Någonstans i allt det svarta insåg jag ändå vad som höll på att hända. Jag blev rädd för mig själv och min egen likgiltighet, känslan av att inte minnas varför jag skulle gå upp på morgonen och faktiskt äta något. Alla rutiner jag någonsin haft försvann över en natt. Poff! Väck. Ingenting kändes meningsfullt längre. Jag minns att jag inte ville leva, men heller inte ville dö.
Tanken var så stark och skrämde så mycket att jag ringde till Öppenpsyk i Kungälv för att höra om de hade någon som kunde hjälpa mig ur detta.
Då, år 2005, kunde man faktiskt ringa rätt till Öppenpsyk på fästningsholmen för att söka hjälp. Det krävdes ingen remiss utan det var "bara" att ringa dit och i korta drag motivera varför just jag skulle få hjälp så skulle psykologer och annan personal diskutera detta på tisdagens möte och göra upp ett slags kösystem för vem som tordes behöva hjälp snabbast. De lyssnade och tog mig tydligen på allvar, eller så hade jag bara tur. Jag minns inte... Men inom en vecka ringde de tillbaks och sa att jag var välkommen veckan därpå till en tjej som skulle ta hand om mig.
Jag minns heller inte den dagen då jag gick dit, hur det kändes, om det var skrämmande eller förväntansfullt. Jag minns bara att jag möttes av en tjej som var höggravid och sa:
"Jaha, det är du som är Anna. Jag är (jag minns inte hennes namn) och du ska få träffa mig ett par gånger här innan jag går på föräldraledighet så ska vi nog kunna reda ut problemet!"
Eh...? Vilket förtroende tror ni jag fick för henne? Höggravid och skulle snart sluta. "Reda ut problemet?" Vilket jävla problem? Allt jag visste var bara att jag hette Anna, var tjugoochetthalvtår gammal och ville lägga mig ner på marken och dö. Eller inte dö, bara inte leva. Jag ville inte ta något ansvar för mig själv längre. Men vad hon menade med problem, det hade jag ingen aning om. Jag visste ju inte ens varför jag mådde som jag gjorde själv trots att jag var medveten om alla tragedier som hänt de senaste åren.
Lite där har vi ju faktiskt själva problemet. Att må fruktansvärt dåligt men inte veta vad det beror på trots viss självkännedom. Hade alla vetat exakt vad som skapar alla våra känslor så hade vi ju kunnat diagnostisera och lösa allt själva med hjälp av en handbok. Det tar lång tid att hitta grunden till varför vi känner just som vi gör. Ännu längre tid att acceptera våra känslor, förstå varför vi är som vi är och därmed lägga vår historia bakom oss så vi kan börja känna känslor på ett nytt sätt. Ett sätt där vi inte skyller på vår barndom, missbrukande föräldrar, svek, otroheter eller vad det nu kan vara.
Jag gick i alla fall till den här höggravida psykologen vid två tillfällen och varje gång sa hon:
"Jahaaaa, det är såhäääär du menar!"
Så drog hon sin slutsats över hur jag menade och kände.
"Ehh... näääe... alltså.. jag vet inte. Men inte så i alla fall..." Var allt jag kunde svara tillbaka. Hon förstod verkligen inte mig någonstans. Vi kan säga att vi motsatsen till klickade. Hon ville bara ha en snabb lösning på "problemet" så jag kunde gå hem och bli en glad tjugoåring igen innan hon skulle sluta.
När gång nummer två var slut så gjorde vi en utvärdering på om jag var klar med allt och kände mig ångestfri.
"Tvärtom!" fick jag i alla fall tryckt ur mig.
Vad glad jag är för det! Hon gjorde åtminstone sitt jobb och sa att hon skulle ordna en ny psykolog åt mig som säkert kunde lösa allt.
Det var då jag fick träffa Sofia. Underbara, bohemen Sofia. Tjejen i trettio-trettiofemårsåldern med kort råttfärgat hår som stod rätt upp, en stickad poncho och som kröp upp i fåtöljen med benen i kors och verkade vara allmänt olik mig.
Så började vi prata, och fråga mig inte vad en psykolog gör för att inleda ett samtal och bygga upp det här speciella förtroendet, men hon vann mig redan efter det första samtalet. Vi var otroligt liktänkande och när jag inte kunde sätta ord på känslor så fyllde hon i meningen åt mig. Det var helt magiskt. Äntligen någon som förstod mig!
Vi hade fasta tider, Sofia och jag. Tisdagar klockan halv tre på eftermiddagen. Mina veckor började handla om när jag skulle tillbaks till Sofia nästa gång så jag kunde få ur mig lite känslor. Fastän jag hörde allt vad hon sa och hon satte ord på mina känslor jag inte kunde uttrycka själv så kunde jag inte känna. Sorgen över separationer, skilsmässa, självmord och en form av psykisk misshandel var som ren fakta. Absolut inget jag kunde känna. I alla fall inte under andra omständigheter än panikångest. För det hade jag börjat få. Okontrollerbara ångestattacker där ångesten slog mig som en stekpanna i huvudet och jag inte kunde hantera situationen där jag var. Panikgråt utan anledning.
Eller ja, såhär i efterhand så är det klart jag ser anledningen till attackerna. Det gjorde jag inte då, de bara kom.
Det är så himla konstigt, att jag som hade haft en så fin uppväxt med två föräldrar som älskade mig högt och berömde allt jag gjorde, en materiellt bra standard med villa, resor till sol och snö praktiskt taget varenda år, fina vänner och pojkvänner som löste av varandra från femtonårsåldern, inte kunde känna känslor. Eller jo, alltså kände, det gjorde jag. Men jag KÄNDE inte. Ser ni skillnaden. Jag kände allt så förbannat kontrollerat. Allt levdes efter hur jag förväntades känna och framförallt VILLE känna. Jag är även född optimist så jag tog livet mestadels med en klackspark, för att jag VILLE. Även stora sorger. Tårarna som borde runnit på mina kinder rann istället på insidan och gjorde det där stora svarta hålet allt större.
Efter fem månader av bestående tisdagsterapi hade jag egentligen inte kommit någon vart. Sofia kämpade för allt i världen för att få mig att förstå hur jag skulle se mig själv utifrån en annan synvinkel. Det gick inte. Jag hade som en mur omkring mig. Jag hörde vad hon sa men jag kunde inte släppa in hennes ord. Den var byggd av de mest hårda tegelstenarna och kraftfullaste murbruket som någonsin tillverkats tror jag. Ångestattackerna fortsatte, inte varje dag men åtminstone någon gång i veckan. En dag blev känslan av att inte vilja leva längre enorm. Den dagen tog jag mig till en läkare på Kungälvs sjukhus som gav mig antideppressiva. En liten, liten dos sattes in den dagen av en tablett vid namnet Cipralex (enligt www.fass.se så är Cipralex för behandling av depressioner och ångestsjukdomar så som paniksyndrom med eller utan torgskräck, social fobi, allmän ångest och tvångssyndrom).
Dryga tre veckor efter den dagen var min upptrappning från fem till tio milligram per dag klar och jag vaknade upp en dag, precis som vanligt. Tog på mig mina kläder, ställde mig framför badrumsspegeln och skulle sminka mig då jag insåg att jag var hundra kg lättare. Det var en riktigt aha-upplevelse. Herregud! Var det såhär det var att INTE känna ångest?
Då insåg jag att jag levt med ångest i större delen av mitt liv. Inte tung ångest som det senaste halvåret, men en lättare form av prestationsångest som ständigt präglade min vardag och mitt sätt att tänka. Det var den som gjorde att jag inte grät, alltid var rolig på rätt tillfällen, nästintill alltid skrev toppbetyg på alla prov och uppsatser, alltid gjorde.... ja allt. Allting så förbannat jävla "rätt". Enligt vem då? Jo, mig själv!
