Anna är tillbaks!

Såhär, 4 veckor efter förlossningen (imorn) så inser jag att jag blir nog deprimerad när jag är gravid. Någon form av deppression iallafall. ALLT blir jobbigt, tröttsamt, irriterande.

Nu känner jag mig som Anna igen! Helt otroligt. Trots några kilon kvar till mig själv så känner jag mig hyfsat fräsch och framförallt på hugget igen!
Vakennätter och annat är visserligen slitsamt men inte som att vara gravid och aldrig få må bra eller sova.

Så nästa helg ska Lena fixa mitt hår och jag ska bli en kalaspingla igen! Wiiiie!

Här är lite inspiration:










Jag tänker i färg mer som Drew Barrimore överst då vi är mer liknande i ton. Men lite längre med den mörka färgade utväxten som bilden nedtill.

Längtar!

BVC

Nu är det bevisat... Grädde i mjölken denna gången också.
280 gram på en vecka, 150 gram sen bara i onsdags!
Detta är bara början med för han har precis börjat vända sin kurva.

Så nu har vi en grabb som väger 4150 gram och är 56 cm lång.


Var på Leons luciafirande på dagis igår med. Så duktiga barn!
Leon var en otroligt söt tomte. Inte tal om Neo som hakade på i tåget han med, fastän han inte går på samma förskola ens! Haha!
Leon var så stolt över Hannes också och skulle visa sina vänner vem "hans bebis" var!
Underbara Leon.

En "liten" present!

Mitt hjärta kom med en förlossningspresent till mig. Blev helt överväldigad!
Underbara rosor och presentkort på Sankt Jörgen Park Resort för två personer. Övernattning, mat och spa.
(Han sa att jag fick ta med vem jag ville.. Hmm! Svårt val!)












Tack världens bästa man! Jag älskar dig och för allt du gör för mig, Leon och Hannes!

Hannes, vårt lilla hjärtebarn.

Nu ska jag försöka återberätta de senaste två veckorna med Hannes, vår älskade lille prins som kom att bli vårt hjärtebarn.



När Hannes kom ut såg han helt frisk ut och betedde sig som alla andra nyfödda spädbarn. Han sov mycket och kämpade med att lära sig att amma. Vi märkte att han var något tröttare än andra nyfödda och tröttnade även snabbare när han åt. Hans hy hade en vacker färg men var något åt det torrare hållet. Men vem tänker på sådant? Alla är ju olika efter de kommit ut.

Anledningen att vi valde att föda på NÄL var att de är så frikostiga med sin förlossningsvård och BB-tid. Det kändes så skönt att få vara på ett sjukhus där de inte kastade ut en direkt efter förlossningen i princip bara för att allt till synes hade gått bra. Dagen efter Hannes kommit ut, tisdagen den 20 november, kände vi att det ändå kändes helt okej att åka hem. Vi längtade efter att få visa Leon och hela världen det vackraste vi gjort. Så vi bokade vad de kallade en tidig hemgång. Alla tester förbereddes och togs på honom men vid läkarkontrollen fick vi gå snopna därifrån, Hannes hade blåsljud på hjärtat. Läkaren sa att det var väldigt vanligt första dygnen så vi skulle inte oroa oss, men hem fick vi inte åka oavsett om de gjorde så i Göteborg. På NÄL sa de att de tog hellre det säkra före det osäkra, så vi fick stanna ett dygn till på BB.

På kvällen kom Leon och hälsade på oss. Mormor och Janne fick vänta utanför för vi fick inte ta med oss Hannes ut och enbart syskon fick komma in. Leon var väldigt avvaktande och tyckte brorsan var fin men han tillbringade hellre tid med Anders och spelade spel än att ha lillebror i knät!

Så kom onsdagen och vi laddade återigen för hemgång. Testerna gjordes om en gång till men vid blåsljudskontrollen sa läkaren:
"Jag hör ett tydligt blåsljud. Egentligen gör vi inte ultraljud idag på den tredje dagen men jag beställer ett ändå så är vi på den säkra sidan. Ni kan gå tillbaks till ert rum så hämtar vi er när det är dags."
Oron började stegra sig inom mig men Anders lugnade och försökte övertyga om att det inte skulle visa något.
En och en halv timma senare kom de och hämtade oss och berättade vart vi skulle gå för undersökningen. Läkaren som skulle göra ultraljudet berättade att det skulle ta ca trettio minuter och att hon aldrig pratade under tiden utan vi skulle få besked efteråt. När klockan passerade över de "utlovade" trettio minutrarna började vi båda bli oroliga. Tillslut, efter femtio minuter, var läkaren färdig och tittade på oss med allvarlig min:
"Jag har hittat flera hjärtfel på er pojk. Jag kan inte säga exakt vad det är men jag måste konsultera med barnläkaren först så ska vi ta ett beslut."

Ungefär där rasade vår värld samman. FLERA hjärtfel. Ordet hjärtfel föknippas lätt med död och det var så det kändes. Vår älskade pojk skulle tas ifrån oss.
Vi gick, vad som kändes som den längsta väg vi någonsin gått, tillbaks till BB. Tårarna sprutade på oss båda och jag bar på Hannes krampaktigt i min famn. Älskade älskade barn...

Väl inne på rummet skulle jag bara gå och kissa och när jag kom ut från toaletten någon minut senare stod barnläkaren i vårt rum och vår älskade pojk hade tagits från Anders till neonatal.
Läkaren som vi tyckte vart så typisk läkare dagen innan när han gjorde blåsljudskontrollen visade helt plötsligt en mänsklig sida och berättade sakligt men bra för oss vad som höll på att hända:
"Vi har tagit er lille pojk till Neonatal nu där de ger honom mediciner för att han skall kunna syresätta sig och hålla en gång, ductus, öppen i hjärtat. Han har flera hjärtfel och vi kan inte åtgärda felen här utan han kommer nu föras med ambulans till Östra sjukhuset där de får bestämma när han ska opereras. Där finns de allra bästa specialisterna för just hjärtfel på små bebisar. Ni kommer få en taxi en stund efteråt så ni kommer dit, vi löser allt åt er. Packa ihop era saker så ska ni få komma och träffa honom på Neonatal innan han åker. Ni behöver inte bli rädda men jag vill ändå förvarna er för att han har många olika sladdar och slangar med olika mediciner inkopplade för att han ska må bra..."

Vi grät som barn. Högt och hjärtskärande. Det kändes som någon drog mattan under våra fötter och hela världen rasade. Vi skakade och kunde knappt andas. Vår lille pojk... hjärtsjuk. Skulle han överleva? Om han gör det, kommer han få bestående skador?
BB-personalen kom in och tog hand om oss. Det fanns inte mycket att säga som tröst men de hjälpte att få ihop våra saker och ta oss till neonatal.
När vi gick innanför dörrarna möttes vi av ett team av människor på ca tio personer som vi hör säga:
"Nu kommer föräldrarna...!"
Hela världen stannade upp, "Nu kommer föräldrarna?" Va?
Allt handlade helt plötsligt om oss, vi som precis gick där i BB-lunket med vår lilla vackra bebis. Det kändes inte på riktigt, det var mer som en dålig film.

De kom och höll om oss och tog fram två stolar och satte bredvid Hannes så vi inte skulle svimma. Där låg han, med elektroder och nålar överallt. Samtidigt så var han fruktansvärt vacker och såg så fridfull ut. Ett lugn lyste om honom som han aldrig tidigare visat. Nu mådde han bra... den lille kämpen. Nu kunde han slappna av i hela sin lilla kropp.
Istället var det vi som grät och kämpade för att andas. Tårarna ville aldrig ta slut. Det var den absolut värsta stunden i hela vårt liv...

Ambulanspersonalen kom och flera läkare och sjuksköterskor förberedde sig för att åka med i transporten. De la över Hannes i en kuvös och vi fick stoppa in våra händer för att känna på honom samtidigt som de bad oss att säga hejdå innan de åkte.
Säga hejdå..... Hejdå till vårt älskade barn. Det finns inte ord på hur det kändes att låta honom åka iväg med en ambulans och inte veta någonting om vad som skulle hända eller hur det skulle gå. Ett hejdå kändes så definitivt.
En läkare försökte lugna oss men hon förmådde sig inte att ljuga så hon kunde inte säga att allt skulle bli bra. Det mest tröstande hon hade att erbjuda var att på Östra så fanns de absolut bästa hjärtläkarna och de brukade kunna fixa det mesta...

Vi gick tillbaka tomhänta till BB igen. Alla tittade på oss när vi gick där och grät högt. Hela världen snurrade och det kändes inte som om benen skulle bära. Vi fick ihop våra saker och gick ner för att invänta den utlovade taxin som skulle ta oss till vår lille pojk igen.
Taxin kom, ut klev en chaufför utan någon som helst förståelse. Vi stod där som två frånvarande ufon och grät och han erbjöd sig inte ens hjälp med att få in väskorna i bilen. En sån sak kan tyckas vara en småsak i sammanhanget men där och då var världen så konstig att vi inte ens förstod hur man skulle lyfta en väska. Vi fick tillslut åkt iväg, klockan var strax efter halv fem på eftermiddagen och rusningstrafiken var i full gång.
Chauffören körde som en, ursäkta språket, jävla idot. 160 km/h på motorvägen, smsade och ringde samtidigt. Han körde sicksack mellan långtradarna och låg bokstavligt talat i röven på varenda bil som kom i hans väg. Jag bad honom att sakta ner men han lyssnade inte. Hannes var ju redan framme. Det hade väl inte blivit bättre om han blivit föräldralös på kuppen också!
Vi lyckades ändå att komma fram hela och rena till Drottning Silvias barnsjukhus. Allt vi hade var ett kuvert med mina MVC-journaler i, uppmärkta med "Avdelning 323". Chauffören som skulle följa oss till avdelningen släppte oss bara utanför och vi gick in på sjukhuset och sökte upp avdelningen vi troligen skulle till utan att veta vad vi skulle förvänta oss.
Visst har man ju förstått att det måste finnas någon typ av hjärtsjukvård till barn, men hur det såg ut hade vi ingen aning om. Skulle vi komma till något väntrum eller hur fungerade det?


När vi kom innanför dörrarna med den stora skylten "Hjärtsjukvård" möttes vi upp av flera sjuksköterskor. De sa att Hannes låg på ett vakrum och att de gjordes ytterligare ett ultraljud på honom.
Vakrum? Vad var det? Allt bara snurrade. Vi grät och grät, tårarna tycktes aldrig ta slut trots fem timmar av konstant gråt.
Vi såg honom där inne, liggandes på en liten liten säng med läkare som stod runt honom och gjorde ett ultraljud. Något som förknippades med något dåligt istället för den spännande känsla vi hade när vi ultraljudet när Hannes låg i magen.
När läkaren var klar med undersökningen mötte hon oss i korridoren och sa:
"Men varför gråter ni? Vet ni inget?"
"Näääe... " fick vi fram mellan snyftningarna.
Så gick hon för att skriva ut en enkel version av ett hjärta och bad oss följa med till ett samtalsrum för att förklara.
Hon tittade på oss och log. Först då kände vi den första lilla hopp om att detta kanske skulle bli bra ändå.
"Jo, Hannes han har flera hjärtfel. Han har något som heter Aortakoarktation (klickbara länkar på diagnoserna). Sedan har han något som kallas för Kammarseptumdeffekt VSD, hål mellan kamrarna. Detta är något som han måste åtgärda genom operation, men det är något vi kommer att kunna lösa! Ni har tur, er pojk hann få vård innan han blev dålig så han är i väldigt bra skick nu med sina mediciner!"
Vi frågade direkt om han skulle överleva och om han skulle få några men om han skulle få finnas kvar hos oss.
"Nej, han får inga men! Han kommer att bli helt frisk efter att operationerna är gjorda. Det som skulle ha hänt var att han skulle dött väldigt fort här om ni inte hade fått så bra vård omgående som ni fick. Hade ni vart hemma hade allt kunnat gå väldigt fort så inte ens en ambulans hade hunnit fram. De tog helt klart rätt beslut på NÄL som satte in medicinen Prostivas som gör att Hannes blodomlopp blev samma som i magen. "



Efter detta hoppfulla samtal fick vi gå och äntligen träffa vår lille pojk igen. Då grät vi, men av hopp och glädje. Känslan att få återse det lilla hjärtat som låg där i bara blöja och med alla sladdar och slangar överallt. Han var så vacker och han sov så skönt nu när han fick mediciner så han äntligen fick må bra. Vi kunde inte sluta klappa och pussa på honom. En sjuksköterska frågade om vi ville hålla honom.
"Får vi det?!" undrade vi båda.
Ingenting kändes självklart längre. Att få hålla honom igen kändes som en dröm. De behövde bara hjälpa oss att lägga honom i famnen så ingenting kom i kläm. Monitorerna plingade och pep om vartannat men de försäkrade oss om att det var okej ändå. Känslan av att få hålla Hannes igen.... magisk!
Vi ville bara ta ifrån honom allt ont i hela världen och rädda honom från allt som skulle komma att hända. Men vi visste ju att detta skulle ordna sig någonstans.

