Hmm..

Anders gör en hög med nya tidningar på bordet, helt olästa.
Jag frågar vad han ska göra med dom? (Läsa förstår jag ju men NÄR?)
"Jag gör en samling till förlossningen!" Svarar han glatt.

Jahopp. Någon ska tydligen läsa hysteriskt medan en annan ska ligga och ha dödsångest och sen ta hand om vilda bäbin.
Det är olika det där...

Vilken dag!

Trots att jag vart sjuk sen i söndags så tog dagen verkligen fart idag efter att jag sovit klart vid 12-tiden. Sov inte i ett sträck så länge men kände mig aldrig färdigsoven så lät mig själv att verkligen sova till kroppen tröttnade på det. Det var välbehövligt. Nu tror jag att min förkylning och bihålorna vill bli friska!

Efter att Anders vart och hjälpt sin kära mamma och mormor så åkte vi och köpte ett våffeljärn från Åviken. Tydligen det bästa på prisjakt och jag kan faktiskt hålla med om att det var bra. De blev riktigt varmt och resultatet blev kanon.
Jag passade även på att göra hemmagjord proteinrik müsli som jag kan äta med naturell yoghurt som mellanmål eller frukost.

Sedan bakade Anders och Leon dumlemuffins, som jag INTE tycker om. Men då slapp jag ju äta med, kanske man ska vara tacksam över!
Samtidigt byggde vi ihop en byrå till badrummet där blöjor och bäbiskläder ska få husera.
Känns skönt att allt hamnar på sin plats nu. Bara det där sista småpillet kvar.

Nu är kroppen helt slut och jag degar i soffan framför "Bonde söker fru" och tycker de flesta är allmänt pinsamma. Visst är det härligt med kärlek och jag unnar alla att få känna den. En del som ställer upp i dejtingprogram är lite för mycket bara!

Imorn ska jag redigera klart alla mina bilder i det fantastiska programmet Lightroom så att de kan levereras till sina ägare.
När hjärnan vaknar till ska jag sätta mig in i min nya kamera. Ingen större skillnad egentligen men småfinesser som är nya och som jag vill ha hundra koll på. När det kommer till systemkameror kan jag verkligen rekommendera att läsa bruksanvisningen noga så man kan få användning för kameran fullt ut.

Godkväll på er!

Just nu

Tröstar vi en sjuk Anna med ett litet köp...

Min skyddsängel

Detta inlägg kommer låta lite flummigt för de som absolut inte tror på det. Själv vet jag inte vart jag står riktigt i frågan, men något konstigt vet jag att det är...

Inatt var han i alla fall här igen. Min skyddsängel. Jag är säker på att han är här för mig och möjligtvis för Leon. Det låter ju lite krasst att skriva så, men om vi leker med tanken att alla har en skyddsängel så är denna definitivt min och Leon blir ju indirekt skyddad i och med mig.

Vem han är, det är oklart. Min gissning ligger på Morfar. Vem annars skulle se efter mig så?

Det hela började när Rikard och jag bestämde oss för att separera. Beslutet togs av hjärtat och de praktiska bitarna fick bara lösa sig. Det viktiga var att vi såg till att vi båda och framförallt Leon skulle få må bra.
Jag hade sökt ett extrajobb några veckor innan i Göteborgs hamn och veckan efter vårt beslut sökte jag två stycken lägenheter i Kungälv. Den ena i Ulvegärde, den andra var den vi bor i idag.
Hamnen hörde av sig, på bara några dagar var alla antagningstester i form av logik, personlighet och FYS gjorda. Samma vecka fick jag även två brev om att jag stod som nummer ett på lägenheten i Ulvegärde och nummer tre på lägenheten i Tveten.

Jag brydde mig aldrig ens om att åka till Ulvegärde för att kolla. Att först titta på den i Tveten kändes mest logiskt då den låg precis bredvid Leons dagis och väldigt centralt ifall jag inte skulle kunna ha råd med bil. Så var jag ju ändå tvungen att tänka, ingenting var längre självklart.
En riktigt mörk och kall tisdagkväll begav jag mig till Tveten för lägenhetssyn. Den såg bokstavligt talat förjävlig ut. Möbler inslängda överallt, mörka murriga tapeter och knappt någon fungerande lampa som kunde underlätta.
Balkongen brydde jag mig aldrig om att gå ut på, den fanns ju där i alla fall. Så den var säkert bra...

När jag kom hem surfade jag in på Kungälvsbostäders hemsida och klickade i knappen "Ja". Den hade bästa läge för mig och Leon just då. Av säkerhetsskäl tryckte jag även ja till lägenheten i Ulvegärde, osynad.