Helt plötsligt började jag ta in vad Sofia och jag diskuterade på tisdagarna och verkligen tänka över mitt beteende. Jag började förstå att mitt sätt att se på saker var långt ifrån allas sätt att se på världen. Långt ifrån, mitt sätt att se på livet var enbart byggt på prestationsångest.
Sakta men säkert började våra möten bli mer och mer meningsfulla och jag tog verkligen åt mig av vad hon sa. Jag slutade att förstora alla små miniproblem och göra dem enorma. Jag insåg att det är ju enbart i mitt huvud det ser ut så, för någon annan kanske en liten incident eller vad det nu kunde tänkas vara, faktiskt stannade som just liten.
Jag gick hos Sofia hela hösten och långt in på vintern. Tillslut kände jag själv hur min självkänsla hade ökat markant så jag valde att sluta med tabletterna redan fem månader efter den där dagen då jag bara ville sluta leva. Det gick kanon. Jag visste att tabletterna bara var ett sätt för att få bort ångesten tillfälligt och då jag inte längre kände ångest så ansåg jag mig själv som klar. Till sist slutade även jag och Sofia att träffas. Vi hade nått vårt mål, få mig att se världen ur andra ögon och släppa allt vad ångest hette. Skulle den någonsin dyka upp igen fick jag verktyg som gjorde, och gör, att jag kan gå ur en onda spiralen redan innan den ökar i kraft.
Detta är absolut ingen propaganda för antideppressiva. Nej nej! Jag är bara ärlig om vad som krävdes för att jag då skulle bli en ångestfri människa och är än idag. Trots stora sorger i livet så som kampen om att få barn, åtskilliga missfall, egen skilsmässa, svek och annat så får jag fortfarande aldrig den obefogade ångesten. Allting som händer kan jag härleda, sätta ord på, bearbeta och sen skicka av. Mer eller mindre snabbt beroende på sorgens storlek. Men jag går aldrig runt med den där tyngden i kroppen och känslan av att jag måste prestera och vara så förbannat bra hela tiden.
Jag är bara jag, Anna före detta Haraldsson, numera Junkvist och förhoppningsvis i framtiden Dahlgren. En helt vanlig tjej, med helt vanligt jobb, en riktigt Svensson-ekonomi och helt vanliga matvanor men med en livserfarenhet som tagit mig långt, känslor och kärlek som numera kan sträcka sig förbi månen och tillbaks.
Och jag skäms inte för det. Är jag ledsen så är jag ledsen, är jag glad så skriker jag så hela världen får veta, känner jag lycka så dansar jag mig igenom dagarna.
Så önskar jag alla kan få känna. Vi är den vi är och vi är bannemej bra precis som vi är. Känner vi det minsta annorlunda så hoppas jag du också är villig att söka hjälp och faktiskt ta den, oavsett hur livet kan bli efteråt för det är jäkligt gött att bara känna trygghet och kärlek till sig själv.
Det är faktiskt så som de där visa människorna säger, Du kan inte älska andra förrän du lär dig att älska dig själv!
Jag både bloggar, har Facebook och Instagram. Därmed är jag ganska offentlig, vilket fick mig att fundera lite av vilken bild jag utger av mig själv. Vid snabb eftertanke så skulle jag nog påstå att bilden är väldigt ärlig då jag är rak, tydlig, humoristisk och ironisk. Ändå ser ni bara en väldigt liten del av mig, fastän jag är så offentlig eller hur man nu vill kalla det. Kanske av anledningen att jag helt enkelt inte vill utelämna de mest privata delarna om mig själv och min familj, kanske för att ni bara väljer att se er redan skapade bild av mig.
Jag vill därför berätta om det där ögonblicket, eller det där året, som skapade den Anna ni ser av mig idag.
Innan jag var dryga tjugo år gammal bestod mitt liv av samma gamla rutiner, beteendemönster och tankesätt. Jag levde på det sätt jag trodde var "allas verklighet". Det är kanske något gemensamt för många barn och tonåringar, att tro och klumpa ihop sina egna livserfarenheter och tankesätt till något som vi tror är "allas" sätt att tänka. Barnets och tonåringens mentala nivå har inte mognat till den grad att den inser att världen är full av olika människor där alla bär sin egna ryggsäck, lätt som tung, och skapar sitt personliga vektyg för hur vi hanterar känslor och dylikt.
Det tar olika lång tid för oss att hamna i den där mognaden jag skulle komma att göra i tjugoårsåldern. Vissa tidigare, andra inte alls...
Vad det beror på kan jag inte sia om, men vad som utlöste min kris då var ett par år där egna separationer, andras skilsmässor och ett par självmord löste av varandra i en tät följd.
Det kom en dag, för att vara exakt i januari 2005, då jag satt vid datorn hos min mamma och helt plötsligt inte visste hur jag skulle resa på mig. Allt blev svart.
Fram till den kvällen i mitt då tjugoochetthalvtåriga liv hade jag alltid vetat hur jag skulle vara, prata, känna och reagera. Mitt liv var styrt av ett manus där mina känslor sällan var spontana. Jag hade lärt mig hur jag skulle vara när jag var ledsen respektive glad. Gråta var något jag önskade mig kunna göra men jag gjorde det aldrig. All sorg och smärta samlade jag i mitt hjärta som till slut grävde ett stort svart hål, ett hål som blev så stort att jag tillslut tappade fästet.
Någonstans i allt det svarta insåg jag ändå vad som höll på att hända. Jag blev rädd för mig själv och min egen likgiltighet, känslan av att inte minnas varför jag skulle gå upp på morgonen och faktiskt äta något. Alla rutiner jag någonsin haft försvann över en natt. Poff! Väck. Ingenting kändes meningsfullt längre. Jag minns att jag inte ville leva, men heller inte ville dö.
Tanken var så stark och skrämde så mycket att jag ringde till Öppenpsyk i Kungälv för att höra om de hade någon som kunde hjälpa mig ur detta.
Då, år 2005, kunde man faktiskt ringa rätt till Öppenpsyk på fästningsholmen för att söka hjälp. Det krävdes ingen remiss utan det var "bara" att ringa dit och i korta drag motivera varför just jag skulle få hjälp så skulle psykologer och annan personal diskutera detta på tisdagens möte och göra upp ett slags kösystem för vem som tordes behöva hjälp snabbast. De lyssnade och tog mig tydligen på allvar, eller så hade jag bara tur. Jag minns inte... Men inom en vecka ringde de tillbaks och sa att jag var välkommen veckan därpå till en tjej som skulle ta hand om mig.
Jag minns heller inte den dagen då jag gick dit, hur det kändes, om det var skrämmande eller förväntansfullt. Jag minns bara att jag möttes av en tjej som var höggravid och sa:
"Jaha, det är du som är Anna. Jag är (jag minns inte hennes namn) och du ska få träffa mig ett par gånger här innan jag går på föräldraledighet så ska vi nog kunna reda ut problemet!"
Eh...? Vilket förtroende tror ni jag fick för henne? Höggravid och skulle snart sluta. "Reda ut problemet?" Vilket jävla problem? Allt jag visste var bara att jag hette Anna, var tjugoochetthalvtår gammal och ville lägga mig ner på marken och dö. Eller inte dö, bara inte leva. Jag ville inte ta något ansvar för mig själv längre. Men vad hon menade med problem, det hade jag ingen aning om. Jag visste ju inte ens varför jag mådde som jag gjorde själv trots att jag var medveten om alla tragedier som hänt de senaste åren.
Lite där har vi ju faktiskt själva problemet. Att må fruktansvärt dåligt men inte veta vad det beror på trots viss självkännedom. Hade alla vetat exakt vad som skapar alla våra känslor så hade vi ju kunnat diagnostisera och lösa allt själva med hjälp av en handbok. Det tar lång tid att hitta grunden till varför vi känner just som vi gör. Ännu längre tid att acceptera våra känslor, förstå varför vi är som vi är och därmed lägga vår historia bakom oss så vi kan börja känna känslor på ett nytt sätt. Ett sätt där vi inte skyller på vår barndom, missbrukande föräldrar, svek, otroheter eller vad det nu kan vara.