Så kom nästa bakslag, i alla fall för oss föräldrar. Eftersom vi bor i Kungälvs kommun, endast tre mil från Östra sjukhuset så fanns ingen möjlighet för oss att bo kvar med Hannes. Oavsett fick vi inte sova med Hannes i vakrummet, men nu var vi också tvungna att åka hem.
Att inte våra hjärtan gick sönder. Lämna vår son IGEN. Det kändes helt otänkbart, det fanns inget värre där och då. Som tur var så var personalen så förstående att de lät oss sova de första två nätterna på två tältsängar i samtalsrummet som läkaren berättat för oss om hjärtfelen.
Vi satt hela kvällen bredvid Hannes och grät av både sorg och lycka. Så mycket känslor och till råga på det så var det den tredje dagen efter förlossningen, känslorna svämmade över i mig ändå.
Till sist förmådde vi oss att gå in till rummet för att få lite sömn. Jag skulle dessutom pumpa ur mjölken på natten som Hannes skulle få i sin sond. Vi kom överens om att det var bättre jag ammade från morgon till kväll, men på natten skulle han få maten i sin sond så han fick vila så mycket som möjligt.

Vi låg i våra tältsängar, tätt ihop och skakade. Höll om varandra, låg ensamma ibland och bara skrek ut sorgen. Det gjorde så ont. Hannes låg bara några rum ifrån oss men det kändes som oceaner.
Det var inte såhär det skulle bli, han skulle få sova med oss. Inte ensam i en öppen kuvös med människor han inte kände. Sådan fruktansvärd känsla att känna att vi var tvungna att "överge" honom där. Han hade ju bästa tänkbara vård med fantastiska människor som verkligen tog hand om honom, men det var ju inte vi. De enda människorna han kände igen.

Anders somnade tillslut av utmattning. Jag kunde inte sova, jag hade en enda lång attack av panikångest.
När det var dags att pumpa ur tog jag pumpen och satt bredvid Hannes. Att mjölken ens kom igång där är helt otroligt. Personalen fick trösta mig, jag satt med pumpen i ena handen och klappade på hannes med andra. Hela jag skakade. Det var svårt att ta in. Vår fina pojk var hjärtsjuk. Det var inte så det skulle bli... Han skulle få vara hemma med oss. Inte på ett sjukhus med massa främmande människor där vi inte ens fick utrymme att sörja ensamma.

Vi är så glada att allt ändå blev som det blev, hur jobbigt det än var. För vi har verkligen gråtit, som ni nog förstått. Vi har fått älta och sörja med alla tänkbara människor och verkligen ta tag i alla känslor i samband med att de kom.

Andra natten sov jag åtminstone någon timma men då var det Anders tur att gå upp och sitta med panikångest bredvid Hannes. Det är konstigt hur det blir i sådana här situationer, när den ena faller står den andre stark och kan stötta och tvärtom. Det var och är otroligt skönt att ha varandra.

Det fanns en otrolig uppslutning på avdelningen och vi erbjöds både psykolog och kurator. Vi började med kuratorn som hjälpte oss med allt pappersarbete till försäkringskassan så vi inte skulle plocka ut några föräldradagar. Vi har istället vård av allvarligt sjukt barn fram till nyår. Det var skönt att den biten åtminstone löste sig. Min gravidförsäkring täcker även upp en bit av inkomstförlusten och lite annat. Så skönt att slippa att tänka på det praktiska i lägen som detta.

Vi fick även besök av underbara familjemedlemmar och vänner. Johanna var så gullig och körde Leon till oss redan någon dag efter vi kommit till Östra. Det var en otrolig lättnad även om han inte kunde stanna så länge. Vi var knappt kapabla att ta hand om oss själva så att hon kom med honom och löste det praktiska kändes fantastiskt.
Våra föräldrar bestämde sig för att köra mat till oss var tredje dag då vi inte hade annat än ett litet kylfack att förvara maten i. Det fanns ingen möjlighet att laga där heller och med tanke på att vi var på sjukhuset från 7-23 varenda dag så gick det åt en del. Att äta ute kändes bara äcklande och jobbigt. Matlådorna var en otrolig befrielse, slippa tänka på den biten. Sen att det inte var särskilt gott att äta är en annan sak, vi tvingade oss att äta bara för att vi visste att det bara skulle bli värre annars.

Första kvällen vi var tvungna att åka hem till Kungälv och lämna Hannes på sjukhuset så infann sig ytterligare en panikångestattack innan vi skulle lämna honom och en i bilen hem. Det var så svårt att förstå hur vi skulle orka med detta i så många dagar till innan vi skulle få ett eget rum, efter operation.
Vår vecka på sjukhuset innan operationen bestod av att vara med på vad allt Hannes behövde. Vi anlände till första amning kl 07 på morgonen och åkte hem runt 23 på kvällen. Konstigt nog skapade vi snabbt en vardag och rutiner för våra dagar. Men att säga att vi var människor, det går inte. Vi var i vårt vakuum, minns inte vem och vilka vi har pratat med. Den hårda fåtöljen bredvid Hannes kuvös blev helt plötsligt bekväm och kändes som vår. Allt plingande och pipande på monitorerna blev ytterligare ett orosmoment, syresättningen sjönk, blodtrycket steg och sjönk, Prostivaset gick inte in ordentligt, hjärtslagen var orytmiska. Ändå var Hannes otroligt stabil och han hade egentligen inga stora dippar. Konstigt nog lyckades vi också sova som stockar när vi väl kom hem också. Vi skapade rutiner för vad vi skulle göra när vi kom hem och allt sköttes systematiskt så vi slapp känna eller tänka. Klockan ringde tre varje natt då det var dags för mig att pumpa. Sen gick vi upp vid sex och tillbaks snabbt till sjukhuset igen.
Det blev inte mycket sömn men det var inget som prioriterades direkt. Allt vi ville var att få se honom igen och höra att natten gått bra.

Så kom måndagen den 26 november. Dagen innan operation. Den välbekanta kräkkänslan och ångesten kom tillbaks igen. Den trygghet vi byggt upp på avdelningen var på väg att försvinna från oss igen. Hannes gjorde två skrubbar med desinfekterande tvål på kvällen och vi åkte som vanligt hem efter sista matning. Vi anlände sju på operationsdagen men fick inte mata honom för att han skulle ha tom mage på operation. Det gick knappt att andas, så nervösa var vi. Klockan blev åtta och Hannes kopplades loss från alla sladdar och två sjuksköterskor följde med oss i hissen upp med Hannes i sin säng till operation.
Han kördes in i ett rum som är nästan som en sluss innan de kommer in i operationssalen. Där sa de åt oss att säga godnatt till honom och vi brast återigen i hysterisk gråt. Tredje gången det kändes som att han togs ifrån oss på mindre än en vecka. Det är inte mänskligt...

Hannes skulle operera sin förträngning på aortan, den som var den mest akuta för hans liv. Hålet mellan kamrarna skulle tas vid ett senare tillfälle.

När vi lugnat oss gjorde vi som vi hade bestämt, tog bilen till Ylva där Leon fanns och tog en kaffe och pratade en stund. Sedan åkte Leon med oss till Universeum för att ha något roligt att göra under tiden som operationen pågick. Detta var något som Lekterapin på sjukhuset bjöd oss på. Helt fantastiskt vad det finns för de sjuka barnen och syskonen!
Vi gick inne på Universeum och försökte verkligen engagera oss i varenda fisk och orm vi såg för att glädjas med Leon. De hade sagt till oss att operationen skulle ta mellan 5-6 timmar men vi skulle inte bli oroliga om den tog ännu längre tid. Vi stålsatte oss till max och lekte så mycket som vi klarade av med Leon. När klockan blev 11.30 befann vi oss inne i rummet där den stora fisktanken finns. Då ringde telefonen, dolt nummer. Första tanke var att det var mamma eftersom hon alltid ringer från dolt nummer när hon är på jobbet.
"Är det Hannes mamma?" sa en röst i andra sidan luren.
"Ja..." svarade jag nervöst.
"Operationen är klar, den gick fortare än förväntat och det såg ut precis som vi sett på ultraljudet!"
Den lättnaden! Vi tog Leon i famnen och grät av lycka. Leon undrade om vi kunde få komma hem från sjukhuset direkt! Riktigt så var det ju inte men känslan var ungefär densamma. När vi var klara med Universeum åkte vi till Mc Donalds och åt efter Leons önskan. Aldrig har så tråkig mat smakat så gott. En riktigt befriande måltid.
Leon fick sedan åka hem till Ylva igen i väntan på att Rikard och Johanna skulle hämta honom och vi åkte tillbaks mot Östra och vår nya avdelning för ett par dagar, Biva (Barnintensiven).

Det vi hade försökt att förbereda oss för någon dag innan operationen genom att se bilder på ett annat barn som låg med respirator och ännu fler sladdar och mediciner var inte alls så jobbigt att möta som vi trodde det skulle vara. Att återse Hannes var en lika stor lycka trots att han var svullen, nedsövd och den stora respiratorslangen in genom näsan. Han hade ju faktiskt inte alla dessa hjälpmedel för att han var dålig utan för att han skulle bli frisk! En väsentlig skillnad. Nu kunde allt bara gå framåt, sakta med säkert.

Redan ett dygn efter att operationen var klar drog de respiratorn. Sedan tog de bort dränet på sidan eftersom han inte vätskade något nämnvärt.
Personalen på Biva var också underbar men vi hann inte knyta an så som vi gjort med personalen nere på avdelningen så vi satt mest och längtade tillbaka. Vi visste ju också att när vi väl skulle få komma ner till vakrummet igen med Hannes så var ju det ett steg närmre eget rum och få sova med honom igen.

Sedan gick allt så snabbt. Hannes åkte ner till avdelningen redan på torsdagen, två dagar efter operation. Vi låg en natt på vakrummet och redan på fredag förmiddag fick vi beskedet att vi skulle få eget rum samma dag! Vilken lättnad och rädsla i en enda salig blandning.
Detta innebar ju att vi var ett steg närmre hemgång men också att Hannes skulle klara sig utan elektroder och sladdar.
Vid fem på eftermiddagen tog de hans kateter som han fått under operation och helt plötsligt hade vi en portal bebis! Så himla konstig känsla att få ta med honom utanför rummet. Det hade vi inte fått göra sen BB-tiden.