Det dröjde inte ens en vecka innan jag fick besked om att lägenheten i Tveten var min! De andra två före mig hade troligtvis inte vart lika desperata som jag just då och tänkt mer på hur lägenheten såg ut i dagsläget. En otrolig lättnad, en första sak att stryka på min långa lista av måsten i anteckningar.

Veckorna gick och av en slump fick jag tipset om att söka ett av hamnens sommarvik. Troligtvis var det totalt menlöst att söka då jag precis fått anställningen och min kodning i hamnen pekade på hur outbildad jag var för de olika hamnjobben, men jag skrev ett mejl "Jag tar vilket jobb som helst..."
Sagt och gjort. Samtalet kom, jag var välkommen på intervju för sommarvik. Jag kom dit i slutet av april och förhoppningen var att lönen skulle vara okey, så att huset och lägenheten skulle kunna betalas innan allt var sålt och klart.
"Jaha, så kommer vi till det här med lönen då.... Den intresserar dig säkert?!" sa min blivande chef.
Nervöst vände jag på bladet som var fullt av siffror. Grundlön, OB och andra liknande saker. Jag såg en siffra, bra myckt högre än vad jag väntade mig så jag fick försiktigt fråga:
"Ehh, jag har lite svårt att urskilja vad den faktiska lönen är för just mig..?"
"Ja, en grundlön får du på 36.000:-/månaden och sen kommer det bli lite mer på gund av dina arbetstider!"

Jag hamnade i en lätt chock blandat med lyckorus. Jag skulle komma att få en lön över fyrtiotusenkronor i månaden på ett tre månader långt sommavik. Allt skulle lösa sig. Dubbla boenden, merkostnader... ALLT!
Att jag senare fick jobba långa och tuffa pass med människor som inte hade riktigt samma förståelse för livet som jag är en annan femma, men det var ett jobb som gjorde att de praktiska bitarna kunde lösa sig.

Den 1 juni fick jag tillgång till mitt och Leons lägenhus. Vilken känsla! Vår borg!
Där skulle vi kunna bo i all oändlighet kändes det som. Ingenting gick upp mot känslan av att saker och ting skulle lösa sig. Visst hade vi ett fantastiskt liv på många sätt i vårt nybyggda hus. Men man lär sig att materiell rikedom inte kan ersätta tomhål som saknas för att få en familj att känna innerlig lycka.
Efter dryga veckan av ommålning av nästintill alla rum så flyttade vi in. Jag och Leon.
Anders sov hos mig varje natt. Vi började vakna då och då på nätterna och fick känslan att vi var iaktagna. Jag tog det med ro. Anders började lunka runt i lägenheten och titta ut oroligt.
Då och då blev till varje natt. Båda vaknade av att någon gick barfota i hallen mot plastmattan. Tunga steg, fram och tillbaks. Först trodde vi det var Leon. Så var inte fallet...
Anders noterade att det var exakt kl 04.00 som detta hände, samma visa varje gång. Känslan i min kropp var ändå ett lugn. Om det nu var så att det möjligtvis fanns ett "väsen" i lägenhuset så var den inte ond i alla fall. Vi delade dock inte samma känsla, jag och Anders.

Det höll på såhär, hela sommaren. Jag kände trygghet även om min sömn rubbades, Anders kände ett enormt obehag. Mot slutet av sommaren hände lite tråkigheter som efter några veckor började lösa sig. Då slutade vårt nattliga besök. När alla oroligheter hade lagt sig så lämnade min skyddsängel lägenhuset och mig i min egna trygghet.

Jag har knappt tänkt på "honom" sen dess, till i natt. Vaknade runt 04.00 av stegen i hallen som jag antog var Leon, sedan katten. Jag gick tillslut upp för att kolla, de båda små grisarna snusade för fullt. Den stora känslan av att vara iaktagen höll i sig och jag gick och la mig igen. Stegen fortsatte.
Jag petade på Anders och bad honom att hålla om mig.

Nu var han här igen och vakade över mig. Jag var tvungen att fråga Anders om allt var som det skulle. Det var absolut inga konstigheter. Kanske är han här bara för att se så jag har det bra nu?
Eller vill han finnas för mig vägen fram till förlossningen så allt går som det ska? Tiden får utvisa och man får tro vad man vill...
Underligt är det i alla fall att saker och ting, lägenhet, jobb, pengar, oro bara kan lösa sig samtidigt som detta "väsen" hörs på nätterna. Ibland är det bara meningen, men ibland undrar jag om inte någon har hjälpt mig lite på vägen...

