När Hannes kom till världen!

Jag måste börja ventilera nu, alla känslor måste få komma ut. Med risk för att kommande inlägg kan bli väldigt långa, men orkar du läsa så är det bara uppskattat!

Vi börjar med dagen då vi hade beräknat förlossningsdatum. Allt kändes som vanligt, förutom att jag kände mig aningens nedstämd. Jag låg och vilade mig igenom hela dagen som vanligt, konstigt nog hade jag vant mig vid allt vilande så det bekom mig inte längre. Ni som känner mig vet ju hur jag är, kan knappt ligga still om jag inte har över 40 graders feber. Men nu hade jag kommit in i lunket och accepterat att kroppen ville vila och så fick det bli.

Jag började känna mig desperat att få ut detta lilla barn, jag kunde tänka mig att göra vad som helst. Förutom att trötta ut mig totalt. Det hade jag erfarenheten av sen med Leon, att om det är något man behöver på förlossningen så är det energi. varför då göra slut på den innan?
Jag resonerade som så att jag vilar ut bebisen!

Det var söndagen den 18 november. Rikard kom och lämnade Leon hos mig runt 16-snåret och Leon var så glad att se mig och han gick även runt i lägenhuset för att leta efter Anders som han hade saknat så. Han var till hans stora besvikelse på jobbet men skulle snart komma hem. Till dess bestämde vi oss för att se på lite barnprogram i sängen och mysa. Det brukar Leon tycka är det bästa just vid bytet från pappa till mammavecka, lugn och ro med mys och närhet.
Vi låg där i sängen i en dryg kvart och pratade om hur mycket vi saknat varandra och bara var. Helt plötsligt kändes det som att jag kissade ner mig. Tanken slog mig att det måste vara vattnet, men jag hörde inte det där ljudet som tydligen ska låta när vattnet går men jag slängde mig ändå upp ur sängen med den stora otympliga gravidkroppen jag låg inne med.
Visst var det vattnet! Byxorna jag hade på mig blev dyngsura av fostervatten och det fortsatte och fortsatte. Det fanns liksom inget slut på vattnet.
Hjärtat började dunka snabbare och snabbare. Shit, vattnet har alltså gått! Då kommer det ju en bebis snart.... föda barn? Åh, orkar jag det nu? Ja jag vill ju ha ut detta barnet så det måste ju ske..!
Tankarna snurrade och Leon frågade vad jag höll på med.
Jag svarade att vattnet hade gått.
"Vilket vatten? Kissar du ner dig?" undrade Leon.
"Nej, vattnet som bebisen simmar i. Nu kommer din lillebror eller lillasyster komma ut snart så tyvärr måste jag ringa pappa igen så du får åka tillbaks till honom..."
"Ska du föda barnet här? I sängen? undrade Leon och såg sig nervöst omkring.
Jag fick förklarat lite snabbt om vad som skulle hända och jag ringde Rikard som var tillbaks inom tjugo minuter för att hämta en besviken Leon som knappt fått träffa mig innan han skulle åka igen. Samtidigt lös det i hans ögon när vi pratade om bebisen, han var ju så nyfiken!
Jag ringde Anders som fick skjuts av sin bror med familj hem från jobbet. Jag kontaktade även NÄL där vi hade tänkt föda och lydde deras råd om vad jag skulle göra.

Anders kom hem och Leon åkte. Vi packade ihop det sista av grejerna till BB-väskan och installerade bilstolen i bilen med vännen Johns hjälp. Den skulle fästas med isofix nämligen och vi hade aningen svårt att hitta fästena i sätet men tänkte att John som ändå arbetar med Renualt kunde hjälpa oss och det gjorde han såklart, trots att vi störde mitt i hans söndagsmiddag med päronen och familjen.
Så begav vi oss upp mot NÄL för en kontroll trots att jag inte fått en enda värk ännu. De ville bara kolla hur bebisen mådde i magen och så allt stod rätt till. Det var en lugn bilfärd men laddad med mycket förväntan och nervositet.