Första dygnet på eget rum sov jag som en kratta. Det var kontroller på Hannes var tredje timma och däremellan skulle han äta. Jag fick sätta klockan för att amma honom då han inte fick äta mer sällan än var fjärde timma.
Anders sov tyvärr hemma då det enbart var tillåtet med en förälder i varje rum. Fråga mig inte varför...

Andra dygnet trappades kontrollerna ner till var sjätte timma då hans värden låg så stabilt att det inte behövdes mer. På söndagen åkte Anders och hämtade Leon för att han äntligen skulle få vara och sova hemma hos oss igen. Så kom de båda och hälsade på oss på sjukhuset och vår väg mot en vanlig familj hade börjat. Vi hade sån tur att Hannes repade sig så snabbt att vi fick permission en natt redan på måndagen och sedan skrevs vi ut dagen efter!

Nu är vi hemma och det känns helt naturligt. Som om vi inte gjort annat. Däremot är vi väldigt trötta mentalt och minsta motgång kan kännas enorm ibland. Men vi får ta dagarna som de kommer och mysa så mycket som möjligt. Leon har haft en otrolig prövning han med, inte bara genom att få ett syskon utan också genom att vi inte kunnat vara närvarande på flera veckor. Sedan när han väl fick komma hit så blev ju hans första tid med oss på ett sjukhus med allt vad det innebär, även om sjukhuset hade fantastiska resurser för syskonen.
Så vi kan uttrycka det att vi fått känna på en otrolig trots den senaste veckan och vi försöker vara så förstående och lugna som möjligt. Ibland är det dock svårt. Vår trötthet kombinerat med en fyraåring som skriker, gapar, är tvärtemot osv. är inte den bästa kombinationen men jag tycker vi löst det bra ändå så Leon fått maximalt med egentid att göra saker som bara stora killar kan göra!

Nu börjar ett nytt liv hemma tillsammans med två otroligt fina grabbar! I väntan på nästa operation, som kan ske inom 2-6 månader beroende på när Hannes får hjärtsvikt, så ska vi leva precis som alla andra.
Vardagen känns som det mest fantastiska som finns just nu, att bara få ha varandra och vara friska.

Till sist vill vi tacka ALLA vänner som stöttat oss under denna tid! Ni anar inte vad era värmande ord har betytt för oss!

Tack till våra familjer som ställt upp med ALLT mellan himmel och jord.

Tack till Johanna och Rikard som vart fantastiska med Leon och hjälpt oss i tid och otid med allt gällande Leon.

Tack till våra nya vänner från Umeå som vi träffat på avdelningen. Ibland är det ödet vilka man träffar och på vilken plats. Utan er hade sjukhustiden aldrig känts så genomlidlig och att dessutom få dela känslor erfarenheter med våra sjuka små barn har vart otroligt givande.

Tack till ALL personal på Avdelning 323 och Biva för fantastisk omvårdnad.

Det största tacket ska kirurgerna ha, som lagade Hannes hjärta och gav oss en frisk bebis! Ni är otroliga som lyckades klippa av och sy ihop en 3 mm tjock aorta. Nu känns nästa operation mycket lättare när vi vet vad ni klarar av!

Om du känner att du är händig och tycker om att virka, virka gärna en Hjärtekatt till de hjärtsjuka barnen. Den gjorde oss otrolig glad att någon frivillig människa har virkat den bara för att göra en liten hjärtsjuk pojke lycklig.



Dessutom om ni är på Mc Donalds, tveka inte på att lägga i ett par kronor i Ronald McDonald-huslådan. När man inte sett vart pengarna går kan det vara svårt att tänka sig. Men ni ska veta vilket fantastiskt patienthotell detta är som våra långväga vänner får bo på med hela sina familjer när någon i familjen är sjuk!

När Hannes kom till världen!

Jag måste börja ventilera nu, alla känslor måste få komma ut. Med risk för att kommande inlägg kan bli väldigt långa, men orkar du läsa så är det bara uppskattat!

Vi börjar med dagen då vi hade beräknat förlossningsdatum. Allt kändes som vanligt, förutom att jag kände mig aningens nedstämd. Jag låg och vilade mig igenom hela dagen som vanligt, konstigt nog hade jag vant mig vid allt vilande så det bekom mig inte längre. Ni som känner mig vet ju hur jag är, kan knappt ligga still om jag inte har över 40 graders feber. Men nu hade jag kommit in i lunket och accepterat att kroppen ville vila och så fick det bli.

Jag började känna mig desperat att få ut detta lilla barn, jag kunde tänka mig att göra vad som helst. Förutom att trötta ut mig totalt. Det hade jag erfarenheten av sen med Leon, att om det är något man behöver på förlossningen så är det energi. varför då göra slut på den innan?
Jag resonerade som så att jag vilar ut bebisen!

Det var söndagen den 18 november. Rikard kom och lämnade Leon hos mig runt 16-snåret och Leon var så glad att se mig och han gick även runt i lägenhuset för att leta efter Anders som han hade saknat så. Han var till hans stora besvikelse på jobbet men skulle snart komma hem. Till dess bestämde vi oss för att se på lite barnprogram i sängen och mysa. Det brukar Leon tycka är det bästa just vid bytet från pappa till mammavecka, lugn och ro med mys och närhet.
Vi låg där i sängen i en dryg kvart och pratade om hur mycket vi saknat varandra och bara var. Helt plötsligt kändes det som att jag kissade ner mig. Tanken slog mig att det måste vara vattnet, men jag hörde inte det där ljudet som tydligen ska låta när vattnet går men jag slängde mig ändå upp ur sängen med den stora otympliga gravidkroppen jag låg inne med.
Visst var det vattnet! Byxorna jag hade på mig blev dyngsura av fostervatten och det fortsatte och fortsatte. Det fanns liksom inget slut på vattnet.
Hjärtat började dunka snabbare och snabbare. Shit, vattnet har alltså gått! Då kommer det ju en bebis snart.... föda barn? Åh, orkar jag det nu? Ja jag vill ju ha ut detta barnet så det måste ju ske..!
Tankarna snurrade och Leon frågade vad jag höll på med.
Jag svarade att vattnet hade gått.
"Vilket vatten? Kissar du ner dig?" undrade Leon.
"Nej, vattnet som bebisen simmar i. Nu kommer din lillebror eller lillasyster komma ut snart så tyvärr måste jag ringa pappa igen så du får åka tillbaks till honom..."
"Ska du föda barnet här? I sängen? undrade Leon och såg sig nervöst omkring.
Jag fick förklarat lite snabbt om vad som skulle hända och jag ringde Rikard som var tillbaks inom tjugo minuter för att hämta en besviken Leon som knappt fått träffa mig innan han skulle åka igen. Samtidigt lös det i hans ögon när vi pratade om bebisen, han var ju så nyfiken!
Jag ringde Anders som fick skjuts av sin bror med familj hem från jobbet. Jag kontaktade även NÄL där vi hade tänkt föda och lydde deras råd om vad jag skulle göra.

Anders kom hem och Leon åkte. Vi packade ihop det sista av grejerna till BB-väskan och installerade bilstolen i bilen med vännen Johns hjälp. Den skulle fästas med isofix nämligen och vi hade aningen svårt att hitta fästena i sätet men tänkte att John som ändå arbetar med Renualt kunde hjälpa oss och det gjorde han såklart, trots att vi störde mitt i hans söndagsmiddag med päronen och familjen.
Så begav vi oss upp mot NÄL för en kontroll trots att jag inte fått en enda värk ännu. De ville bara kolla hur bebisen mådde i magen och så allt stod rätt till. Det var en lugn bilfärd men laddad med mycket förväntan och nervositet.

Väl framme på NÄL togs vi emot av en barnmorska som gjorde ett ultraljud på magen så bebisen låg rättvänd. Sedan fick jag sitta med CTG på magen för att se om jag hade sammandragningar och hur bebisen mådde när detta skedde. Visst spände sig magen då och då men så hade jag haft till och från i veckor. Inget som gjorde ont alls, kändes mer som att jag hade stått i plankan någon minut så magen blev trött. Efter lite diskussion med barnmorskan skickades vi ut på en två timmar lång promenad för att se om kroppen kunde starta igång något.
Sagt och gjort. Ett varv på utsidan sjukhuset i kolmörkret, en sväng ner till MAXI vid Överby för att fördriva tiden och sen blev det en glass på Mc Donalds. Tillslut vände vi tillbaks igen till förlossningen med hopp om att vi skulle få stanna kvar och slippa åka hela vägen hem igen.
Jag fick sitta med en ny CTG men ingen förändring hade skett. Däremot så sa barnmorskan att det var så lugnt på förlossningen denna kvällen och eftersom jag var andragångsföderska så kunde vi få sova kvar där och bli igångsatt morgonen efter om jag ville.
Det kändes som en självklarhet. Åka hela vägen hem igen kändes som en riktigt besvikelse och bebisen måste ju ut någon gång så varför inte imorgon om det inte startar av sig själv?

Vi kom i säng vid halv tolv på kvällen och efter att Anders brötat runt med tältsängen som han var alldeles för lång för så fick han tillslut kommit till ro på golvet. Jag låg i sjukhussängen och bara kände hur irritationen stegrade sig när han grejade hela tiden. Jag ville ju bara slappna av så jag kunde få sova och samla kraft till morgondagens igångsättning. Jag har ju hört att det kan vara riktigt jobbigt att bli igångsatt och det kan dra ut på tiden rejält om det vill sig illa.
Jag försökte verkligen somna, men det gick inte. Tankarna snurrade för fullt. Nervositet blandat med förväntan av vad som komma skulle.
Timmarna gick och klockan tre på natten kom det helt plötsligt en värk. Inte alls farlig men ändå en värk. Så kom en till, och en till... Inte särkilt regelbundet och rätt långt emellan. Kunde gå mellan 5 minuter till att bli 12 minuter emellan. När klockan blev närmre halv fyra väckte jag Anders och bad honom trycka på knappen så barnmorskan kunde komma.
Hon gjorde en undersökning på mig och konstaterade att jag var öppen 4 cm och tappen var mjuk och nästintill utplånad. Värkarna fortsatte komma men fortfarande inget som var särskilt jobbigt.
Hon frågade mig om jag ville ha någon smärtlindring när vi kom till förlossningrummet men jag tackade nej. Jag jämförde ju med Leons förlossning och detta var ju INGENTING så att smärtlindringen kunde vi ta i ett senare skede kände jag.

Jag la mig på förlossningsbritsen och Anders installerade sig i stol bredvid mig. Tiden gick och vid 4-tiden sa jag att vi kanske ska prova den där lustgasen ändå då.
De vred på absolut lägsta graden, 30%, och jag började smaka på hur det kändes. Jag mindes att jag kände mig så in i norden packad med Leon av den så det var nästan mer obehagligt än hjälpsamt.

Jag lärde mig tekniken för när den skulle andas in. Jag höll lustgasmasken frenetiskt med högerhanden och satte naglarna i Anders hand med vänsterhanden och klämde åt vid varje värk. Det var rätt skönt med den där gasen nu ändå. Vi ökade på procenten och vid 50% lustgas började jag känna mig riktigt full. Började snacka med Anders om lilla baren på Fars Hatt och Mariestad-öl. Hur det kändes att stå där och allt bara snurrade men ändå drack man den där extra ölen som egentligen inte borde drickas!
Det kändes så verkligt när jag låg där, jag riktigt kände hur jag var på Fars Hatt och var dyngrak.