Jag gick i alla fall till den här höggravida psykologen vid två tillfällen och varje gång sa hon:
"Jahaaaa, det är såhäääär du menar!"
Så drog hon sin slutsats över hur jag menade och kände.
"Ehh... näääe... alltså.. jag vet inte. Men inte så i alla fall..." Var allt jag kunde svara tillbaka. Hon förstod verkligen inte mig någonstans. Vi kan säga att vi motsatsen till klickade. Hon ville bara ha en snabb lösning på "problemet" så jag kunde gå hem och bli en glad tjugoåring igen innan hon skulle sluta.
När gång nummer två var slut så gjorde vi en utvärdering på om jag var klar med allt och kände mig ångestfri.
"Tvärtom!" fick jag i alla fall tryckt ur mig.
Vad glad jag är för det! Hon gjorde åtminstone sitt jobb och sa att hon skulle ordna en ny psykolog åt mig som säkert kunde lösa allt.
Det var då jag fick träffa Sofia. Underbara, bohemen Sofia. Tjejen i trettio-trettiofemårsåldern med kort råttfärgat hår som stod rätt upp, en stickad poncho och som kröp upp i fåtöljen med benen i kors och verkade vara allmänt olik mig.
Så började vi prata, och fråga mig inte vad en psykolog gör för att inleda ett samtal och bygga upp det här speciella förtroendet, men hon vann mig redan efter det första samtalet. Vi var otroligt liktänkande och när jag inte kunde sätta ord på känslor så fyllde hon i meningen åt mig. Det var helt magiskt. Äntligen någon som förstod mig!
Vi hade fasta tider, Sofia och jag. Tisdagar klockan halv tre på eftermiddagen. Mina veckor började handla om när jag skulle tillbaks till Sofia nästa gång så jag kunde få ur mig lite känslor. Fastän jag hörde allt vad hon sa och hon satte ord på mina känslor jag inte kunde uttrycka själv så kunde jag inte känna. Sorgen över separationer, skilsmässa, självmord och en form av psykisk misshandel var som ren fakta. Absolut inget jag kunde känna. I alla fall inte under andra omständigheter än panikångest. För det hade jag börjat få. Okontrollerbara ångestattacker där ångesten slog mig som en stekpanna i huvudet och jag inte kunde hantera situationen där jag var. Panikgråt utan anledning.
Eller ja, såhär i efterhand så är det klart jag ser anledningen till attackerna. Det gjorde jag inte då, de bara kom.
Det är så himla konstigt, att jag som hade haft en så fin uppväxt med två föräldrar som älskade mig högt och berömde allt jag gjorde, en materiellt bra standard med villa, resor till sol och snö praktiskt taget varenda år, fina vänner och pojkvänner som löste av varandra från femtonårsåldern, inte kunde känna känslor. Eller jo, alltså kände, det gjorde jag. Men jag KÄNDE inte. Ser ni skillnaden. Jag kände allt så förbannat kontrollerat. Allt levdes efter hur jag förväntades känna och framförallt VILLE känna. Jag är även född optimist så jag tog livet mestadels med en klackspark, för att jag VILLE. Även stora sorger. Tårarna som borde runnit på mina kinder rann istället på insidan och gjorde det där stora svarta hålet allt större.
Efter fem månader av bestående tisdagsterapi hade jag egentligen inte kommit någon vart. Sofia kämpade för allt i världen för att få mig att förstå hur jag skulle se mig själv utifrån en annan synvinkel. Det gick inte. Jag hade som en mur omkring mig. Jag hörde vad hon sa men jag kunde inte släppa in hennes ord. Den var byggd av de mest hårda tegelstenarna och kraftfullaste murbruket som någonsin tillverkats tror jag. Ångestattackerna fortsatte, inte varje dag men åtminstone någon gång i veckan. En dag blev känslan av att inte vilja leva längre enorm. Den dagen tog jag mig till en läkare på Kungälvs sjukhus som gav mig antideppressiva. En liten, liten dos sattes in den dagen av en tablett vid namnet Cipralex (enligt www.fass.se så är Cipralex för behandling av depressioner och ångestsjukdomar så som paniksyndrom med eller utan torgskräck, social fobi, allmän ångest och tvångssyndrom).
Dryga tre veckor efter den dagen var min upptrappning från fem till tio milligram per dag klar och jag vaknade upp en dag, precis som vanligt. Tog på mig mina kläder, ställde mig framför badrumsspegeln och skulle sminka mig då jag insåg att jag var hundra kg lättare. Det var en riktigt aha-upplevelse. Herregud! Var det såhär det var att INTE känna ångest?
Då insåg jag att jag levt med ångest i större delen av mitt liv. Inte tung ångest som det senaste halvåret, men en lättare form av prestationsångest som ständigt präglade min vardag och mitt sätt att tänka. Det var den som gjorde att jag inte grät, alltid var rolig på rätt tillfällen, nästintill alltid skrev toppbetyg på alla prov och uppsatser, alltid gjorde.... ja allt. Allting så förbannat jävla "rätt". Enligt vem då? Jo, mig själv!
Helt plötsligt började jag ta in vad Sofia och jag diskuterade på tisdagarna och verkligen tänka över mitt beteende. Jag började förstå att mitt sätt att se på saker var långt ifrån allas sätt att se på världen. Långt ifrån, mitt sätt att se på livet var enbart byggt på prestationsångest.
Sakta men säkert började våra möten bli mer och mer meningsfulla och jag tog verkligen åt mig av vad hon sa. Jag slutade att förstora alla små miniproblem och göra dem enorma. Jag insåg att det är ju enbart i mitt huvud det ser ut så, för någon annan kanske en liten incident eller vad det nu kunde tänkas vara, faktiskt stannade som just liten.
Jag gick hos Sofia hela hösten och långt in på vintern. Tillslut kände jag själv hur min självkänsla hade ökat markant så jag valde att sluta med tabletterna redan fem månader efter den där dagen då jag bara ville sluta leva. Det gick kanon. Jag visste att tabletterna bara var ett sätt för att få bort ångesten tillfälligt och då jag inte längre kände ångest så ansåg jag mig själv som klar. Till sist slutade även jag och Sofia att träffas. Vi hade nått vårt mål, få mig att se världen ur andra ögon och släppa allt vad ångest hette. Skulle den någonsin dyka upp igen fick jag verktyg som gjorde, och gör, att jag kan gå ur en onda spiralen redan innan den ökar i kraft.
Detta är absolut ingen propaganda för antideppressiva. Nej nej! Jag är bara ärlig om vad som krävdes för att jag då skulle bli en ångestfri människa och är än idag. Trots stora sorger i livet så som kampen om att få barn, åtskilliga missfall, egen skilsmässa, svek och annat så får jag fortfarande aldrig den obefogade ångesten. Allting som händer kan jag härleda, sätta ord på, bearbeta och sen skicka av. Mer eller mindre snabbt beroende på sorgens storlek. Men jag går aldrig runt med den där tyngden i kroppen och känslan av att jag måste prestera och vara så förbannat bra hela tiden.
Jag är bara jag, Anna före detta Haraldsson, numera Junkvist och förhoppningsvis i framtiden Dahlgren. En helt vanlig tjej, med helt vanligt jobb, en riktigt Svensson-ekonomi och helt vanliga matvanor men med en livserfarenhet som tagit mig långt, känslor och kärlek som numera kan sträcka sig förbi månen och tillbaks.
Och jag skäms inte för det. Är jag ledsen så är jag ledsen, är jag glad så skriker jag så hela världen får veta, känner jag lycka så dansar jag mig igenom dagarna.