Leon, en blivande fotograf?

Leon lånade iPhonen för att ta kort på sin katt.
Här är resultatet, han var väldigt stolt och nöjd!

Humor på hög nivå

Tack!!

Har fått en PROPPFULL påse med kläder till bäbis från Johanna, Neo och Rikard! Många av plaggen kändes som helt nya! Vi är SÅ tacksamma!



Har även fått massa fina plagg och leksaker framförallt av Jezzie m. Familj! TACK!!
Ni är för underbara allihop!

Kärlek

Så mycket kärlek gestaltad i en liten person!

Boa boa boa.

Tråkonsdag kan man kalla denna dag.
Bara en massa måsten och det värsta av allt, det förbannade Photoshop gör inte vad jag vill!
Jag ska redigera ca 400 bilder, helst innan helgen, och programmet vägrar öppna formatet NEF.
Vaaaaarför? Har försökt konvertera och ha mig sen kl 10 i morse. Nu ger jag upp...
Hoppas Anders kan lösa detta ikväll. Blir lite lätt stressad annars!

Jag har även tvättat alla kläder till vilddjuret i magen. Sorterat och gjort klart så man vet vart allt finns. Har köpt några nödvändiga pytteplagg men har även lite sparat från Leon, fått en del av Jezzie osv. Måste ha allt i sort och storleksordning så man inte köper en massa onödigt när vi har fina plagg vi faktiskt vill använda.

Ska även packa BB-väskan. Har såklart gjort mig en fin lista i anteckningar på iPhonen! Mycket man ska ha med och tänka på! Här är en liiiten del av den.

Det börjar närma sig... 60 dagar kvar idag.
så allt från 40-80 dagar med andra ord... Min gissning ligger på 10 november.
Då kommer nog en liten Julie.

Men om man får önska så ligger just nu en liten Melker på plats nummer 1 och vi vet ju hur det ör med pojkar, de kommer sällan ut tidigare än nödvändigt. Varför komma ut när det finns full service inne i magen?

Till mina vänner.

Till mina vänner som just nu går igenom det jag själv gick igenom för inte så längesedan.
Denna låt har hjälpt mig många gånger i livet. Det finns så mycket sanning i den. Glöm inte att du inte är ensam. Allting blir enklare om man delar sina känslor fastän det gör ont.

Björn Afselius - Tusen bitar

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå,
Men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blivit våta.

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar.
Säger du att du är min vän så är du kanske det.
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar.
Säger du att du är min vän så är du kanske det.

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker,
och tron är ofta den som ger oss styrka.
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv när ångesten och ensamheten kommer.

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Så man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar.
Säger du att du är min vän så är du kanske det.

Imorse var det nära, riktigt nära...

Klockan var runt 7.00. Tiden jag antagligen aldrig skulle glömma om allt hade gått hela vägen.
Advokater, åklagare och poliser hade påmint mig om denna tid konstant, det vet jag.
Stackars Leon, han som älskar Anders så mycket. Dessutom skulle han behöva få en mamma som skulle sitta av minst 6-8 år i fängelse. Lite beroende på om det skulle klassas som mord eller dråp.
Kan 30 minuters betänketid gå under kategorin överlagt mord?
Trettio minuter känns kanske rätt spontant och då skulle jag kanske kommit undan med dråp. Det hade ju förmildrat omständigheterna lite.

Under dessa trettio minuter hann jag ju faktiskt först tänka att det var hans käraste ägodel iPhonen som skulle kastas ut genom balkongen. Sedan övergick tankarna mer och mer i den hatiska banan. Det var ju HAN som gjorde detta. Han som vägrade sluta med idiotierna!
Klart som korvspad att det var HAN som skulle straffas då. Hade hans kära iPhone åkt i backen hade det bara resulterat i ilska och och en förbannat dyr räkning för mig.

Under 30 minuters tid ringer alltså hans alarm på telefonen, inte en gång, utan fem! FEM förbannade gånger får jag stå ut med att lyssna på den klassiska väckningsignalen som finns på iPhone. Anders är inte direkt snabb med att trycka av den heller. Nej, det ska lyssnas en stund innan han ens behagar att vakna och sen ska det vändas och suckas för att senare trycka på knappen SNOOZE. Inte stäng av, utan snoooooooooze.