Anders hand blev mer och mer sönderkramad när värkarna tilltog och vid fem på morgonen konstaterade jag efter en helvetesvärk att jag nog skulle kunna tänka mig att få en epidural ändå i ryggen. Skulle det göra såhär ont i många timmar till så var jag villig att ta varenda smärtlindring som fanns! Det hade ju bara gått 2 timmar sen första värken och jag visste ju att det skulle ta många timmar till....
Barnmorskan förberedde för lite värkstimulerande dropp i handen ifall att det skulle komma att behövas. Så gick hon ut för att beställa bedövningen av narkos.
Helt plötsligt gjorde sig den välbekanta "Jag är hysteriskt bajsenödig-känslan" påmind och jag började få lite lätt panik. Jag ropade högt:
"Faaan! Jag har ju glömt att gå på toa idag, jag skiter ner mig!!!"
Barnmorskan svarade med att det inte var någon fara och att jag kunde vara lugn. Men det var inte bara bajs, det kände jag. Det var huvudet. Jag kände hur huvudet tryckte på nedåt och paniken spred sig i hela mig. Jag skrek i lustgasmasken:
"Huvudet kommer, huvudet kommer!!!!"
"Nej, nej! sa barnmorskan. Det är inte huvudet, du är inte ens öppen fullt ännu!"
"Jo men det äääääär huvudet, jag lovar!" skrek jag och ville bara få allt att sluta.
"Ja, okej. Jag får undersöka dig då och se men du får INTE trycka för då går du sönder om du inte är öppen!"

Jag tittade på barnmorskan när hon undersökte mig och såg hennes förvånade blick. Den helvetesvärken hade gjort att jag öppnade mig alla resterande cm på en gång!
Hon tryckte på knappen och in kom en till barnmorska och de gjorde i ordning allt för leverans av bebis. Det blev tre stycken krystvärkar så var han ute, 5.17 på morgonen!
Visst gjorde det ont, men absolut inte farligt! Jag hade ju knappt haft några värkar så jag hade inte hunnit bli trött på dem ännu.

Hannes skrek direkt när han kom och jag pustade ut, allt var klart! Var allt klart? Va?
Nääää? Jag hade väl inte fött barn redan?
Det var svårt att förstå att det redan var över, jag som trodde det skulle ta MÅNGA timmar.
Anders han bröt ihop som ett barn, han grät högt och ljudligt. Han skakade och blev helt ifrån sig. JAg själv låg mest bara där och var nöjd över att det hade gått så bra.
Då slog mig tanken på om jag hade gått sönder från A till Ö nu när bebisen kom i en sån fart men barnmorskan konstaterade att det inte hade hänt någonting på den fronten. Vilken lättnad!
Så la hon upp honom på mitt bröst, en liten nätt pojke låg där och såg så nöjd ut.
Mycket mindre än jag hade trott, men lång och massor av hår!

Han låg där länge på mitt bröst och njöt tillsammans med oss. Han var inte så snabb på att ta bröstet men han såg allmänt lycklig ut och även han nöjd över att det var över.
Barnmorskan kom in med den efterlängtade fikan till rummet och vi skålade över att vi fått en till synes frisk pojk och att allt var över. Äntligen var han här!

Hannes Dahlgren.
Kl 5.17 måndagen den 19 november.
53 cm lång och 3860 gram tung.
Vacker som en dag!

Vi rullade in mig och Hannes i en rullstol till BB-avdelningen och Anders gick stolt om en tupp efter.
Nu skulle vårt nya liv börja tillsammans med en liten pojke vi precis börjat att lära känna.
Vi fick vårt enkelrum, nummer 16, på BB och sakta men säkert började vi installera oss.
Det blev mys tillsammans dygnets alla timmar och Hannes som skulle sova i baljan fick sova bredvid mig för jag hade svårt att ligga där utan honom utan ville känna hans doft och närhet så jag visste att han levde och var vår.
Han låg där och andades så fridfullt, lite snabbt och oregelbundet, men det gör ju bebisar allt som oftast. Han ammade och var snabb på att ta bröstet men orkade inte riktigt att äta ordentligt. Även så kunde ju vara helt normalt då råmjölken är tjock och jobbig att få fram så det var ingen oro.
Vi njöt och knöt an. Mös och kunde inte sluta titta oss mätta på denna lilla fantastiska varelse.

Vi kände att längtan blev enorm att få komma hem och visa Leon hans nya lillebror och hela världen det finaste vi någonsin gjort! 

Dagen D

Bilden talar för sig själv. Men ingen bebis är på väg ut!

Om bakfoten?

Snälla lilla, rara, söta älskade bebis....
Då vi verkar ha vår första riktigt stora konflikt tänkte jag om du kanske fått en del saker om bakfoten och jag vill klargöra dessa för dig så du kan välja rätt väg att gå i livet, vilket just nu är NEDÅT.

Du verkar tro att hotellet du bor i är det mest optimala då det serveras mat dygnet runt utan ansträngning   och du har det varmt och skönt i din trygga lilla kokong.
Jag vill förklara för dig att i år har Kungälvsbostäder höjt värmen något ofantligt och det är fruktansvärt varmt här inne i ditt tilltänkta hem. Jag, din mamma, lovar att sluta ha balkongdörren öppen på nätterna så fort du är ute så du kan få samma tropiska klimat även här.
Gällande maten så kan det visserligen bli ett par ansträngningar innan vi får det att fungera du och jag, men sedan kan jag garantera dig ett fritt flöde av mat. Jag kommer till och med lukta mat! Allt du behöver göra är att skrika, det tror jag redan du är bra på där inne så som du hickar när du antagligen försöker använda dina stämdband men istället sväljer en massa vatten. Din bror lyckades med bedriften att gå upp 650 gram i VECKAN av samma föda som även du kommer att erbjudas. Jag förstår om siffrorna är svåra att greppa men det är ungefär en sjundedel av din vikt som du väger idag. Alltså kommer du bli MER mätt här utanför hos oss.

Dessutom finns plats att sparka och härja fritt utan att ta emot väggar med dina små fötter.
Din pappa, det är dessvärre han du redan misstänker, han som stör dig på natten när han bara vill "prata" lite grann och väcker dig i din skönhetssömn. Jag lovar att han faktiskt är snällare än du tror, han brukar faktiskt visa rätt så bra respekt nattetid! Dessutom är han en hejare på att ordna överraskningar och spexa till tillvaron så att vi alla skrattar. Du förstår, så fort du är ute så kan räkna med en tre fyra veckor så kommer även du kunna dra på smilbanden på grund av att du faktiskt vill le, inte bara knorra med magen...

Sen har vi din bror. Ja, hur ska jag förklara detta. Jag liksom lovade honom att du skulle anlända lagom till bandysäsongen drog igång. Man kan säga att du missat ett par matcher nu och din kära bror ser fram emot att ha dig med och heja på hans favoritlag, IFK Kungälv. Men det visste du säkert redan för din bror är ju han som står för hejaramsorna och sångerna dygnet runt här hemma. Jag är inte förvånad om du kan dem redan nu.
Han längtar i alla fall otroligt mycket efter dig och sen tycker han nog att du är lite egoistisk som har tagit över hans mammas kropp så länge nu så att han fått nöja sig med stoj och stök från alla andra.
Det är faktiskt inte rättvist att tro att din mamma bara är din mamma utan ni ska faktiskt dela!

Kan det vara där skon klämmer, att du inte vill dela?

Jag lovar dig att allt löser sig, bara du väljer vägen nedåt snarast. Du ska få så mycket pussar och kärlek så det räcker och blir över. Din bror kan tänkas pussas aningens för hårt eller snabbt ibland, men det är enbart av kärlek!

Ska vi säga så då? Vi tar och tittar ut nu....?

Snart!

Jag är tillbaka snart. Ska bara föda ett barn först tänkte jag. Håll ut!

Vem gjorde han glad egentligen?

Igår kväll hade vi en lugn hemmakväll som vanligt såhär i väntadets tider. Vi har filmkväll nästintill varje ledig stund nuförtiden, kanske som ett "Vi måste passa på innan vi aldrig mer är ensamma igen"?
Förutom att se på serierna vi slaviskt följer "Sons Of Anarchy" och "Homeland" så slinker en och annan film ner. Tills nu, då den älskade (?) MacBooken intagit vårt hem.

I varje så kallad paus, eller vad det nu kan tänkas vara så ska Anders passa på och "fixa lite" med datorn. Efter  x antal minuter tröttnar jag alltid och frågar om han inte är färdig snart och besvaras med den stående repliken:
"Jodå, om 30 sekunder hjärtat!"
Trettio sekunder är VÄLDIGT långa i Anders värld. Trettio sekunder kan nog faktisk vara en timma ibland. Till och med Leon har tröttnat på denna replik, den har liksom förlorat sin mening för länge sen.

Hur som helst, igår var vi klara med både SOA och Homeland redan vi 22-tiden och det kändes inte som att det var läge att dra på en mastodontfilm så sent. Jag hade hysterisk värk i kroppen efter den otroligt långa promenaden på dryga två kilometer i Fontin och kände väl mest för att bara vara. Då är det ju helt okey att han sitter där med sin älskade dator.
Ni kan säkert se det framför er, jag liggandes i sängen med två kuddar mellan knäna och spelar det otroligt energigivande spelet Solitaire på iPhonen, Anders sitter ute i vardagsrummet och pillar på datorn samtidigt som han svär var tredje minut och diskuterar vad som händer på datorn samtidigt.
Jag låter säkerligen väldigt väldigt intresserad av när det går bra eller dåligt för hans installationer, eller vad det nu är han gör?

Jag frågade inte ens när han tänkte gå och lägga sig utan lät honom hålla på där ute. Han kände nog ändå på sig att jag tänkte frågan så ungefär var tjugonde minut säger han:
"Jag kommer snart hjärtat, ska bara fixa en sak först. Jag vill också gå och lägga mig!"

Mmmm, jodå. Klocka blev halv tolv och sedan slog den tolv. Jag gick och gjorde min sista kvällskiss med hopp om att få längre sträcksömn. När jag vänder tilbaks mot sängen slänger jag ett öga på Anders om han ser så sovig ut som han påstod sig vara. Inte någonstans, kan jag meddela. Så jag gick och la mig utan hard feelings. Jag var så trött ändå. Han VET ändå hur jag hatar att bli väckt när jag väl somnat, då jag har så svårt att sova nuförtiden. Ändå kommer han in flera TIMMAR senare och frågar mig miljoner gånger om jag är vaken för han är så pratig. Jag bemödar mig inte ens att svara på tilltal för då skulle jag bara vräka ur mig något spydigt. Tänker att han nog fattar piken ändå.

Jag vaknar runt fem på morgonen, efter en katastrofnatt där jag vaknat gång på gång av Anders tjöt och av att jag inte kan andas. Graviditetstäppan har slagit till med storm och det går inte att få luft om jag så ens står upp och sover. Slår en blick på mobilen och ser ett sms från Anders:
"Säg till när du är vaken!"
Ja men va faaaaan! Vad är det som är så viktigt egentligen som gör att han velat väcka mig hundra gånger i natt OCH skickat ett sms. Så jag svarar honom högt:
"Jag är vaken nu...!"
Vad får jag till svar?
"Nä, inte nu, jag sover!"

Så jag försöker att somna om och lyckas sova ända till klockan är runt sju. Då är Anders uppe och sedvanligt daltar katten. När han kommer tillbaks till sovrummet frågar han om jag vill ha "min överraskning" nu?
"Visst!" svarar jag och funderar över vad som skulle kunna vara en överraskning åt mig på datorn?
Så mycket intresserar inte datorn mig mer än att det är fint när den funkar problemfritt och jag kan redigera bilder i princip. Så han går ivrigt ut i vardagsrummet och förbereder detta stora arrangemang.
Han sitter där i säkert femtio minuter och pillar, svär och fnissar. Han säger saker som:
"Du kommer bli så glaaaaad!" "Detta har jag gjort BARA för dig!"
"Du ska veta hur länge jag var uppe i natt bara för att fixa detta åt dig!"