Så önskar jag alla kan få känna. Vi är den vi är och vi är bannemej bra precis som vi är. Känner vi det minsta annorlunda så hoppas jag du också är villig att söka hjälp och faktiskt ta den, oavsett hur livet kan bli efteråt för det är jäkligt gött att bara känna trygghet och kärlek till sig själv.
Det är faktiskt så som de där visa människorna säger, Du kan inte älska andra förrän du lär dig att älska dig själv!
Älskade ni.
Ville bara få sagt att:
Mina vänner och min familj, ni är det bästa som finns i hela världen!
Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har Er. Med åren har somliga sorterat ut sig själva och somliga visat sin kärlek ännu mer och det är en process som pågår ännu. Jag känner mig så trygg i att veta vilka som finns där i lycka och olycka.
Sen vill jag också bara få berätta att jag har världens finaste sambo som har vuxit så otroligt mycket på många plan sen vi träffades!
Jag är så förbannat stolt över dig ska du veta! Jag förstår verkligen att en del avundas den resa du gjort och det vi har, för det är ta mig satan en resa som slår allt! Du är BÄST!
Jag älskar Er!!
Mina vänner och min familj, ni är det bästa som finns i hela världen!
Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har Er. Med åren har somliga sorterat ut sig själva och somliga visat sin kärlek ännu mer och det är en process som pågår ännu. Jag känner mig så trygg i att veta vilka som finns där i lycka och olycka.
Sen vill jag också bara få berätta att jag har världens finaste sambo som har vuxit så otroligt mycket på många plan sen vi träffades!
Jag är så förbannat stolt över dig ska du veta! Jag förstår verkligen att en del avundas den resa du gjort och det vi har, för det är ta mig satan en resa som slår allt! Du är BÄST!
Jag älskar Er!!
...
Jag gillar ju inte kycklinggryta med aprikoser!
Vad ska jag göra då när appen tycker jag skall äta detta?
Vad ska jag göra då när appen tycker jag skall äta detta?
torsdag 18 oktober 2012
Naken?
Om jag nu är så himla trött och inte vill ta på mig, kan jag inte bara få gå naken de sista 4 veckorna då?
Såhär ser min vy ut uppifrån.
Såhär ser min vy ut uppifrån.
söndag 14 oktober 2012
Lika samma
Här ligger vi, halv fem på morgonen och pratar.
Anders som druckit 10 öl+ och jag med vilda bäbin i magen. Han säger att han mår dåligt, välkommen till min värld! Inte för att tycka synd om mig själv då vi har lyckan att få något fantastiskt alldeles snart...
Men nu har jag mått som en redigt bakfull i över 8 månader.
Man kan uttrycka det så att jag saknar inte en fylla någonstans! Jag saknar att kunna ta ett glas eller två, men full? Nej tack!
Min mardröm är att må såhär en dag till i mitt liv efter vilda bäbin är ute.
Det värsta är att jag kommer glömma det.
Kroppen är....fantastisk?
Anders som druckit 10 öl+ och jag med vilda bäbin i magen. Han säger att han mår dåligt, välkommen till min värld! Inte för att tycka synd om mig själv då vi har lyckan att få något fantastiskt alldeles snart...
Men nu har jag mått som en redigt bakfull i över 8 månader.
Man kan uttrycka det så att jag saknar inte en fylla någonstans! Jag saknar att kunna ta ett glas eller två, men full? Nej tack!
Min mardröm är att må såhär en dag till i mitt liv efter vilda bäbin är ute.
Det värsta är att jag kommer glömma det.
Kroppen är....fantastisk?
torsdag 11 oktober 2012
Vem bär ansvaret??!
Idag när jag kom tillbaks efter att ha lämnat Leon på dagis möts jag av en lapp på golvet framför en hissdörr som stod onormalt på glänt.
"Hissen trasig, anmält till KONE kl 9.15"
Förbannat också. Jag som faktiskt är sjukskriven av anledningen att jag INTE skall gå i trappor och dylikt måste ta trapporna hela vägen upp till våning 7.
Efter många om och men är jag uppe med hjärtat i halsgropen, fogar som värker och sammandragningar som spär på alltihop. Jag tänker ändå att de kommer om ett par timmar och ordnar hissen så det är klart till Leon skall hem från förskolan.
Klockan blir 15.55 och jag går ut i svalen för att ta hissen ner. Ingen hiss som reagerar på mina knapptryckningar. Jag förstår att inget är åtgärdat och beger mig nedåt via trapporna. Hämtar Leon på förskolan och kommer hem igen och får bokstavligt talat ta sats för att komma upp 7 trappor IGEN.
Jag möter hemtjänstpersonal med tunga matkassar som också får ta samma väg upp. I detta huset bor många gamla, sjuka och jag; Höggravid och sjukskriven. Vi kämpar tillsammans upp genom trapporna och väl hemma blir jag sittandes med en fruktansvärd värk och sammandragningar.
Jag ringer Kungälvsbostäder som naturligtvis inte har öppet för felanmälan denna tid på dygnet. Telefonsvararen hänvisar mig till Riksbyggen som jag då ringer.
Riksbyggen har inte fått någon information om problemet och hänvisar mig till KONE. Då ringer jag till KONE för att undra vart deras hissreparatörer är då hissen felanmäldes kl 9.15. Svaret jag får är att det inte är något fel på hissen utan på själva dörren och dörren är inte på deras ansvar och har därför anmält tillbaks problemet till Kungälvsbostäder. Återigen, Riksbyggen har ändå inget fått veta och Kungälvsbostäder har gått för dagen. De har ändå haft en hel arbetsdag på sig att åtgärda problemet.
Jag ringer till Riksbyggen igen för att berätta att KONE avsäger sig ansvaret och räknar med att de skall fixa hissen. Då kopplar de mig till deras "jour" som de säger vilket visar sig vara SOS-Alarm.
Damen på SOS-Alarm ber mig ringa KONE och då drar jag hela valsen. Då tar hon på sig att ringa allihop och efter tjugo minuter ringer jag upp Riksbyggen och undrar hur det går nu när ändå SOS-Alarm försökt att få dem att åtgärda problemet. Vad svarar de med då?
De kopplar mig återigen till deras så kallade Jour, SOS-Alarm. Varpå samma dam svarar och säger att hon skall ringa mig när hon vet vad som händer men att hon inte kan lova något...
Vadå lova? Vems är problemet då? FIXA DET!
Damen säger bara samma som jag sa till henne förut, KONE avsäger sig problemet och Riksbyggen skyller på Kungälvsbostäder som gått för dagen så hon kan inget göra. Hon skall ändå använda deras "Katastroflista" och ringa runt för att försöka lösa problemet.
Efter 20 minuter ringer hon och berättar att "Tyvärr, vi kan inget göra för det är Kungälvs-bostäder som bär ansvaret och de har ingen jour!".
Ursäkta mig? Men hur i hela jävla helvete kan ingen fixa hissen?
Hur kan det inte finnas en jour för detta i hela Göteborgsregionen?
Hur kan inte brandkåren lösa detta?
Vems är ansvaret om min kära granne på 85 år får hjärtstopp ikväll och ambulansen inte hinner upp?
Det bor väldigt många gamla här som sagt. Ska jag dessutom behöva känna mig otrygg i mitt eget hem om jag skulle behöva in akut till förlossningen osv?
VEM BÄR ANSVARET?
Hur kan INGEN fixa en hiss till ett hus på 7 våningar en helt vanlig torsdag när det anmäldes på morgonen?
Förbannat dåligt. Hoppas inget händer någon i huset, eller så kanske det hade vart bra? Då hade Kungälvsbostäder fått lösa problemet och ta ansvaret. Stackars den människan bara...
"Hissen trasig, anmält till KONE kl 9.15"
Förbannat också. Jag som faktiskt är sjukskriven av anledningen att jag INTE skall gå i trappor och dylikt måste ta trapporna hela vägen upp till våning 7.