Runt 7.30 tystnar den. Jag är klarvaken och Anders själv snarkar högt och ljudligt bredvid mig. Ilskan bara kokar i mig! Han vet att jag ligger vaken en till tre timmar per natt på grund av illamående och ont i höfterna. Jag brukar somna om sent på morgonkvisten och då behöver jag sova för att ens fungera på dagen. Ändå ställer han fem förbannade larm på morgonen EN OCH EN HALV TIMMA före han egentligen ska gå upp. Med motiveringen:
"Det är så mysigt att ligga där och somna om...!"
För honom ja! Som kan somna i världskrig.
Jag lyckas ändå hamna i någon slags halvdvala en stund senare till alarmet ringer igen strax efter 8.00. Jag fräser utan att öppna ögonen så jag kan somna om igen:
"Stäng av skiten eller gå upp för i helvete!"
Istället kryper han tätt intill mig, lägger handen på magen och frågar:
"Är den vaken?"
"Schhhhhh!!!!!" fräser jag.
Då tar han ett bestämt tag om magen och klämmer och buffar till så att vilddjuret där inne ska vakna.
Jag blir vansinnig och Anders fattar piken och vänder sig om.
Kvar ligger jag med en adrenalinnivå långt över maxpunkten och ett vaket vilt monster i magen.

Ändå erbjöd jag mig att köra honom till bussen för att han ska slippa duggregnet några minuter senare, men jag gjorde klart för honom att han INTE står högt i kurs hos mig nu.
Det får bli väldigt många måndagspresenter för att göra mig glad igen...

Inget för den känsliga...

Såg av en slump att en av tjejerna i "Det är okej att känna"-filmen av Ung Cancer idag har dött...
Halkade in på hennes blogg.... (Den finns HÄR)
Inlägget på sidan två "Jag kan inte berätta mamma..."
Det skar sönder hela mitt hjärta.
Cancer är så fruktansvärt orättvist! Det finns inte ord...

Pirat gör en pärlplatta

Min lilla stora pirat gör en pärlplatta iklädd kalsonger och piratdräkt!

Man får inte överraska en gravid kvinna så!

Är helt slut efter kvällens 30-årsfest som visade sig vara ett väl förklätt bröllop! Herregud. Det tog en stund innan jag fattade och självklart började tårarna rinna!
Då hade de ändå vigt sig på dagen i hemlighet och vi som kom på festen fick oss en smärre chock!
Fantastiskt roligt för Er och jag är verkligen lycklig för Er skull!

Dagens skratt!

Mammastrumpbyxor.
Har ni skådat något sexigare?
En härlig lucka för magen sådär så man kan få en liten sneek a peek!

Såhär får jag inte skriva...

Det känns som en riktig myslördag idag. Kallt men soligt. Hade vart så mysigt att ta på de fina nya bootsen och åka på nån höstig marknad....
Elakt av mig att skriva så, Anders våndas riktigt mycket över sitt helgjobbande. Hade vart så skönt om han kunde få vara hemma på helgerna så vi kunde ta den där mysiga lördagspromenaden efter frukosten ner mot Kungälv för en kaffe på ett fik.
Den dagen kommer snart, det vet jag. Får hålla modet uppe tills dess.

Sitter här nu med en stor mugg kaffe efter att ha startat morgonen med att köra Anders till bussen. Han cyklar vanligtvis men ikväll blir det 30x2:års fest i villa Arntorp så då går det snabbare om jag hämtar honom sen.
Laddar inför dagens tilltänka projekt, städa lägenhuset. Det gör tydligen inte sig självt?
Konstigt...
Jag får riktig ångest också om det gått över en vecka sen golven och framförallt badrummet polerades. Sån där göra som aldrig tar slut. Det tråkiga i detta tillstånd är att om jag kör mig ett röj hemma så blir jag invalido senare. Det får det dock vara värt idag för nu orkar jag inte se på det mer!

Vilket tråkigt vardagsinlägg det blev trots att det är en vacker lördag. Hoppas ni gör något vettigare idag som denna dagen egentligen förtjänar!

 

Katten säkerhetstestar babybjörnen så den håller för vilda bebisen!

Besatt av kontroll men inte manisk?

Jag har tänkt rätt mycket på mitt kontrollbehov. Det är nog rätt stort.
Jag gillar, nej det var nog en underdrift, älskar känslan av kontroll.