Då börjar ju tankarna snurra. Har det släppts ett nytt Lightroom som jag kan redigera i? Men så glad skulle jag kanske inte bli för det, jobbprogram liksom.
Har han spelat på ett Nätcasino och vunnit tvåhundrafemtiotusen och bara satsat hundra kronor? Nääääe? Då hade han väl flugit in och sagt det omgående i natt? Men kanske sju tusen?
Troligt inte det heller, det skulle han aldrig göra av respekt för att spela bort våra pengar.
Vad har han fixat då?

Då kommer han in och säger att han inte riktigt fått till det så som han ordnade allt i natt men att jag i alla fall kunde få en halv överraskning. Så tar han datorn och visar mig:
"Tadaaaa!"
New Super Mario World på datorn, precis som på Wii:t vi införskaffade i vintras. (Tilläggas bör att jag är en sucker för Super Mario) Ivrigt frågar han:
"Ser du inte skillnaden?"
"Näääe? Är det nya Super Mario som skulle komma?" svarar jag.
"Hallå, ser du inte? Det är FULL-HD!!"
"Jaha?" Svarar jag....
"Men ser du inte, inga pixlar ingenting. Super Mario som du älskar!" Säger han förvånat.

Jag förklarar att jag ser ingen direkt skillnad och undrar lite vad poängen är?
"Ja men jag har fixat så vi kan spela detta PÅ TV:N också, i full-HD!"
Jag förstår fortfarande inte skillnaden. Eller klart jag förstår, men jag förstår inte vad det skulle spela för roll så jag säger:
"Vi har ju redan ett Wii med ALLA spel. Jag älskar att spela på Wii:t med allt vad det innebär!"
"Ja, men nu kan du spela det med en RIKTIG handkontroll och i Full-HD!"
"Vadå riktig? Du vet ju att jag älskar att spela med de klassiska handkontrollerna. Jag föredrar tom en Nintendo 8-bitars av den anledningen. Det är nostalgi för mig! Jag bryr mig inte om Full-HD...."

Snopet så försöker han förklara ännu mer hur bra detta är så vi kan använda Playstationkontrollerna till detta och hur han gjort detta BARA för min skull. Känner han inte mig? Han vet ju att jag älskar nostalgin med gamla Nintendon och att det är just det som är hela grejen. När vi köpte Wii:t så spelade han Super Mario med mig en gång och sen stängde han av spelet och surade, av anledningen till att han var värdelös på att ens få Super Mario att hoppa! Jag slog honom hundra gånger om kan man säga och det klarade han inte riktigt av. Därför har han aldrig spelat Wii med mig efter dess. Det tycker jag är tråkigt, för det är halva grejen för mig. Att få spela Nostalgispel tillsammans och lösa problemen ihop.

Jag kör honom sedan till bussen och diskussionen fortsätter i bilen varpå Anders säger:
"Ja men då kan du spela på de tråkiga Wii:t så kan jag spela Mario på datorn i Full-HD och med en riktig kontroll!"
"Då försvinner ju hela grejen" svarar jag. "Du vill ju ha det på datorn bara för att du ska kunna lära dig hoppa med Mario på din vanliga kontroll!"

Så, vem gjorde han glad egentligen? Var det verkligen till mig detta spelet var när vi redan har ett identiskt spel hemma med kontrollerna jag älskar och en kvalité jag är helt nöjd med?

Ny teori. Eller ja, önskemål. Nytt önskemål.

Om bäbis behagar att ta sig ut den 12 eller 16 november så hade det vart perfekt.

För då är jag född den 13, Leon den 14, Anders den 15 och bäbis tar bara sin plats i sifferledet.

Så lagom det hade vart.

Hade jag reumatism?

Nej, just det. Jag vaknade bara och glömde att jag var hyfsat gravid. Lillfingrarna och ringfingrarna värkte och kunde inte stängas. De andra tre (6) var avdomnade och surrade.
Alla tio ser ut som små söta korvar.

Var hos barnmorskan igår. Bebis är startklar nu. Ska vi säga som så då att vi kommer ut nu, lille vän?

En typisk fredag?

Ja, i alla fall i mitt liv. Det händer alltid de mest udda sammanträffandena när jag ska göra något och jag kan ärligt talat inte svara på varför. För att jag är så spontan kanske? I detta fall var det inte enbart jag som stod för spontaniteten åtminstone.

Det hela började igår då mina gravidhormoner skapade en riktig deppardag för mig. Jag ville bara bryta ihop och gråta för allt. Fanns ingen direkt anledning, men det kändes bara så. Efter många slappartimmar hemma så tog jag med mig Leon till IKEA och fick äntligen köpt mattan vi pratat om i hundra år och lite annat smått och gott. Väl hemma så insåg vi alla tre att det behövs en till för att Leons rum ska se komplett ut så får åka och köpa en till imorgon.
Detta korta IKEA-besök resulterade ändå i jordens ryggvärk som senare kom att bli det värsta tryck jag någonsin känt i södergående riktning förutom riktiga krystvärkar. Det höll i hela kvällen och ända till 00.40 då jag lyckades somna.
Vaknade sen vid 03.06 av Leons hostattack och efter detta kom förvärkarna som en klocka och höll mig vaken till 07. Inte så farligt onda, men tillräckligt enerverande och spännande för att inte kunna sova.

Trycket höll i även när det blev dags att kliva upp. Jag och Leon hade en bestämd lekdejt med Nils-Gunnar, Elsa-Märta och Marie idag. Marie hade vart så himla gullig och köpt pumpa åt oss också så vi kunde göra våra små hjärtan glada.
Vi karvade, grävde och målade. Lite rädda för att kniven skulle skära av oss diverse fingrar eller hamna i den inte alltför smidiga magen, men vi lyckades efter många om och men. Detta under tiden som magen levde sitt egna liv och småvärkar kom och gick. Det bästa är ju ändå att det inte finns någon mall för hur en Halloweenpumpa faktiskt ska se ut.

Trodde vi.

När vi var klara med dessa fantastiska pumpor och skulle överraska barnen fick Leon ett bryt och började gråta av besvikelse. Hans mammas pumpa såg inte tillräckligt elak ut. Det var en snäll pumpa! Tacksamt. Jag hotade med att ge bort den till Anders men då ville han minsann ha den själv, dock förklarade han under trötta tårar hur ögonen skulle ha sett ut.
Fattade inte jag som mamma det, att det inte kan vara vanliga trianglar som ögon?
Dålig stil.




Lekdejten tog slut och Leon, jag och pumpan begav oss mot Kärra, där vi skulle möta upp en man som skulle sälja oss en Macbook. För det första så var det nära vi knappt kom ut ur Kungälv på grund av alla köer för denna förbannade marknad, ja jag säger förbannade, för det säljs fasen inget vettigt där ändå! Sedan fortsatte det enorma trycket och värkarna att komma och gå i magen. Inte alls skönt när jag skulle köra bil.
Jag tog beslutet att ta ut pengar i Kärra istället för tilltänkta Kungälv. Lite halvsent rullade jag in på parkeringen bakom Ica. Tog med mitt VISA och gick till bankomaten för att ta ut en större summa pengar. Såklart det inte fungerade att ta ut denna summa på ett bräde. Så det var bara att vagga tillbaks till bilen med magen som värkte och en gångstil som såg ut som någon tryckt upp något alldeles för stort där bak.
Jag fick hämtat mitt körkort och vaggat in på banken en sisådär fem minuter innan stängning och gjorde ett klassiskt uttag. Då fick jag åtminstone välja om jag ville ha mina sedlar i femhundralappar eller tusenlappar OCH fick dem även i ett kuvert. Bara det!
Tillbaks till bilen i sakta vaggande mak och mot vår mötesplats. Där möter jag en hederlig äldre man som jag under dessa fem minuter av byteshandel hinner få höra historien om när han bröt nacken och hans tio barn med två olika fruar. Han var ärlig i alla fall. Jag undrar skarpt varför han sålde denna juvel till oss för tio tusen mindre än priset han hade betalt för två månader sen.
En splitter ny Macbook 15" i obruten förpackning, ett kvitto som stämde och var kontantbetald i hans namn, precis som han utlovat. Han var troligen desperat i behov av pengar, eller kanske hade fått en hysterisk utskällning när han köpt datorn så han aldrig vågade packa upp den.
Vad vet jag. Ett kap för oss i alla fall. Nu räcker vårt lilla datorkonto till en NAS och lite annat pill till datorn också. Vilken lycka!




Jag vände sedan hemåt med vårt lilla inköp och hamnar självklart i jordens köer där bilen bara rullar en meter var femtonde minut... Kände hur koppen strejkade, magen var allt annat än i balans och jag vill bara göra en riktig Falling Down. Det kanske var tur att min kropp hindrade mig från att gå ur bilen och slå ihjäl någon, vem vet vad dessa hormoner hade intalat mig att göra?
Leon vaknade upp i bilen och lyssnade intenstivt på varenda liten reklamsnutt som sändes på radion. Han ville ha mig till att provköra bilar för att få en gratis dvd och spela på casinon online så jag skulle få tusen kronor. Han snappade upp ALLT. En annan hörde inte ens var de sa, vi har ju lärt oss att stänga av vid väl valda tillfällen. Leon tog allt som rena uppmaningar. Faktiskt lite skrämmande!

Väl hemma så kastade jag mig, nej okej, det var en enorm överdrift. Jag ramlade som en mindre elefant i sängen och blev liggandes. Kroppen sa "Tack tack tack!".
Jag och Leon som skulle träffa underbara Madde, Therese och Nova på Barnens Lekstad fick kasta om planerna och underbara som de är så erbjöd de sig att ta med Leon själva så jag fick vila.
tack UNDERBARA ni. Leon hade blivit så besviken om han inte fått träffa sin käresta Nova. Som Nova själv hade uttryckt det, de är faktiskt kära!
Leons ögon tindrar ikapp med stjärnorna när han nämner Nova. Denna flicka, den allra första kärleken helt klart.

Nu sitter jag här efter en och en halvtimmes sovande och inväntar en förhoppningsvis lycklig men trött Leon och en Anders som kommer vara gladare än ett barn på julafton åt vår nya Macbook.
Gissar på en lugn kväll med fin familj och en mage som bestämmer sig för vad som skall göras:
Lugna ner sig eller föda barn. Jag röstar för det sistnämnda, vilket jag vet inte kommer bli fallet.

Måste bara skriva av mig.

Hormoner hormoner hormoner, överallt hormoner.

Med Leon hade jag knappt några av dessa hormoner. Fick endast ett enda aggressionsutbrott och det var när Rikard tog en Nugget från mig som han hade köpt med hem från Mc Donalds, fastän hans fråga var "Får jag smaka en liten bit?". Så tog han en HEL. Alltså en sjättedel av min ranson. Då slängde jag hela paketet med nuggets i golvet! Stabilt.

Någonstans där har min hormonnivå legat hela min nuvarande graviditet. Herregud vad jag stör mig. Sällan på Anders samt nära och kära. Men resten, åh harregud, hahahaha! Jag orkar knappt med mig själv. Jag som aldrig brukar störa mig på småsaker stör mig på ALLT. Har såklart även gett Anders ett par redigt härliga avhyvlingar om han ätit för stor del av min mat, eller vad det nu kan tänkas vara. Men oftast så är han min stöttepelare som jag kan avreagera mig på. Skönt! Han fungerar som en stor boxsäck. Tror nog att han tycker det ska bli lite skönt att få tillbaka sin Anna snart han med. Dock har det ändå krävts dessa 9 månader att faktiskt mogna in i hela grejen med att få barn. Det är ju så stort och livsavgörande. Vi var ju dessutom på olika plan med tanke på tidigare livserfarenheter.