Efter många om och men är jag uppe med hjärtat i halsgropen, fogar som värker och sammandragningar som spär på alltihop. Jag tänker ändå att de kommer om ett par timmar och ordnar hissen så det är klart till Leon skall hem från förskolan.
Klockan blir 15.55 och jag går ut i svalen för att ta hissen ner. Ingen hiss som reagerar på mina knapptryckningar. Jag förstår att inget är åtgärdat och beger mig nedåt via trapporna. Hämtar Leon på förskolan och kommer hem igen och får bokstavligt talat ta sats för att komma upp 7 trappor IGEN.
Jag möter hemtjänstpersonal med tunga matkassar som också får ta samma väg upp. I detta huset bor många gamla, sjuka och jag; Höggravid och sjukskriven. Vi kämpar tillsammans upp genom trapporna och väl hemma blir jag sittandes med en fruktansvärd värk och sammandragningar.
Jag ringer Kungälvsbostäder som naturligtvis inte har öppet för felanmälan denna tid på dygnet. Telefonsvararen hänvisar mig till Riksbyggen som jag då ringer.
Riksbyggen har inte fått någon information om problemet och hänvisar mig till KONE. Då ringer jag till KONE för att undra vart deras hissreparatörer är då hissen felanmäldes kl 9.15. Svaret jag får är att det inte är något fel på hissen utan på själva dörren och dörren är inte på deras ansvar och har därför anmält tillbaks problemet till Kungälvsbostäder. Återigen, Riksbyggen har ändå inget fått veta och Kungälvsbostäder har gått för dagen. De har ändå haft en hel arbetsdag på sig att åtgärda problemet.
Jag ringer till Riksbyggen igen för att berätta att KONE avsäger sig ansvaret och räknar med att de skall fixa hissen. Då kopplar de mig till deras "jour" som de säger vilket visar sig vara SOS-Alarm.
Damen på SOS-Alarm ber mig ringa KONE och då drar jag hela valsen. Då tar hon på sig att ringa allihop och efter tjugo minuter ringer jag upp Riksbyggen och undrar hur det går nu när ändå SOS-Alarm försökt att få dem att åtgärda problemet. Vad svarar de med då?
De kopplar mig återigen till deras så kallade Jour, SOS-Alarm. Varpå samma dam svarar och säger att hon skall ringa mig när hon vet vad som händer men att hon inte kan lova något...
Vadå lova? Vems är problemet då? FIXA DET!
Damen säger bara samma som jag sa till henne förut, KONE avsäger sig problemet och Riksbyggen skyller på Kungälvsbostäder som gått för dagen så hon kan inget göra. Hon skall ändå använda deras "Katastroflista" och ringa runt för att försöka lösa problemet.
Efter 20 minuter ringer hon och berättar att "Tyvärr, vi kan inget göra för det är Kungälvs-bostäder som bär ansvaret och de har ingen jour!".
Ursäkta mig? Men hur i hela jävla helvete kan ingen fixa hissen?
Hur kan det inte finnas en jour för detta i hela Göteborgsregionen?
Hur kan inte brandkåren lösa detta?
Vems är ansvaret om min kära granne på 85 år får hjärtstopp ikväll och ambulansen inte hinner upp?
Det bor väldigt många gamla här som sagt. Ska jag dessutom behöva känna mig otrygg i mitt eget hem om jag skulle behöva in akut till förlossningen osv?
VEM BÄR ANSVARET?
Hur kan INGEN fixa en hiss till ett hus på 7 våningar en helt vanlig torsdag när det anmäldes på morgonen?
Förbannat dåligt. Hoppas inget händer någon i huset, eller så kanske det hade vart bra? Då hade Kungälvsbostäder fått lösa problemet och ta ansvaret. Stackars den människan bara...
onsdag 10 oktober 2012
Leon - förgrymmade onge!
Idag skulle mamma, jag och Fredrik åka till Mormor på Solhaga för att hälsa på. Jag valde att köra lugnt och hederligt på den gamla mysiga E6:an istället för motorvägen. Strax innan Ingetorpssjön blinkar en taxibil på mig med helljusen, jag var osäker på om han verkligen blinkade på mig eller om vägen var ojämn men jag valde ändå att sakta ner till sextiofem på en sjuttioväg som den ögontjänare jag är i trafiken.
Mycket riktigt, polisen stod lite längre fram på bägge sidor och vinkade in alla bilar som åkte förbi.
Skit! Jag kom att tänka på plånboken som jag inte sett på ett par dagar men jag ändå antagit ligga i bilen. Mamma hojtade:
"Å jag som inte har något bälte på mig!"
Jag undrade varför hon inte hade det, och förklaringen låg i att bältet inte fanns tillgängligt där bak utan satt klämt bakom sätet.
Fan! Femtonhundraspänn i böter för missat bälte och x antal hundra för glömt körkort. Roligt...
Jag hann ändå tänka på varför mamma inte sagt till varför det inte fanns bälte där bak förrän då?
Poliskvinnan vinkade in oss.
"Nykter och körtkortskontroll!"
Nervöst kliver jag ur bilen och häver ur mig:
"Ehh ja, alltså... plånboken är borta. Eller jag har inte sett den i alla fall, fast den ska vara här nånstans... eeeeh!"
Sedan säger jag åt mamma, som redan tagit sig ur bilen snabbt som tusan för att polisen inte skall se att hon inte bar bälte:
"Kan ni leta i bilen efter min plånbok? Under sätena gärna... jag VET att den är där!"
Fredrik stökar runt i framsätet och mamma ligger och kryper på alla fyra för att se överallt i baksätet.
Poliskvinnan sträcker fram alkomätaren och säger:
"Ja, jag kan ju inte undgå att se att du är gravid men du får blåsa ändå! Ta ett djupt andetag bara...!"
Jag blåser för fulla muggar men tankarna surrar på i huvudet om vart den förbannade plånboken är. Böter för en sån dum sak! Vi letar i bagageluckan och poliskvinnan går med mig, samtidigt försöker jag hålla låda med henne så att vi skojar bort den lätt pinsamma situationen.
Så säger hon:
"Ja, men ge mig ditt personnummer istället så gör jag en kontroll på dig!"
Jag rabblar upp siffrorna snabbt och hon ropar på kollegorna på radion.
"Du är godkänd... men otur för dig om plånboken är borta!"
Vi försöker gå igenom tillsammans var den kan tänkas vara en lång stund. Sen kände hon nog att hon inte kunde anklaga mig för att vara tanklös när hon såg magen och mitt allmänt förvirrade tillstånd.
Vi sätter oss i bilen allihop igen varpå mamma väser på tok för högt där bak:
"Åk nu fort som fan så hon inte ser att jag åker utan bälte!"
"Ska jag dra upp rutan först innan du pratar vidare mamma?" undrar jag och kör iväg.
Vi fick besökt mormor och fikat lite tillsammans. På hemvägen fick det bli motorvägen så jag inte skulle behöva få utmana ödet igen. Det blev en lunch på Korvmojjen med mamma och bror samt lite ärenden innan jag åkte hem för att sova en timma innan Leon skulle hämtas ifrån dagis.
Väl på dagis ville Leons kompis Sigge följa med hem och det var ju givet att de skulle få leka hos oss till middagen var färdig. Jag ville vara gullig mamma och erbjöd barnen varsin glass (jag vet, INNAN middagen!) från Leons och Anders lilla shoppingtur från Hemglassbilen igår.
Eftersom vi hade köpt ett sånt där käckt "Mixpaket" så fick barnen välja på fyra sorters svindyra glassar. De båda tittade besviket på förpackningarna och hade svårt att välja sort men den som hade lite rött på sig och hette något med hallon fick ändå bli bådas val.
Allvarligt?! Ett mixpaket tilltänkt för hela familjen från Hemglass för summan av hundrasextiofemspänn med få glassar i och förpackningar som ser tagna ut från åttiotalet. Vilken besvikelse! Goda var de inte heller, smakade tråkigare än vad jag minns glada åttiotalets smaskiga glassar.