Bara för att förtydliga så har jag mina dagliga rutiner som jag absolut inte kan leva utan:

• Kolla banken i mobilen även om jag vet att inga större transaktioner skall ske. (Då vet jag EXAKT hur mycket pengar som går till vad och hur mycket som kan läggas på diverse saker)
• Skriva saker i anteckningar på min iPhone. Allvarligt, hur kan man leva utan en iPhone? Förr skrev jag allt i Kollegieblock. Nu har jag mina listor samlade så jag kan gå in, minst 5 gånger, varje dag och se vad jag ska göra osv. Så tar jag bort och ändrar om hela tiden. Det känns lite som att bli av med ett par extra kg när jag kan stryka saker på listan, eller ännu bättre, ta bort en hel anteckning!

Saker jag glömmer skriva på mina listor glöms ofta bort. Det är oftast dagliga saker som bara faller bort på grund av denna irriterande gravidhjärna. Det är sant, man får verkligen en gravidhjärna!
Vi blir mycket mer ologiska i vårt sätt att vara och glömmer bort något som kanske sas för en minut sedan. Hopplöst! Min gissning är att vi går in i oss själva så mycket att allt annat vardagligt faller bort. Jag har koll på vart Leon är och vad han gör, det är ju nödvändigt. Annars blir allt bara en massa grötig massa som går in i ena örat och ut ur andra.
Det är faktiskt jäkligt tråkigt att bli så disträ, i alla fall för mig som inte är disträ annars. Jag älskar att ha massor av onödig information på lager och kunna svara på viktiga frågor. Oftast har jag ett gäng åsikter att tillägga till diskussionerna med. Men nu... Nu orkar jag inte.

Jag har förståelse för att det finns människor som inte har sånt stort kontrollbehov som mig. Men när det kommer till vissa bitar förstår jag inte hur man kan leva helt Manana?
Så om jag har någon läsare som har svaret på den frågan så hade det vart intressant med en infallsvinkel!

Med åren, och med tanke på vart jag befinner mig i livet - mitt i småbarnsträsket, så har jag kommit att specialisera mitt engagemang på saker som berör mitt och andra i samma situations liv.
Jag kan boktavsligt talat ALLT om:

• Försäkringskassans regler gällande sjukskrivning, SGI, föräldrapenning. Hur man behåller sitt SGI på bästa sätt, kryphål och argument för att få igenom sin vilja!
• Dagisköande. (Jag vet att det heter Förskola!) Hur man går tillväga och vad mina rättigheter är.
• Försäkringar. Herregud, vilken försäkring har vi inte? Vi är inte bara helförsäkrade utan jag ser till att anmäla varenda liten sak som jag vet ger utdelning. Stenkoll på det området kan man säga! Får nog skylla denna "last" på min kära mor!
• Jobbet. Helt enkelt mina rättigheter/skyldigheter på min arbetsplats. Superviktigt att ha koll på allt gällande sin arbetsplats både så att jag gör rätt för mig och mer därtill och även att jag får ut det jag ska av mitt arbete. Inte enbart i pengar.

Eftersom jag lägger rätt mycket energi på att enbart söka information och bocka av mina listor så släpper jag lite andra saker i livet istället som det finns andra människor som prioriterar mer. Det är ju tur vi är olika!

Nej, nu ska vi göra något vettigt av denna slappefredagskväll. Är helt slut i kroppen och huvudet efter ett ledsagarbesök hos tandläkaren, lunch med goda vänner, en liten sväng tur och retur till NÄL för att klocka tiden och lära Anders vägen till förlossningen.
Det blir inte många knop ikväll mer än god mat tillsammans, en film och snask. Sätter sig fint på kälekshandtagen det!

Som hjärtat så gulligt frågade häromkvällen när vi skulle sova:
"Två dagar efter bebis är ute, kommer du sluta sova med den kudden mellan benen då?"
(Sover med en kudde mellan knäna eftersom mina höfter gör väldigt ont och kudde lyfter då upp ena höften så den ligger i ett mer rakt läge.)
"Jaaaa....? Det tror jag väl..." Svarar jag.
"Har du den kudden där för att dina lår har blivit så tjocka?"

Mmm.. Jodå. Så lite godis, det är jag värd efter dagens NOLL förbrända kalorier i bilen.

Ifall det var någon som undrade?

Såhär nära ligger nya barnrummet från oss. Kortet är tagit när jag ligger i sängen, precis i detta nu. Så det blir en liten förlängning av vårt rum bara fast med en vägg emellan utan dörr!

Nobody puts katten in a corner så att säga.

Jag: blå
Anders: vit

White trash.