Sen vill jag få ur mig lite om det här med förväntan av vad det skall bli för en liten krabat som kommer ut.
Ungefär 95% av alla jag möter säger FLICKA. Vi har väl också den känslan... Haft sen dag ett. Konstigt nog, jag som aldrig känner sånt där. Men nu till det jobbiga, jag är ärligt talat RÄDD för att få en flicka. Nu snackar jag ju skit om mitt eget kön, men jag vet ju hur en pojk ska tas. Det är ord och inga visor. Inget daltande och smörjande. Han blir sur ungefär 2 minuter, sen går det över och allt är bra. Vi är på samma nivå, raka rör!

Men en tjej... Jag ser bara framför mig en tjurig sak i tofsar som ska ha rosa tyll och allt vad det är. Allt som jag INTE är. Visst tycker jag det hade vart underbart att få köpa små söta flickkläder. Men inte i överdrift... Jag var själv sketnaste ungen på gården som liten. Ramlade jag så skrubbade jag bara av benen och gick på det igen. En sån flicka hade jag önskat i så fall.... Blir det en extremflickig sak så får jag väl lära mig att anpassa mig men jag har väldigt svårt att se mig i den konstellationen.

Äh, vad jag funderar över det oundvikliga. Det löser sig såklart.
Jag hade tyckt det var enkelt om det kom ut en liten Melker bara...

Dagen till ära har Leon målat en teckning över kvällens match mot Västerås.



Till vänster ser ni Kungälvs mål och längst ner står Skarpa gubbar.
Till höger är Västerås (Leon själv hittade på färgerna) och Västerås supportrar där uppe.
Heja Kungälv!

Aj aj aj min kropp...

Leon har fått stanna hemma från dagis idag. Den jäkla hostan ger sig inte. Så Anders, Leon och jag har roat oss kungligt idag, nämligen storstädat.
Putsat allt in i minsta detalj. Så skönt när det är gjort. Jag kan inte göra det själv. Idag tog jag hela badrummet och nu kan jag inte röra mig...
Men det känns bra mentalt i alla fall.

Nu vilar vi alla i sängen med lite Sega - Sonic the hedgedog. Kult.
Sen när jag kan röra ett ben eller två igen bär det av och hämta hem lite saker..

So long!

Lite jobbigt att stänga ögonen nu...

Såg andra delen av Jonas Gardells hyllade trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar" nu. Jag har dragit på att se andra delen till rätt tillfälle och nu fick jag äntligen tittat. Ska se tredje delen imorn eller nåt..

Hur som helst....
Jag är så tacksam över att leva idag 2012, när homofobi längre knappt existerar. Skulle jag höra någon som förnekade sina barn idag på grund av homosexualitet så skulle jag allvarligt talat tycka att de var mindre begåvade människor som inte förstod längre än så. Det är för mig helt fruktansvärt hur någon ens kan tänka tanken.
Förneka det finaste vi har, vårt eget kött och blod på grund av brist på förstående, kunskap och en rad andra saker.

Det var väldigt gripande i slutet på andra scenen för just mig... En kille som hängde sig. Det tycker jag fortfarande är jobbigt att se då mina minnen från 2002 fortfarande känns som färska när det kommer till just självmord.

Det blir inte lätt att sova nu... Anders och Leon sover redan som små grisar. Har lust att pussa ihjäl dom båda.

Bara en liten tanke?

Idag tillagades det den supergoda rätten Fiskbullar i äggsås med potatis. Underskattat nåt så in i bänken! Mums!

För att vara smart och spara disk så tänkte jag och gjorde följande:
Tog 1 styck STOR kastrull till ett gäng potatisar och en styck liten kastrull till min bechamelsås som även skulle rymma 2 konservburkar fiskbullar (med avhälld buljong) och 4 hackade kokta ägg.

Kokte klart äggen, skalade potatisen och kokade den i den stora kastullen.
Förberedde en redning i den lilla kastrullen och hällde sen på mjölken och lite kryddor.
Jag började fundera på OM fiskbullarna och äggen verkligen skulle få plats där i också men vad fasen, vi chansar!
Hällde av buljongen på fiskbullarna, hackade äggen och öste ner allt i min sås.
Man skulle kunna säga att det blev FULLT.
Så i tio minuters tid ungefär så gick min smarta tanke att slippa så mycket disk (?) till att torka kastrullen och plattorna frenetiskt å det rann över så fort jag rörda i såsen.

Suck! Hur fungerar hjärnan ibland?

Fabulous Tuesday.

Leon piggnade på sig igår kväll. Allt försvann och medicinerna bet på hostan, så det var en glad kille som kom in kl 8.00 imorse! Han fick gå till dagis och leka som han längtat så efter. Själv gick jag hem och la mig igen och vaknade strax efter elva. Helt galet, jag sover och sover och sover, men aldrig blir jag piggare. Vaknade essutom med känslan av reumatism i händerna och insåg att det var svårt att stänga ihop fingrarna. Svullen!

Nu, efter att ha redigerat klart ett fotoprojekt så ska jag in med bilen för lite lampbyte bla.
Roligare än så blir det inte. Leon hämtas klockan fyra och kvällsmaten intas i Duvesjön hos den andra Dahlgren-familjen.

Håll tummarna för att bäbis kommer ut om 2 veckor ungefär så vi får tillbaks energiknippet Anna!
Tack på förhand.

ZZZZZzzzzzz

Idag är vi riktigt trötta, Leon och jag. Mest synd är det ändå om Leon för det är ju han som haft en fruktansvärd krupp sen igår kväll. Konstant hela natten och inte ens hans mediciner bet. Han som ändå har ett gäng att tillgå. Stackarn!

En annan är ju enbart trött pga sömnbrist och diverse barn i magen. Gissar på att Leon kommer sova middag med mig idag med. Det hör inte till vanligheterna kan man säga! Han somnar kanske i bilen då och då. Men att varva ner hemma och faktiskt sova dagtid är verkligen inte standard.

Nu väntar vi lite lekbesök från Denise och Alexander och sen intar vi sängen igen.

ZZZZzzzz....

Att vara självmordsbenägen men inte vilja dö.

Jag var hos en fin vän idag. När barnen lekte och tjoade satt vi och pratade livsöden och det fick mig att tänka på mitt eget.

Jag både bloggar, har Facebook och Instagram. Därmed är jag ganska offentlig, vilket fick mig att fundera lite av vilken bild jag utger av mig själv. Vid snabb eftertanke så skulle jag nog påstå att bilden är väldigt ärlig då jag är rak, tydlig, humoristisk och ironisk. Ändå ser ni bara en väldigt liten del av mig, fastän jag är så offentlig eller hur man nu vill kalla det. Kanske av anledningen att jag helt enkelt inte vill utelämna de mest privata delarna om mig själv och min familj, kanske för att ni bara väljer att se er redan skapade bild av mig.
Jag vill därför berätta om det där ögonblicket, eller det där året, som skapade den Anna ni ser av mig idag.

Innan jag var dryga tjugo år gammal bestod mitt liv av samma gamla rutiner, beteendemönster och tankesätt. Jag levde på det sätt jag trodde var "allas verklighet". Det är kanske något gemensamt för många barn och tonåringar, att tro och klumpa ihop sina egna livserfarenheter och tankesätt till något som vi tror är "allas" sätt att tänka. Barnets och tonåringens mentala nivå har inte mognat till den grad att den inser att världen är full av olika människor där alla bär sin egna ryggsäck, lätt som tung, och skapar sitt personliga vektyg för hur vi hanterar känslor och dylikt.

Det tar olika lång tid för oss att hamna i den där mognaden jag skulle komma att göra i tjugoårsåldern. Vissa tidigare, andra inte alls...
Vad det beror på kan jag inte sia om, men vad som utlöste min kris då var ett par år där egna separationer, andras skilsmässor och ett par självmord löste av varandra i en tät följd.

Det kom en dag, för att vara exakt i januari 2005, då jag satt vid datorn hos min mamma och helt plötsligt inte visste hur jag skulle resa på mig. Allt blev svart.
Fram till den kvällen i mitt då tjugoochetthalvtåriga liv hade jag alltid vetat hur jag skulle vara, prata, känna och reagera. Mitt liv var styrt av ett manus där mina känslor sällan var spontana. Jag hade lärt mig hur jag skulle vara när jag var ledsen respektive glad. Gråta var något jag önskade mig kunna göra men jag gjorde det aldrig. All sorg och smärta samlade jag i mitt hjärta som till slut grävde ett stort svart hål, ett hål som blev så stort att jag tillslut tappade fästet.

Någonstans i allt det svarta insåg jag ändå vad som höll på att hända. Jag blev rädd för mig själv och min egen likgiltighet, känslan av att inte minnas varför jag skulle gå upp på morgonen och faktiskt äta något. Alla rutiner jag någonsin haft försvann över en natt. Poff! Väck. Ingenting kändes meningsfullt längre. Jag minns att jag inte ville leva, men heller inte ville dö.
Tanken var så stark och skrämde så mycket att jag ringde till Öppenpsyk i Kungälv för att höra om de hade någon som kunde hjälpa mig ur detta.

Då, år 2005, kunde man faktiskt ringa rätt till Öppenpsyk på fästningsholmen för att söka hjälp. Det krävdes ingen remiss utan det var "bara" att ringa dit och i korta drag motivera varför just jag skulle få hjälp så skulle psykologer och annan personal diskutera detta på tisdagens möte och göra upp ett slags kösystem för vem som tordes behöva hjälp snabbast. De lyssnade och tog mig tydligen på allvar, eller så hade jag bara tur. Jag minns inte... Men inom en vecka ringde de tillbaks och sa att jag var välkommen veckan därpå till en tjej som skulle ta hand om mig.

Jag minns heller inte den dagen då jag gick dit, hur det kändes, om det var skrämmande eller förväntansfullt. Jag minns bara att jag möttes av en tjej som var höggravid och sa:
"Jaha, det är du som är Anna. Jag är (jag minns inte hennes namn) och du ska få träffa mig ett par gånger här innan jag går på föräldraledighet så ska vi nog kunna reda ut problemet!"
Eh...? Vilket förtroende tror ni jag fick för henne? Höggravid och skulle snart sluta. "Reda ut problemet?" Vilket jävla problem? Allt jag visste var bara att jag hette Anna, var tjugoochetthalvtår gammal och ville lägga mig ner på marken och dö. Eller inte dö, bara inte leva. Jag ville inte ta något ansvar för mig själv längre. Men vad hon menade med problem, det hade jag ingen aning om. Jag visste ju inte ens varför jag mådde som jag gjorde själv trots att jag var medveten om alla tragedier som hänt de senaste åren.
Lite där har vi ju faktiskt själva problemet. Att må fruktansvärt dåligt men inte veta vad det beror på trots viss självkännedom. Hade alla vetat exakt vad som skapar alla våra känslor så hade vi ju kunnat diagnostisera och lösa allt själva med hjälp av en handbok. Det tar lång tid att hitta grunden till varför vi känner just som vi gör. Ännu längre tid att acceptera våra känslor, förstå varför vi är som vi är och därmed lägga vår historia bakom oss så vi kan börja känna känslor på ett nytt sätt. Ett sätt där vi inte skyller på vår barndom, missbrukande föräldrar, svek, otroheter eller vad det nu kan vara.

Jag gick i alla fall till den här höggravida psykologen vid två tillfällen och varje gång sa hon:
"Jahaaaa, det är såhäääär du menar!"
Så drog hon sin slutsats över hur jag menade och kände.
"Ehh... näääe... alltså.. jag vet inte. Men inte så i alla fall..." Var allt jag kunde svara tillbaka. Hon förstod verkligen inte mig någonstans. Vi kan säga att vi motsatsen till klickade. Hon ville bara ha en snabb lösning på "problemet" så jag kunde gå hem och bli en glad tjugoåring igen innan hon skulle sluta.