Barnen satt stilla i soffan och mumsade på sina tråkiga glassar och jag satt i köket och funderade på plånboken. Vart kunde den vara?
Kanske Leon hade en aning ändå, barn vet ju mer än vi tror så jag ropade in honom till köket.
"Leon, har du sett min plånbok när vi åkte bil häromdagen?!
"Jaaaa! Den har jag gömt för dig!"
Nyfiket undrar jag såklart VAR?
"Bakom den grejen i mitten på bilen där man kan ställa drickor som är stora och små!"
Jaha, då har ungen lagt plånboken bakom mittsätet! SUCK!
Det hade kunnat stå honom dyrt, förgrymmade onge! Det är tur han är så förbenat söt och charmig, annars hade jag blivit skogstokig.
Mycket riktigt, polisen stod lite längre fram på bägge sidor och vinkade in alla bilar som åkte förbi.
Skit! Jag kom att tänka på plånboken som jag inte sett på ett par dagar men jag ändå antagit ligga i bilen. Mamma hojtade:
"Å jag som inte har något bälte på mig!"
Jag undrade varför hon inte hade det, och förklaringen låg i att bältet inte fanns tillgängligt där bak utan satt klämt bakom sätet.
Fan! Femtonhundraspänn i böter för missat bälte och x antal hundra för glömt körkort. Roligt...
Jag hann ändå tänka på varför mamma inte sagt till varför det inte fanns bälte där bak förrän då?
Poliskvinnan vinkade in oss.
"Nykter och körtkortskontroll!"
Nervöst kliver jag ur bilen och häver ur mig:
"Ehh ja, alltså... plånboken är borta. Eller jag har inte sett den i alla fall, fast den ska vara här nånstans... eeeeh!"
Sedan säger jag åt mamma, som redan tagit sig ur bilen snabbt som tusan för att polisen inte skall se att hon inte bar bälte:
"Kan ni leta i bilen efter min plånbok? Under sätena gärna... jag VET att den är där!"
Fredrik stökar runt i framsätet och mamma ligger och kryper på alla fyra för att se överallt i baksätet.
Poliskvinnan sträcker fram alkomätaren och säger:
"Ja, jag kan ju inte undgå att se att du är gravid men du får blåsa ändå! Ta ett djupt andetag bara...!"
Jag blåser för fulla muggar men tankarna surrar på i huvudet om vart den förbannade plånboken är. Böter för en sån dum sak! Vi letar i bagageluckan och poliskvinnan går med mig, samtidigt försöker jag hålla låda med henne så att vi skojar bort den lätt pinsamma situationen.
Så säger hon:
"Ja, men ge mig ditt personnummer istället så gör jag en kontroll på dig!"
Jag rabblar upp siffrorna snabbt och hon ropar på kollegorna på radion.
"Du är godkänd... men otur för dig om plånboken är borta!"
Vi försöker gå igenom tillsammans var den kan tänkas vara en lång stund. Sen kände hon nog att hon inte kunde anklaga mig för att vara tanklös när hon såg magen och mitt allmänt förvirrade tillstånd.
Vi sätter oss i bilen allihop igen varpå mamma väser på tok för högt där bak:
"Åk nu fort som fan så hon inte ser att jag åker utan bälte!"
"Ska jag dra upp rutan först innan du pratar vidare mamma?" undrar jag och kör iväg.
Vi fick besökt mormor och fikat lite tillsammans. På hemvägen fick det bli motorvägen så jag inte skulle behöva få utmana ödet igen. Det blev en lunch på Korvmojjen med mamma och bror samt lite ärenden innan jag åkte hem för att sova en timma innan Leon skulle hämtas ifrån dagis.
Väl på dagis ville Leons kompis Sigge följa med hem och det var ju givet att de skulle få leka hos oss till middagen var färdig. Jag ville vara gullig mamma och erbjöd barnen varsin glass (jag vet, INNAN middagen!) från Leons och Anders lilla shoppingtur från Hemglassbilen igår.
Eftersom vi hade köpt ett sånt där käckt "Mixpaket" så fick barnen välja på fyra sorters svindyra glassar. De båda tittade besviket på förpackningarna och hade svårt att välja sort men den som hade lite rött på sig och hette något med hallon fick ändå bli bådas val.
Allvarligt?! Ett mixpaket tilltänkt för hela familjen från Hemglass för summan av hundrasextiofemspänn med få glassar i och förpackningar som ser tagna ut från åttiotalet. Vilken besvikelse! Goda var de inte heller, smakade tråkigare än vad jag minns glada åttiotalets smaskiga glassar.
Barnen satt stilla i soffan och mumsade på sina tråkiga glassar och jag satt i köket och funderade på plånboken. Vart kunde den vara?
Kanske Leon hade en aning ändå, barn vet ju mer än vi tror så jag ropade in honom till köket.
"Leon, har du sett min plånbok när vi åkte bil häromdagen?!
"Jaaaa! Den har jag gömt för dig!"
Nyfiket undrar jag såklart VAR?
"Bakom den grejen i mitten på bilen där man kan ställa drickor som är stora och små!"
Jaha, då har ungen lagt plånboken bakom mittsätet! SUCK!
Det hade kunnat stå honom dyrt, förgrymmade onge! Det är tur han är så förbenat söt och charmig, annars hade jag blivit skogstokig.
Den beryktade återfunna plånboken.
måndag 8 oktober 2012
Att leva sitt liv efter appar
Tänk så bra vi har det idag med vårt välinformerade samhälle. Det är ju knappt vi behöver söka sjukvård själv utan det räcker att Googla lite så hittar vi svaret på våra åkommor. Cancer.
Allting leder nästan till cancer och död.
Det är ju kanon att allt finns att hitta egentligen för det är mycket saker man slipper ringa ner vårdcentralen för och andra diverse instanser. Problemet blir bara att vi slutar lita på oss själva då all fakta finns ett par knapptryck bort.
Det finns appar för ALLT. Har man målet att bli miljonär så är det definitivt rätt att utveckla en app som "alla" behöver. Det finns appar för varenda tidpunkt i livet.
Som gravid finns en uppsjö av appar, vilket är rätt mysigt. Jag behöver bara klicka på någon av mina fyra för att få information om hur barnet har det där inne, hur stort det är och vad som kan tänkas vara normalt för min vecka. Det är ett sätt att bilda sig en uppfattning om något så abstrakt som en bäbis i magen.
Problemet uppstår bara när en del människor börjar leva slaviskt efter denna såkallade information.
Enligt den orangea appen GRAVIDITET skall jag idag känna och göra följande:
Gå och lägga mig tidigt?
Jaha. Då gör jag det.
Sen står det att jag är trött, no shit? Efter detta handlar det om sex. Tur att någon påpekar hur olika det kan vara för det hade jag aldrig kunnat tänka ut själv! Lika många varianter av bakterier som finns på jorden, lika många känslor finns det nog på hur man kan må!
Men visst, jag förstår ändå att det kan vara skönt att känna igen sig i vissa stadier av tex. en graviditet.
Graviditetsapparna är inte de värsta tycker jag. Efter vi fött barn, då finns den käcka appen "Amningskoll" så vi inte glömmer vilken tutte vi matade från sist, vilket i och för sig kan vara rätt lätt att glömma, men jag minns bara för 4 år sedan. Jag klarade mig utan just appar! Jag kände helt enkelt på brösten och kunde urskilja vilket som hade mer mjölk än det andra. Första veckan hemma med ny bäbis var jag visserligen lite mer förvirrad än efter ett par dagar, det är då de antagligen tjänar storkovan på att sälja appar vi tror vi måste ha.
I appen kan du också skriva upp hur din bäbis har skött sin avföring. Stort eller litet, klockslag och annan relevant information.
För det kan vi ju absolut inte leva utan?
Detta är bara en liten liten del av alla appar och all information som vårt samhälle förser oss med idag. Jag har bara ett tips...