Jag vaknar, kollar till klockan "6.28". Undrar om Anders ställt sitt larm eller om jag behöver ligga vaken en stund för att väcka honom. Problemet löste sig själv, han vaknar när jag smidigt lägger tillbaka min iPhone på nattduksbordet.
Han sätter sig upp och tar på sig kläderna lite raskt med en enorm oro i kroppen.
Ni förstår, katten, han har vart ute HELA NATTEN! Ja ni vet, en katt som inte har någon mörkersyn och inte kan klara sig själv så fort det regnar eller solen går ner. Anders har således sovit katastrofalt dåligt och säkerligen drömt mardrömmar om när den lille orangea faran irrar omkring i den svarta natten, alldeles ensam och övergiven. Dessutom inget torrfoder så långt ögat når....

Jag hör dörren gå igen och hissen åka upp till vår våning. Han åker ner, går ut och tittar men är snabbt tillbaka igen. Utan katt... Han muttrar och suckar om vartannat och jag ställer frågan jag redan vet svaret på:
"Fick du med dig någon katt?"
Anders kommer och sätter sig på sängen med en lång suck:
"Näääääe....."
Sedan förklarar han hur han ska cykla vägen genom fontin till bussen idag för att leta efter katten. Jag frågar flera gånger om han vill bli körd. Nejdå, han vill absolut cykla och gå så han kan se katten.
Han kommer in i sovrummet, ger mig en puss och säger sedvanligt:
"Hej på en stund!" och går sedan och ut och smäller igen dörren. Strax öppnas dörren igen, det var tydligen kallt ute. Vantar på! (Men jacka skulle inte göra någon skillnad, nej tjocktröja var alldeles lagom i denna femgradiga värme.)

Jag ligger kvar i sängen. Hade en tanke på att gå upp och kissa och eventuellt äta frukost. Jag kände hur illamåendet smög sig på sakta men säkert...
Så ringer telefonen.
"Mmmm?" svarar jag.
"Ja, du får köra mig! Det är så kallt...!"
"Haha, ja okej..." svarar jag.
Anders försvarar sig:
"Ja, men du erbjöd ju dig att köra!"
"Jovisst, men jag måste gå upp, kissa, ta på mig och fixa frukost först!"
Sagt och gjort. Jag gick upp, tog på mig första bästa vilket blev ett linne och ett par mysbyxor som gick till knäna, slängde in 2 "Äntligen" mackor i micron. Ni vet sånna där vita mackor med massor av gömt fiber i så man ska få känslan av en nyttig rågsmörgås men ändå till synes bara äter en vanlig vit!
Jag tar microns enochenhalvminut att värma mackorna till att gå till hallen och ta på mig en jacka. Jag kan ju faktiskt frysa om jag bara går ut i linne. Fötterna får sig ett par flipflop. Knälånga byxor och flipflop, helt logiskt när jag ska köra Anders till bussen på grund av kyla.

"Pling Pling Pling!" Micron är klar. Jag tar enbart fram lite smör. Hinner liksom inte mer när jag vet att Anders står där nere och väntar. Tanken slår mig att jag nog blir törstig också... Dricka vatten nu? Nej, jag är illamående. Det fick bli Leons sista Festis apelsin i kylen tillsammans med mina väldigt nyttiga mackor.
Låser dörren, går in i hissen. Den stannar på våningen under. In kommer vår kära granne som bor i en likadan lägenhet rakt under oss och som för övrigt trodde fram till i somras att det var jag och Anders som hade sexmarathon varenda morgon där jag tydligen skrek som en galning? Nu har hon fått veta sanningen om vår granne, den glade singeln på 60 vårar som bor dörr i dörr med oss. Jag hoppas hon verkligen förstod att det INTE är vi utan det faktiskt är han...
Ja hur som helst. Jag hejade lite sådär halvglatt på henne med min Festis i ena handen och en dubbel nyttig, vit, macka i andra.
Hon hejar tillbaka. Kändes rätt stort då hon inte hejat på mig under hela tiden hon trodde att det var vi som inte gjorde annat än hade orgier här uppe...
Så slår mig tanken: "Här står jag i flipflop, för korta byxor, jacka, håret uppslängt i en knut, en Festis i ena handen och två vita mackor i den andra... Vad jag ser White trash ut! Undrar om hon tror jag blivit såhär tjock för att jag alltid äter DETTA till frukost?!
Jag som alltid är väldigt noga vad vi startar dagen med just i protein och kolhydratsinnehåll."

Så ringer mobilen. Det är Anders...
"Ja?"
"Jag har hittat katten!"
"Vart var han då? undrar jag.
Anders svarar bara att jag ska vänta nere. Grannen tittar upp lite på mig när jag pratar lite halvintresserat, dricker Festis och tar en tugga på den dubbla mackan samtidigt.