När gång nummer två var slut så gjorde vi en utvärdering på om jag var klar med allt och kände mig ångestfri.
"Tvärtom!" fick jag i alla fall tryckt ur mig.
Vad glad jag är för det! Hon gjorde åtminstone sitt jobb och sa att hon skulle ordna en ny psykolog åt mig som säkert kunde lösa allt.

Det var då jag fick träffa Sofia. Underbara, bohemen Sofia. Tjejen i trettio-trettiofemårsåldern med kort råttfärgat hår som stod rätt upp, en stickad poncho och som kröp upp i fåtöljen med benen i kors och verkade vara allmänt olik mig.
Så började vi prata, och fråga mig inte vad en psykolog gör för att inleda ett samtal och bygga upp det här speciella förtroendet, men hon vann mig redan efter det första samtalet. Vi var otroligt liktänkande och när jag inte kunde sätta ord på känslor så fyllde hon i meningen åt mig. Det var helt magiskt. Äntligen någon som förstod mig!
Vi hade fasta tider, Sofia och jag. Tisdagar klockan halv tre på eftermiddagen. Mina veckor började handla om när jag skulle tillbaks till Sofia nästa gång så jag kunde få ur mig lite känslor. Fastän jag hörde allt vad hon sa och hon satte ord på mina känslor jag inte kunde uttrycka själv så kunde jag inte känna. Sorgen över separationer, skilsmässa, självmord och en form av psykisk misshandel var som ren fakta. Absolut inget jag kunde känna. I alla fall inte under andra omständigheter än panikångest. För det hade jag börjat få. Okontrollerbara ångestattacker där ångesten slog mig som en stekpanna i huvudet och jag inte kunde hantera situationen där jag var. Panikgråt utan anledning.
Eller ja, såhär i efterhand så är det klart jag ser anledningen till attackerna. Det gjorde jag inte då, de bara kom.

Det är så himla konstigt, att jag som hade haft en så fin uppväxt med två föräldrar som älskade mig högt och berömde allt jag gjorde, en materiellt bra standard med villa, resor till sol och snö praktiskt taget varenda år, fina vänner och pojkvänner som löste av varandra från femtonårsåldern, inte kunde känna känslor. Eller jo, alltså kände, det gjorde jag. Men jag KÄNDE inte. Ser ni skillnaden. Jag kände allt så förbannat kontrollerat. Allt levdes efter hur jag förväntades känna och framförallt VILLE känna. Jag är även född optimist så jag tog livet mestadels med en klackspark, för att jag VILLE. Även stora sorger. Tårarna som borde runnit på mina kinder rann istället på insidan och gjorde det där stora svarta hålet allt större.

Efter fem månader av bestående tisdagsterapi hade jag egentligen inte kommit någon vart. Sofia kämpade för allt i världen för att få mig att förstå hur jag skulle se mig själv utifrån en annan synvinkel. Det gick inte. Jag hade som en mur omkring mig. Jag hörde vad hon sa men jag kunde inte släppa in hennes ord. Den var byggd av de mest hårda tegelstenarna och kraftfullaste murbruket som någonsin tillverkats tror jag. Ångestattackerna fortsatte, inte varje dag men åtminstone någon gång i veckan. En dag blev känslan av att inte vilja leva längre enorm. Den dagen tog jag mig till en läkare på Kungälvs sjukhus som gav mig antideppressiva. En liten, liten dos sattes in den dagen av en tablett vid namnet Cipralex (enligt www.fass.se så är Cipralex för behandling av depressioner och ångestsjukdomar så som paniksyndrom med eller utan torgskräck, social fobi, allmän ångest och tvångssyndrom).

Dryga tre veckor efter den dagen var min upptrappning från fem till tio milligram per dag klar och jag vaknade upp en dag, precis som vanligt. Tog på mig mina kläder, ställde mig framför badrumsspegeln och skulle sminka mig då jag insåg att jag var hundra kg lättare. Det var en riktigt aha-upplevelse. Herregud! Var det såhär det var att INTE känna ångest?
Då insåg jag att jag levt med ångest i större delen av mitt liv. Inte tung ångest som det senaste halvåret, men en lättare form av prestationsångest som ständigt präglade min vardag och mitt sätt att tänka. Det var den som gjorde att jag inte grät, alltid var rolig på rätt tillfällen, nästintill alltid skrev toppbetyg på alla prov och uppsatser, alltid gjorde.... ja allt. Allting så förbannat jävla "rätt". Enligt vem då? Jo, mig själv!

Helt plötsligt började jag ta in vad Sofia och jag diskuterade på tisdagarna och verkligen tänka över mitt beteende. Jag började förstå att mitt sätt att se på saker var långt ifrån allas sätt att se på världen. Långt ifrån, mitt sätt att se på livet var enbart byggt på prestationsångest.

Sakta men säkert började våra möten bli mer och mer meningsfulla och jag tog verkligen åt mig av vad hon sa. Jag slutade att förstora alla små miniproblem och göra dem enorma. Jag insåg att det är ju enbart i mitt huvud det ser ut så, för någon annan kanske en liten incident eller vad det nu kunde tänkas vara, faktiskt stannade som just liten.

Jag gick hos Sofia hela hösten och långt in på vintern. Tillslut kände jag själv hur min självkänsla hade ökat markant så jag valde att sluta med tabletterna redan fem månader efter den där dagen då jag bara ville sluta leva. Det gick kanon. Jag visste att tabletterna bara var ett sätt för att få bort ångesten tillfälligt och då jag inte längre kände ångest så ansåg jag mig själv som klar. Till sist slutade även jag och Sofia att träffas. Vi hade nått vårt mål, få mig att se världen ur andra ögon och släppa allt vad ångest hette. Skulle den någonsin dyka upp igen fick jag verktyg som gjorde, och gör, att jag kan gå ur en onda spiralen redan innan den ökar i kraft.

Detta är absolut ingen propaganda för antideppressiva. Nej nej! Jag är bara ärlig om vad som krävdes för att jag då skulle bli en ångestfri människa och är än idag. Trots stora sorger i livet så som kampen om att få barn, åtskilliga missfall, egen skilsmässa, svek och annat så får jag fortfarande aldrig den obefogade ångesten. Allting som händer kan jag härleda, sätta ord på, bearbeta och sen skicka av. Mer eller mindre snabbt beroende på sorgens storlek. Men jag går aldrig runt med den där tyngden i kroppen och känslan av att jag måste prestera och vara så förbannat bra hela tiden.

Jag är bara jag, Anna före detta Haraldsson, numera Junkvist och förhoppningsvis i framtiden Dahlgren. En helt vanlig tjej, med helt vanligt jobb, en riktigt Svensson-ekonomi och helt vanliga matvanor men med en livserfarenhet som tagit mig långt, känslor och kärlek som numera kan sträcka sig förbi månen och tillbaks.
Och jag skäms inte för det. Är jag ledsen så är jag ledsen, är jag glad så skriker jag så hela världen får veta, känner jag lycka så dansar jag mig igenom dagarna.

Så önskar jag alla kan få känna. Vi är den vi är och vi är bannemej bra precis som vi är. Känner vi det minsta annorlunda så hoppas jag du också är villig att söka hjälp och faktiskt ta den, oavsett hur livet kan bli efteråt för det är jäkligt gött att bara känna trygghet och kärlek till sig själv.
Det är faktiskt så som de där visa människorna säger, Du kan inte älska andra förrän du lär dig att älska dig själv!

Älskade ni.

Ville bara få sagt att:

Mina vänner och min familj, ni är det bästa som finns i hela världen!
Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har Er. Med åren har somliga sorterat ut sig själva och somliga visat sin kärlek ännu mer och det är en process som pågår ännu. Jag känner mig så trygg i att veta vilka som finns där i lycka och olycka.

Sen vill jag också bara få berätta att jag har världens finaste sambo som har vuxit så otroligt mycket på många plan sen vi träffades!
Jag är så förbannat stolt över dig ska du veta! Jag förstår verkligen att en del avundas den resa du gjort och det vi har, för det är ta mig satan en resa som slår allt! Du är BÄST!

Jag älskar Er!!

...

Jag gillar ju inte kycklinggryta med aprikoser!
Vad ska jag göra då när appen tycker jag skall äta detta?

Naken?

Om jag nu är så himla trött och inte vill ta på mig, kan jag inte bara få gå naken de sista 4 veckorna då?



Såhär ser min vy ut uppifrån.

Lika samma

Här ligger vi, halv fem på morgonen och pratar.
Anders som druckit 10 öl+ och jag med vilda bäbin i magen. Han säger att han mår dåligt, välkommen till min värld! Inte för att tycka synd om mig själv då vi har lyckan att få något fantastiskt alldeles snart...
Men nu har jag mått som en redigt bakfull i över 8 månader.
Man kan uttrycka det så att jag saknar inte en fylla någonstans! Jag saknar att kunna ta ett glas eller två, men full? Nej tack!

Min mardröm är att må såhär en dag till i mitt liv efter vilda bäbin är ute.
Det värsta är att jag kommer glömma det.
Kroppen är....fantastisk?

Vem bär ansvaret??!

Idag när jag kom tillbaks efter att ha lämnat Leon på dagis möts jag av en lapp på golvet framför en hissdörr som stod onormalt på glänt.
"Hissen trasig, anmält till KONE kl 9.15"

Förbannat också. Jag som faktiskt är sjukskriven av anledningen att jag INTE skall gå i trappor och dylikt måste ta trapporna hela vägen upp till våning 7.
Efter många om och men är jag uppe med hjärtat i halsgropen, fogar som värker och sammandragningar som spär på alltihop. Jag tänker ändå att de kommer om ett par timmar och ordnar hissen så det är klart till Leon skall hem från förskolan.

Klockan blir 15.55 och jag går ut i svalen för att ta hissen ner. Ingen hiss som reagerar på mina knapptryckningar. Jag förstår att inget är åtgärdat och beger mig nedåt via trapporna. Hämtar Leon på förskolan och kommer hem igen och får bokstavligt talat ta sats för att komma upp 7 trappor IGEN.
Jag möter hemtjänstpersonal med tunga matkassar som också får ta samma väg upp. I detta huset bor många gamla, sjuka och jag; Höggravid och sjukskriven. Vi kämpar tillsammans upp genom trapporna och väl hemma blir jag sittandes med en fruktansvärd värk och sammandragningar.

Jag ringer Kungälvsbostäder som naturligtvis inte har öppet för felanmälan denna tid på dygnet. Telefonsvararen hänvisar mig till Riksbyggen som jag då ringer.
Riksbyggen har inte fått någon information om problemet och hänvisar mig till KONE. Då ringer jag till KONE för att undra vart deras hissreparatörer är då hissen felanmäldes kl  9.15. Svaret jag får är att det inte är något fel på hissen utan på själva dörren och dörren är inte på deras ansvar och har därför anmält tillbaks problemet till Kungälvsbostäder. Återigen, Riksbyggen har ändå inget fått veta och Kungälvsbostäder har gått för dagen. De har ändå haft en hel arbetsdag på sig att åtgärda problemet.

Jag ringer till Riksbyggen igen för att berätta att KONE avsäger sig ansvaret och räknar med att de skall fixa hissen. Då kopplar de mig till deras "jour" som de säger vilket visar sig vara SOS-Alarm.
Damen på SOS-Alarm ber mig ringa KONE och då drar jag hela valsen. Då tar hon på sig att ringa allihop och efter tjugo minuter ringer jag upp Riksbyggen och undrar hur det går nu när ändå SOS-Alarm försökt att få dem att åtgärda problemet. Vad svarar de med då?
De kopplar mig återigen till deras så kallade Jour, SOS-Alarm. Varpå samma dam svarar och säger att hon skall ringa mig när hon vet vad som händer men att hon inte kan lova något...
Vadå lova? Vems är problemet då? FIXA DET!
Damen säger bara samma som jag sa till henne förut, KONE avsäger sig problemet och Riksbyggen skyller på Kungälvsbostäder som gått för dagen så hon kan inget göra. Hon skall ändå använda deras "Katastroflista" och ringa runt för att försöka lösa problemet.