Ta det lugnt! Sök information ja, men lita på dig själv. Du kan mer än du tror!
När det kommer till bäbisar, en lugn förälder smittar mer av sig på sina barn så att barnen känner sig lugna än en hysterisk. Allt en bäbis kan är att läsa av sina föräldrar. Det spelar otroligt stor roll hur vi känner på insidan.
De klarade att få barn förr, då gör vi troligen det nu med!
Allting leder nästan till cancer och död.
Det är ju kanon att allt finns att hitta egentligen för det är mycket saker man slipper ringa ner vårdcentralen för och andra diverse instanser. Problemet blir bara att vi slutar lita på oss själva då all fakta finns ett par knapptryck bort.
Det finns appar för ALLT. Har man målet att bli miljonär så är det definitivt rätt att utveckla en app som "alla" behöver. Det finns appar för varenda tidpunkt i livet.
Som gravid finns en uppsjö av appar, vilket är rätt mysigt. Jag behöver bara klicka på någon av mina fyra för att få information om hur barnet har det där inne, hur stort det är och vad som kan tänkas vara normalt för min vecka. Det är ett sätt att bilda sig en uppfattning om något så abstrakt som en bäbis i magen.
Problemet uppstår bara när en del människor börjar leva slaviskt efter denna såkallade information.
Enligt den orangea appen GRAVIDITET skall jag idag känna och göra följande:
Gå och lägga mig tidigt?
Jaha. Då gör jag det.
Sen står det att jag är trött, no shit? Efter detta handlar det om sex. Tur att någon påpekar hur olika det kan vara för det hade jag aldrig kunnat tänka ut själv! Lika många varianter av bakterier som finns på jorden, lika många känslor finns det nog på hur man kan må!
Men visst, jag förstår ändå att det kan vara skönt att känna igen sig i vissa stadier av tex. en graviditet.
Graviditetsapparna är inte de värsta tycker jag. Efter vi fött barn, då finns den käcka appen "Amningskoll" så vi inte glömmer vilken tutte vi matade från sist, vilket i och för sig kan vara rätt lätt att glömma, men jag minns bara för 4 år sedan. Jag klarade mig utan just appar! Jag kände helt enkelt på brösten och kunde urskilja vilket som hade mer mjölk än det andra. Första veckan hemma med ny bäbis var jag visserligen lite mer förvirrad än efter ett par dagar, det är då de antagligen tjänar storkovan på att sälja appar vi tror vi måste ha.
I appen kan du också skriva upp hur din bäbis har skött sin avföring. Stort eller litet, klockslag och annan relevant information.
För det kan vi ju absolut inte leva utan?
Detta är bara en liten liten del av alla appar och all information som vårt samhälle förser oss med idag. Jag har bara ett tips...
Ta det lugnt! Sök information ja, men lita på dig själv. Du kan mer än du tror!
När det kommer till bäbisar, en lugn förälder smittar mer av sig på sina barn så att barnen känner sig lugna än en hysterisk. Allt en bäbis kan är att läsa av sina föräldrar. Det spelar otroligt stor roll hur vi känner på insidan.
De klarade att få barn förr, då gör vi troligen det nu med!
Härlig start på en måndag.
06.05 hör jag ett gapade från Leons rum:
"Aaaaaanders! Aaaaaaaaanders!"
Varpå jag måste väcka Anders som tydligen inte vaknar av denna siren. Han gapar ju inte på mig så det är inte min uppgift att gå upp!
Yrvaket går Anders upp och jag hör att det diskuteras friskt inifrån Leons rum. Hör bara ord som att det är mitt i natten och andra liknande termer.
Jag tänker att det är den vanliga historien om att Leon vill gå upp och se på tv eller att han råkat kissa i sängen. Men när Anders lämnar rummet så stänger han dörren helt, med handtaget och allt som Leon hatar! I detta hushållet är det två individer som hatar just stängda dörrar. Leon gapar direkt om vi råkar stänga till och katten har någon slags mani att anfalla varenda handtag till dörrarna står på vid gavel igen.
Anders går inte heller till garderoben för nya lakan utan han gör sin morgonkiss och lägger sig igen lite halvskrattandes bredvid mig.
"Gissa vem som låg och anföll Leons fötter?"
Då har kattfan lär sig att klättra på stegen och låg och sov räv när Anders upptäckte honom så att han inte skulle bli just upptäckt! Leon förklarade dock att katten var ute efter hans fötter och kunde inte sova på grund av detta. I och för sig ganska förståeligt.
Efter ett par vändor med Leon och katten så försöker vi somna om. Då gnäller Anders på kylan i sovrummet eftersom jag MÅSTE ha öppet fönstret för att ens kunna överleva här inne i det tropiska klimatet. Jag går med på att stänga, tänker att jag får väl vara lite snäll en stund...
Vi får en halvtimma i sängen och jag håller bokstavligt talat att dö av värmeslag. Klockan ringer tillslut och Anders får gå upp och fixa sig oordning inför jobbet. Jag ber honom öppna fönstret igen, vilket han gör utan motstånd. Så upptäcker han balkongdörren som står och flaggar på vid gavel och utbrister irriterat:
"Försöker du döda mig?!"
Vi verkar visst ha olika kroppstemperaturer såhär års. Eller så kan det bero på mina extra femton kg och värmeelement i form av terroristbäbis i magen. Jag vet inte?
Alltså ingen sovmorgon idag inte. Hoppas jag får ett par timmar sömn senare istället då tillsammans med Leon. Drömma kan man ju alltid...
"Aaaaaanders! Aaaaaaaaanders!"
Varpå jag måste väcka Anders som tydligen inte vaknar av denna siren. Han gapar ju inte på mig så det är inte min uppgift att gå upp!
Yrvaket går Anders upp och jag hör att det diskuteras friskt inifrån Leons rum. Hör bara ord som att det är mitt i natten och andra liknande termer.
Jag tänker att det är den vanliga historien om att Leon vill gå upp och se på tv eller att han råkat kissa i sängen. Men när Anders lämnar rummet så stänger han dörren helt, med handtaget och allt som Leon hatar! I detta hushållet är det två individer som hatar just stängda dörrar. Leon gapar direkt om vi råkar stänga till och katten har någon slags mani att anfalla varenda handtag till dörrarna står på vid gavel igen.
Anders går inte heller till garderoben för nya lakan utan han gör sin morgonkiss och lägger sig igen lite halvskrattandes bredvid mig.
"Gissa vem som låg och anföll Leons fötter?"
Då har kattfan lär sig att klättra på stegen och låg och sov räv när Anders upptäckte honom så att han inte skulle bli just upptäckt! Leon förklarade dock att katten var ute efter hans fötter och kunde inte sova på grund av detta. I och för sig ganska förståeligt.
Efter ett par vändor med Leon och katten så försöker vi somna om. Då gnäller Anders på kylan i sovrummet eftersom jag MÅSTE ha öppet fönstret för att ens kunna överleva här inne i det tropiska klimatet. Jag går med på att stänga, tänker att jag får väl vara lite snäll en stund...
Vi får en halvtimma i sängen och jag håller bokstavligt talat att dö av värmeslag. Klockan ringer tillslut och Anders får gå upp och fixa sig oordning inför jobbet. Jag ber honom öppna fönstret igen, vilket han gör utan motstånd. Så upptäcker han balkongdörren som står och flaggar på vid gavel och utbrister irriterat:
"Försöker du döda mig?!"
Vi verkar visst ha olika kroppstemperaturer såhär års. Eller så kan det bero på mina extra femton kg och värmeelement i form av terroristbäbis i magen. Jag vet inte?
Alltså ingen sovmorgon idag inte. Hoppas jag får ett par timmar sömn senare istället då tillsammans med Leon. Drömma kan man ju alltid...
lördag 6 oktober 2012
Lite såhär tänker jag.