Grannen och jag skiljs åt där nere, jag väntar på Anders utanför. Jag ser en glad man kommer springandes som en liten fyraåring och stannar för att vänta in sin bästa vän emellanåt. Han riktigt kvittrar av glädje.
Vi åker upp tillsammans alla tre för att släppa in den stackars katten.
Sedan går vi till bilen, kör till bussen för att lämna av Anders varpå vi hamnar strax bakom morgonens tilltänkta Grön express.
"Där är din buss du brukar ta va?" undrar jag.
Anders svarar med ett leende:
"Vad gör det om jag missar en buss när katten är hemma!"
Så får jag en puss och kommentaren:
"Hej på en stund!" innan han kliver ur bilen och springer till bussen...

Hemmafru?

Skulle inte kalla mig det. Men det här med att vara hemma ofrivilligt är verkligen inte min kopp te!
Det är ju inte en uppsjö av människor som är hemma samtidigt.

Fast när jag väl tänker efter är ju Tess, Angela och Lisa hemma.
Men Tess har vart bortrest 1 vecka, Angela är sjuk så man vill ju inte störa ihjäl henne och Lisa träffar jag ibland.

Så här sitter jag och drömmer om saker jag vill göra.

En liten lista bara av vad som flyger förbi i huvuet, utan inbördes odning och tanke:

* Petersons krog på Kärringön. Ja tack!
* Åstol (Kanske är för blåsigt?)
* Tröstshoppa... inte läge va? (Kanske blir något på inredningspartyt hos Jennifer?)
* Träna... inte möjligt. Men ska prova nåt lättare snart igen.
* Hämta hem vagnen. Det kan jag ju faktiskt göra! Ska skriva ner den!
* Åka till NÄL och lära Anders vägen... Känner inte för att leka trafikpolis mellan värkarna!
* Baka kakor och frysa in (får bli närmre BF, annars äter nån hustomte på 1,96 upp dem...)
* Göra mer storkok så man har första tiden hemma. Ska nog knåpa på bra frysa-in mat.

Återkommer med fler alternativ!

Lycka.

Känslorna svämmar över i mig!
Jag kan börja gråta på sekunden bara jag tänker på hur fantastisk Leon är och hur mycket jag älskar honom!
Tårarna kommer även när jag tänker på min och Anders kärlek.
Jag älskar den mannen HÖGT!
Att se honom älska Leon så mycket också är nog något av det vackraste jag sett...
Vem har sagt att den kärleken måste vara självklar?
Att se Anders få tårar i ögonen för saker Leon gör eller säger är stort.

Riktigt riktigt stort!

Hur tur kan man egentligen ha att ha fått en så fin pappa till Leon som han faktiskt har och sen också underbara UNDERBARA Anders...?

Finns ingen materiell lycka i världen som kan ersätta denna känslan!

Liten gravidupdate

Graviditeten med knodd i magen skiljer sig avsevärt från Leon!

Jag har fint järnvärde och blodtrycket är kanon. Sådär lagom lågt som det ska vara nu när jag har 50% mer blod i kroppen. Vilken påfrestning det egentligen är för hjärtat!
Lungorna tar upp mer än 20% mer i syre och konditionen är på sin absoluta nollpunkt.

Magen är 3 cm mindre i denna veckan än var den var med Leon.
Hjärtslagen var igår 120 i sovande tillstånd. Galen skillnad mot Leons 150-160!

Det verkar bli en liten Melker! Längtar sååååå efter honom! (En liten Julie är också välkommen men nu känns det bara som en Melker... en liten farbror)

Som vanligt.

Jag ligger här en sekund efter att vi sagt godnatt och känner mig klarvaken (monstret i magen likaså...)
Anders däremot började snarka redan innan han stängt ögonen i princip. Snart, väldigt snart får han en armbåge på något väl valt ställe!
Skämt åsido. Jag vänder på honom... Låter honom snarka sådär några minuter först så han blir färdigsnarkad, för det funkar väl så?

Så länge tittar jag på de senaste två exemplaren av "skötväskor" vi klickade hem på nätet.








Vi ska se vilken som gör sig bäst på vagnen... Om någon nu ens gör det. Men värt ett försök..
Det har ju bara tagit 25 veckor hittills att enas om en skötväska. Suck!
En sån liten sak som kan bli så stor. Det hade vart enklast för alla om Anders bara gav med sig och lät mig bestämma. Inte mer än rätt... Dock är jag tydligen ensam om den åsikten.
Wish us luck.

Det här med att få barn nummer två...