Efter 20 minuter ringer hon och berättar att "Tyvärr, vi kan inget göra för det är Kungälvs-bostäder som bär ansvaret och de har ingen jour!".

Ursäkta mig? Men hur i hela jävla helvete kan ingen fixa hissen?
Hur kan det inte finnas en jour för detta i hela Göteborgsregionen?
Hur kan inte brandkåren lösa detta?

Vems är ansvaret om min kära granne på 85 år får hjärtstopp ikväll och ambulansen inte hinner upp?
Det bor väldigt många gamla här som sagt. Ska jag dessutom behöva känna mig otrygg i mitt eget hem om jag skulle behöva in akut till förlossningen osv?
VEM BÄR ANSVARET?
Hur kan INGEN fixa en hiss till ett hus på 7 våningar en helt vanlig torsdag när det anmäldes på morgonen?

Förbannat dåligt. Hoppas inget händer någon i huset, eller så kanske det hade vart bra? Då hade Kungälvsbostäder fått lösa problemet och ta ansvaret. Stackars den människan bara...

Leon - förgrymmade onge!

Idag skulle mamma, jag och Fredrik åka till Mormor på Solhaga för att hälsa på. Jag valde att köra lugnt och hederligt på den gamla mysiga E6:an istället för motorvägen. Strax innan Ingetorpssjön blinkar en taxibil på mig med helljusen, jag var osäker på om han verkligen blinkade på mig eller om vägen var ojämn men jag valde ändå att sakta ner till sextiofem på en sjuttioväg som den ögontjänare jag är i trafiken.
Mycket riktigt, polisen stod lite längre fram på bägge sidor och vinkade in alla bilar som åkte förbi.
Skit! Jag kom att tänka på plånboken som jag inte sett på ett par dagar men jag ändå antagit ligga i bilen. Mamma hojtade:
"Å jag som inte har något bälte på mig!"
Jag undrade varför hon inte hade det, och förklaringen låg i att bältet inte fanns tillgängligt där bak utan satt klämt bakom sätet.
Fan! Femtonhundraspänn i böter för missat bälte och x antal hundra för glömt körkort. Roligt...
Jag hann ändå tänka på varför mamma inte sagt till varför det inte fanns bälte där bak förrän då?

Poliskvinnan vinkade in oss.
"Nykter och körtkortskontroll!"
Nervöst kliver jag ur bilen och häver ur mig:
"Ehh ja, alltså... plånboken är borta. Eller jag har inte sett den i alla fall, fast den ska vara här nånstans... eeeeh!"
Sedan säger jag åt mamma, som redan tagit sig ur bilen snabbt som tusan för att polisen inte skall se att hon inte bar bälte:
"Kan ni leta i bilen efter min plånbok? Under sätena gärna... jag VET att den är där!"
Fredrik stökar runt i framsätet och mamma ligger och kryper på alla fyra för att se överallt i baksätet.
Poliskvinnan sträcker fram alkomätaren och säger:
"Ja, jag kan ju inte undgå att se att du är gravid men du får blåsa ändå! Ta ett djupt andetag bara...!"

Jag blåser för fulla muggar men tankarna surrar på i huvudet om vart den förbannade plånboken är. Böter för en sån dum sak! Vi letar i bagageluckan och poliskvinnan går med mig, samtidigt försöker jag hålla låda med henne så att vi skojar bort den lätt pinsamma situationen.
Så säger hon:
"Ja, men ge mig ditt personnummer istället så gör jag en kontroll på dig!"
Jag rabblar upp siffrorna snabbt och hon ropar på kollegorna på radion.
"Du är godkänd... men otur för dig om plånboken är borta!"
Vi försöker gå igenom tillsammans var den kan tänkas vara en lång stund. Sen kände hon nog att hon inte kunde anklaga mig för att vara tanklös när hon såg magen och mitt allmänt förvirrade tillstånd.

Vi sätter oss i bilen allihop igen varpå mamma väser på tok för högt där bak:
"Åk nu fort som fan så hon inte ser att jag åker utan bälte!"
"Ska jag dra upp rutan först innan du pratar vidare mamma?" undrar jag och kör iväg.

Vi fick besökt mormor och fikat lite tillsammans. På hemvägen fick det bli motorvägen så jag inte skulle behöva få utmana ödet igen. Det blev en lunch på Korvmojjen med mamma och bror samt lite ärenden innan jag åkte hem för att sova en timma innan Leon skulle hämtas ifrån dagis.
Väl på dagis ville Leons kompis Sigge följa med hem och det var ju givet att de skulle få leka hos oss till middagen var färdig. Jag ville vara gullig mamma och erbjöd barnen varsin glass (jag vet, INNAN middagen!) från Leons och Anders lilla shoppingtur från Hemglassbilen igår.
Eftersom vi hade köpt ett sånt där käckt "Mixpaket" så fick barnen välja på fyra sorters svindyra glassar. De båda tittade besviket på förpackningarna och hade svårt att välja sort men den som hade lite rött på sig och hette något med hallon fick ändå bli bådas val.
Allvarligt?! Ett mixpaket tilltänkt för hela familjen från Hemglass för summan av hundrasextiofemspänn med få glassar i och förpackningar som ser tagna ut från åttiotalet. Vilken besvikelse! Goda var de inte heller, smakade tråkigare än vad jag minns glada åttiotalets smaskiga glassar.

Barnen satt stilla i soffan och mumsade på sina tråkiga glassar och jag satt i köket och funderade på plånboken. Vart kunde den vara?
Kanske Leon hade en aning ändå, barn vet ju mer än vi tror så jag ropade in honom till köket.
"Leon, har du sett min plånbok när vi åkte bil häromdagen?!
"Jaaaa! Den har jag gömt för dig!"
Nyfiket undrar jag såklart VAR?
"Bakom den grejen i mitten på bilen där man kan ställa drickor som är stora och små!"

Jaha, då har ungen lagt plånboken bakom mittsätet! SUCK!
Det hade kunnat stå honom dyrt, förgrymmade onge! Det är tur han är så förbenat söt och charmig, annars hade jag blivit skogstokig.

Den beryktade återfunna plånboken.

Att leva sitt liv efter appar

Tänk så bra vi har det idag med vårt välinformerade samhälle. Det är ju knappt vi behöver söka sjukvård själv utan det räcker att Googla lite så hittar vi svaret på våra åkommor. Cancer.
Allting leder nästan till cancer och död.

Det är ju kanon att allt finns att hitta egentligen för det är mycket saker man slipper ringa ner vårdcentralen för och andra diverse instanser. Problemet blir bara att vi slutar lita på oss själva då all fakta finns ett par knapptryck bort.

Det finns appar för ALLT. Har man målet att bli miljonär så är det definitivt rätt att utveckla en app som "alla" behöver. Det finns appar för varenda tidpunkt i livet.

Som gravid finns en uppsjö av appar, vilket är rätt mysigt. Jag behöver bara klicka på någon av mina fyra för att få information om hur barnet har det där inne, hur stort det är och vad som kan tänkas vara normalt för min vecka. Det är ett sätt att bilda sig en uppfattning om något så abstrakt som en bäbis i magen.



Problemet uppstår bara när en del människor börjar leva slaviskt efter denna såkallade information.
Enligt den orangea appen GRAVIDITET skall jag idag känna och göra följande:









Gå och lägga mig tidigt?
Jaha. Då gör jag det.

Sen står det att jag är trött, no shit? Efter detta handlar det om sex. Tur att någon påpekar hur olika det kan vara för det hade jag aldrig kunnat tänka ut själv! Lika många varianter av bakterier som finns på jorden, lika många känslor finns det nog på hur man kan må!
Men visst, jag förstår ändå att det kan vara skönt att känna igen sig i vissa stadier av tex. en graviditet.

Graviditetsapparna är inte de värsta tycker jag. Efter vi fött barn, då finns den käcka appen "Amningskoll" så vi inte glömmer vilken tutte vi matade från sist, vilket i och för sig kan vara rätt lätt att glömma, men jag minns bara för 4 år sedan. Jag klarade mig utan just appar! Jag kände helt enkelt på brösten och kunde urskilja vilket som hade mer mjölk än det andra. Första veckan hemma med ny bäbis var jag visserligen lite mer förvirrad än efter ett par dagar, det är då de antagligen tjänar storkovan på att sälja appar vi tror vi måste ha.
I appen kan du också skriva upp hur din bäbis har skött sin avföring. Stort eller litet, klockslag och annan relevant information.
För det kan vi ju absolut inte leva utan?

Detta är bara en liten liten del av alla appar och all information som vårt samhälle förser oss med idag. Jag har bara ett tips...
Ta det lugnt! Sök information ja, men lita på dig själv. Du kan mer än du tror!

När det kommer till bäbisar, en lugn förälder smittar mer av sig på sina barn så att barnen känner sig lugna än en hysterisk. Allt en bäbis kan är att läsa av sina föräldrar. Det spelar otroligt stor roll hur vi känner på insidan.

De klarade att få barn förr, då gör vi troligen det nu med!

Härlig start på en måndag.

06.05 hör jag ett gapade från Leons rum:
"Aaaaaanders! Aaaaaaaaanders!"
Varpå jag måste väcka Anders som tydligen inte vaknar av denna siren. Han gapar ju inte på mig så det är inte min uppgift att gå upp!
Yrvaket går Anders upp och jag hör att det diskuteras friskt inifrån Leons rum. Hör bara ord som att det är mitt i natten och andra liknande termer.
Jag tänker att det är den vanliga historien om att Leon vill gå upp och se på tv eller att han råkat kissa i sängen. Men när Anders lämnar rummet så stänger han dörren helt, med handtaget och allt som Leon hatar! I detta hushållet är det två individer som hatar just stängda dörrar. Leon gapar direkt om vi råkar stänga till och katten har någon slags mani att anfalla varenda handtag till dörrarna står på vid gavel igen.
Anders går inte heller till garderoben för nya lakan utan han gör sin morgonkiss och lägger sig igen lite halvskrattandes bredvid mig.
"Gissa vem som låg och anföll Leons fötter?"
Då har kattfan lär sig att klättra på stegen och låg och sov räv när Anders upptäckte honom så att han inte skulle bli just upptäckt! Leon förklarade dock att katten var ute efter hans fötter och kunde inte sova på grund av detta. I och för sig ganska förståeligt.

Efter ett par vändor med Leon och katten så försöker vi somna om. Då gnäller Anders på kylan i sovrummet eftersom jag MÅSTE ha öppet fönstret för att ens kunna överleva här inne i det tropiska klimatet. Jag går med på att stänga, tänker att jag får väl vara lite snäll en stund...

Vi får en halvtimma i sängen och jag håller bokstavligt talat att dö av värmeslag. Klockan ringer tillslut och Anders får gå upp och fixa sig oordning inför jobbet. Jag ber honom öppna fönstret igen, vilket han gör utan motstånd. Så upptäcker han balkongdörren som står och flaggar på vid gavel och utbrister irriterat:
"Försöker du döda mig?!"
Vi verkar visst ha olika kroppstemperaturer såhär års. Eller så kan det bero på mina extra femton kg och värmeelement i form av terroristbäbis i magen. Jag vet inte?

Alltså ingen sovmorgon idag inte. Hoppas jag får ett par timmar sömn senare istället då tillsammans med Leon. Drömma kan man ju alltid...

Lite såhär tänker jag.

Resultatet av detta:
(Jag bjuder på fulbilden av mig själv!)

 

Kan inte bli annat än att bäbis ser ut som:

 

Hade problem med att finna en skrikande Monchichi, men ungefär såhär!