Resultatet av detta:
(Jag bjuder på fulbilden av mig själv!)
(Jag bjuder på fulbilden av mig själv!)
Kan inte bli annat än att bäbis ser ut som:
Hade problem med att finna en skrikande Monchichi, men ungefär såhär!
fredag 5 oktober 2012
Lite bloggtorka
Jag gör inget annat än att vara trött just nu. Orkar knappt med några måsten. Helt hysteriskt.
Idag har vi i alla fall parkerat bilen på maxi och gått till Västra gatan och ner ytterbyvägen och tillbaks igen. Alltid något?
Bäbis trycker på något helt fruktansvärt nedåt så det känns som om jag bär på ett väldigt tungt bowlingklot långt nere i bäckenet. Underlig känsla.
Jag kan nog också påstå att jag överskridit intaget av frukt per dag. Kan inte sluta tänka på frukt, fastän det ger mig sån hemsk halsbränna.
Så idag har jag dragit i mig 750 ml av Chiquita smoothie (igen!)
Sedan toppade jag det med ett paket Proviva Jordgubb
Nu står Anders dessutom och gör en stor skål fruktsallad till mig, igen!
Hoppas jag blir piggare i helgen här så energin flödar när Leon kommer på söndag. Jag/vi saknar honom något otroligt!
Detta barn, han får mig att svämma över av känslor!
Nu är det dags för veckans avsnitt av "Sons of anarchy".
Sedan tar vi det lite lugnt på det, mycket nu!
Trevlig helg på er energiknippen!
Idag har vi i alla fall parkerat bilen på maxi och gått till Västra gatan och ner ytterbyvägen och tillbaks igen. Alltid något?
Bäbis trycker på något helt fruktansvärt nedåt så det känns som om jag bär på ett väldigt tungt bowlingklot långt nere i bäckenet. Underlig känsla.
Jag kan nog också påstå att jag överskridit intaget av frukt per dag. Kan inte sluta tänka på frukt, fastän det ger mig sån hemsk halsbränna.
Så idag har jag dragit i mig 750 ml av Chiquita smoothie (igen!)
Sedan toppade jag det med ett paket Proviva Jordgubb
Nu står Anders dessutom och gör en stor skål fruktsallad till mig, igen!
Hoppas jag blir piggare i helgen här så energin flödar när Leon kommer på söndag. Jag/vi saknar honom något otroligt!
Detta barn, han får mig att svämma över av känslor!
Nu är det dags för veckans avsnitt av "Sons of anarchy".
Sedan tar vi det lite lugnt på det, mycket nu!
Trevlig helg på er energiknippen!
onsdag 3 oktober 2012
Vilket projekt!
Idag var jag tvungen att ställa klockan på 9.01. Det var otroligt tungt. Anders tycker fantastiskt synd om mig nu, verkligen...!
Dagen börjar med en timma akupunktur i mina onda höfter och sen ska jag och Tess faktiskt till Hagabadet på lite tankerensning och balsam för själen.
Men det blir nog det. Sen räcker det med aktiviteter.
Det är galet att kroppen inte orkar mer när det dessutom är "enkla" saker.
Har vart otroligt känslig i veckan också. Gråter för minsta lilla.
Känner med allt och alla, känslorna ligger på utsidan kan man säga.
Dags att njuta av de härliga nålarna nu...
Dagen börjar med en timma akupunktur i mina onda höfter och sen ska jag och Tess faktiskt till Hagabadet på lite tankerensning och balsam för själen.
Men det blir nog det. Sen räcker det med aktiviteter.
Det är galet att kroppen inte orkar mer när det dessutom är "enkla" saker.
Har vart otroligt känslig i veckan också. Gråter för minsta lilla.
Känner med allt och alla, känslorna ligger på utsidan kan man säga.
Dags att njuta av de härliga nålarna nu...
tisdag 2 oktober 2012
Trött så trött så trött...
Jag har verkligen ansträngt mig idag. Först en fika och sen en lunch, båda med fina vänner. Ni förstår ju hur uttröttande det är...
ZZZZZzzzzzz.
Det känns verkligen att kroppen går in i sista andningen nu. Allt är jobbigt och jag känner inte för annat än att krypa in i mig själv och bara ladda. Fantastiskt hur kroppen fungerar!
Nu längtar vi otroligt mycket. Vem är du där inne?
Jag längtar så efter att se Leon kunna framkalla skratt hos bäbis som ingen annan kan!
Syskonkärlek när den är som bäst.
Tick tack tick tack... Klockan går... Sakta.
ZZZZZzzzzzz.
Det känns verkligen att kroppen går in i sista andningen nu. Allt är jobbigt och jag känner inte för annat än att krypa in i mig själv och bara ladda. Fantastiskt hur kroppen fungerar!
Nu längtar vi otroligt mycket. Vem är du där inne?
Jag längtar så efter att se Leon kunna framkalla skratt hos bäbis som ingen annan kan!
Syskonkärlek när den är som bäst.
Tick tack tick tack... Klockan går... Sakta.
Note to self..
Jag kanske inte behöver dra i mig en hel skål fruktsallad själv när jag vet att jag har en fruktansvärd halsbränna. Har inte kunnat sova knappt...
Men det var ju såååå gott...
Typiskt!
måndag 1 oktober 2012
Måndagspresent!
Mitt hjärta vet allt hur han gör mig lycklig! Kom hem efter invigningen av Salong Perfection och möts av tända ljus överallt och med order om att bara sätta mig ner bekvämt i soffan.
Så serverar han mig mängder av fruktsallad och en påse med mina favorittuggummin i jätteformat!
Jag har vart SÅ sugen på frukt idag så mamma och jag stannade på Maxi på vägen hem bara för att köpa Chiquitas smoothie och en låda kiwi. Egentligen ville jag ha fruktsallad men jag orkade inte mecka med det...
Så överraskar han mig med en stor skål finskuren sallad! Han måste ha läst mina tankar.
Just att han tänkte på mig och gjorde detta för min skull... Det kan inte en enda dyr present i världen ersätta!
Så serverar han mig mängder av fruktsallad och en påse med mina favorittuggummin i jätteformat!
Jag har vart SÅ sugen på frukt idag så mamma och jag stannade på Maxi på vägen hem bara för att köpa Chiquitas smoothie och en låda kiwi. Egentligen ville jag ha fruktsallad men jag orkade inte mecka med det...
Så överraskar han mig med en stor skål finskuren sallad! Han måste ha läst mina tankar.
Just att han tänkte på mig och gjorde detta för min skull... Det kan inte en enda dyr present i världen ersätta!
Vecka 34...
Var hos barnmorskan idag. Allt var kanon förutom blodtrycket som var lite högt. Får hålla koll bara så det inte är tecken på havandeskapsförgiftning. Men det tror jag verkligen inte.
Magen har satt fart med, bäbis fattade piken att den ska växa till sig till en go liten fyrakilosklump nu! Vill verkligen ha det. En mysig liten tjockis som äter och är glad! Det är det allra bästa i min värld!
Ringen fick dock hängas i en kedja runt halsen idag då fötter och händer svullnat. Fick tvätta av den med mycket tvål för att den skulle lossna. Vill inte riskera att klippa av den på förlossningen om det skulle bli snitt!
För övrigt så är det inte mycket mer än såhär.. En lång väntan samt en enorm saknad av Leon.
Kärlek.
Magen har satt fart med, bäbis fattade piken att den ska växa till sig till en go liten fyrakilosklump nu! Vill verkligen ha det. En mysig liten tjockis som äter och är glad! Det är det allra bästa i min värld!
Ringen fick dock hängas i en kedja runt halsen idag då fötter och händer svullnat. Fick tvätta av den med mycket tvål för att den skulle lossna. Vill inte riskera att klippa av den på förlossningen om det skulle bli snitt!
För övrigt så är det inte mycket mer än såhär.. En lång väntan samt en enorm saknad av Leon.
Kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)