Det är faktiskt lite läskigt. På många plan.

Det är först nu när det är så kort tid kvar av graviditeten som känslorna börjar ramla på mig. Nu är jag inte bara gravid en evighet till, som det tidigare kändes. Nu kommer snart ett barn.
Ett syskon till Leon, en helt annan individ. Inte Leon 2....

Ska det alltså komma ut en varelse som är totalt olik Leon? Logiskt, ja...
Men det känns konstigt. Denna underbara varelse som jag älskar över allt annat på hela jorden. Kärleken till Leon har vart självklar för mig redan från början. Det tog bara några timmar efter förlossningen innan känslorna exploderade inom mig!
Alla underliga tankar som kom innan han var ute som att "Tänk om det blir ett fult barn?!" osv föll bort på en sekund. Kärleken gick att ta på. Bara jag såg honom så grät jag av lycka.
Jag grät också för att jag var så rädd att förlora honom, denna fullkomliga varelse.

Det tar olika tid för oss föräldrar att känna den kärleken när vi får våra barn. För vissa är det kärlek vid fösta ögonkastet, för andra växer kärleken fram. Lika normalt hur man än känner.

Men för mig, som kände så enormt starkt redan efter några timmar, är rädslan att inte kunna älska lika mycket. Att inte känna samma. Eller tvärtom, att känna massor och få dåligt samvete över känslorna jag har för Leon.

Jag är medveten om att detta är funderingar alla har inför sin "tvåa" och jag vet också att det finns plats i hjärtat för fler än ett barn. Ändå så jobbiga tankar...

Leon har haft sina trotsperioder då man slitit sitt hår av förtvivlan och ilska. Varje period har tack och lov bara varit några veckor. Sedan har han blivit sitt underbara jag igen. Han testar oss bara och se vad vi står pall för.
Då relationen mellan oss fyra föräldrar är så bra så tror jag att Leon släpper vissa bitar relativt fort. Vi uppfostrar likadant och han kan inte få igenom saker hos den ena som han inte får hos den andra. Det är skönt. Jag är säker på att det gör honom trygg i att veta vart vi står.
Vi kan säkerligen uppfattas som hårda i vår uppfostran, men för oss är det väldigt viktigt att våra barn får en trygg uppväxt där våra barn vet vad som är rätt och fel. Både i och utanför hemmet.

Jag har själv alltid vart väluppfostrad i min mening. Jag har vart en trotsig tonåring och haft mina faser, det ska man ha! Jag har ändå alltid vetat vart jag ska vända mig när det blåser eller om jag/någon annan gjort fel.
Relationen jag har till mina föräldrar är något jag försöker eftersträva då jag alltid haft tryggheten i dem. Jag har fått stå för mina misstag själv, fått fela, lärt mig säga förlåt, lärt mig att ärlighet lönar sig i längden. Problem går inte att fly ifrån, om man bara öppnar sig och tar tag i dem direkt så löser sig allt så mycket bättre och enklare.

Det är vad jag/vi vill ge Leon. Den känslan av att alltid kunna ringa oss oavsett vad som än händer.
Vi finns alltid här!
Likadant med vårt blivande barn, det kommer inte bli någon skillnad.

Älskade älskade Leon, vilken tur vi har haft som fått Dig i vårt liv!
Du kommer bli världens bästa storebror, så mycket kärlek du har inom dig. Jag ser ju bara hur stolt du är över Neo!

Det är bara så himla mycket känslor i mig nu när det närmar sig...
Blir denna lilla varelse i magen ett straff för att Leon vart så himla snäll?
Eller kan man få en lika underbar liten igen...?
Spännande och skrämmande....

Renovering av barnrum

Jag får ju nån form av bloggstress när jag inte uppdaterar min blogg med diverse viktiga saker var och varannan dag. Så nu får jag göra ett blandat superlångt inlägg istället.

Vart börjar vi...?
Bäbisrummet är ju klart! Eller så gott som, lite mer personlig touch kommer när hon/han är ute.
Här är lite för/efterbilder av vad som en gång var en hysteriskt ful klädkammare och som blev en liten alkov till vårt rum.

 

 

Detta blev resultatet:

 

En liten gullig alkov till rummet med plats för bokhylla, säng, matta, byrå och garderob (ej med på bilderna). Det finns en dörr till hallen som vi kan stänga igen, mot våt rum har vi enbart ett vitt draperi istället för dörr. Känns toppen detta. Nu får Leon ha kvar sitt stora rum och bäbis har sitt eget krypin. Kan inte bli bättre just nu!