Väl framme på NÄL togs vi emot av en barnmorska som gjorde ett ultraljud på magen så bebisen låg rättvänd. Sedan fick jag sitta med CTG på magen för att se om jag hade sammandragningar och hur bebisen mådde när detta skedde. Visst spände sig magen då och då men så hade jag haft till och från i veckor. Inget som gjorde ont alls, kändes mer som att jag hade stått i plankan någon minut så magen blev trött. Efter lite diskussion med barnmorskan skickades vi ut på en två timmar lång promenad för att se om kroppen kunde starta igång något.
Sagt och gjort. Ett varv på utsidan sjukhuset i kolmörkret, en sväng ner till MAXI vid Överby för att fördriva tiden och sen blev det en glass på Mc Donalds. Tillslut vände vi tillbaks igen till förlossningen med hopp om att vi skulle få stanna kvar och slippa åka hela vägen hem igen.
Jag fick sitta med en ny CTG men ingen förändring hade skett. Däremot så sa barnmorskan att det var så lugnt på förlossningen denna kvällen och eftersom jag var andragångsföderska så kunde vi få sova kvar där och bli igångsatt morgonen efter om jag ville.
Det kändes som en självklarhet. Åka hela vägen hem igen kändes som en riktigt besvikelse och bebisen måste ju ut någon gång så varför inte imorgon om det inte startar av sig själv?

Vi kom i säng vid halv tolv på kvällen och efter att Anders brötat runt med tältsängen som han var alldeles för lång för så fick han tillslut kommit till ro på golvet. Jag låg i sjukhussängen och bara kände hur irritationen stegrade sig när han grejade hela tiden. Jag ville ju bara slappna av så jag kunde få sova och samla kraft till morgondagens igångsättning. Jag har ju hört att det kan vara riktigt jobbigt att bli igångsatt och det kan dra ut på tiden rejält om det vill sig illa.
Jag försökte verkligen somna, men det gick inte. Tankarna snurrade för fullt. Nervositet blandat med förväntan av vad som komma skulle.
Timmarna gick och klockan tre på natten kom det helt plötsligt en värk. Inte alls farlig men ändå en värk. Så kom en till, och en till... Inte särkilt regelbundet och rätt långt emellan. Kunde gå mellan 5 minuter till att bli 12 minuter emellan. När klockan blev närmre halv fyra väckte jag Anders och bad honom trycka på knappen så barnmorskan kunde komma.
Hon gjorde en undersökning på mig och konstaterade att jag var öppen 4 cm och tappen var mjuk och nästintill utplånad. Värkarna fortsatte komma men fortfarande inget som var särskilt jobbigt.
Hon frågade mig om jag ville ha någon smärtlindring när vi kom till förlossningrummet men jag tackade nej. Jag jämförde ju med Leons förlossning och detta var ju INGENTING så att smärtlindringen kunde vi ta i ett senare skede kände jag.

Jag la mig på förlossningsbritsen och Anders installerade sig i stol bredvid mig. Tiden gick och vid 4-tiden sa jag att vi kanske ska prova den där lustgasen ändå då.
De vred på absolut lägsta graden, 30%, och jag började smaka på hur det kändes. Jag mindes att jag kände mig så in i norden packad med Leon av den så det var nästan mer obehagligt än hjälpsamt.

Jag lärde mig tekniken för när den skulle andas in. Jag höll lustgasmasken frenetiskt med högerhanden och satte naglarna i Anders hand med vänsterhanden och klämde åt vid varje värk. Det var rätt skönt med den där gasen nu ändå. Vi ökade på procenten och vid 50% lustgas började jag känna mig riktigt full. Började snacka med Anders om lilla baren på Fars Hatt och Mariestad-öl. Hur det kändes att stå där och allt bara snurrade men ändå drack man den där extra ölen som egentligen inte borde drickas!
Det kändes så verkligt när jag låg där, jag riktigt kände hur jag var på Fars Hatt och var dyngrak.

Anders hand blev mer och mer sönderkramad när värkarna tilltog och vid fem på morgonen konstaterade jag efter en helvetesvärk att jag nog skulle kunna tänka mig att få en epidural ändå i ryggen. Skulle det göra såhär ont i många timmar till så var jag villig att ta varenda smärtlindring som fanns! Det hade ju bara gått 2 timmar sen första värken och jag visste ju att det skulle ta många timmar till....
Barnmorskan förberedde för lite värkstimulerande dropp i handen ifall att det skulle komma att behövas. Så gick hon ut för att beställa bedövningen av narkos.
Helt plötsligt gjorde sig den välbekanta "Jag är hysteriskt bajsenödig-känslan" påmind och jag började få lite lätt panik. Jag ropade högt:
"Faaan! Jag har ju glömt att gå på toa idag, jag skiter ner mig!!!"
Barnmorskan svarade med att det inte var någon fara och att jag kunde vara lugn. Men det var inte bara bajs, det kände jag. Det var huvudet. Jag kände hur huvudet tryckte på nedåt och paniken spred sig i hela mig. Jag skrek i lustgasmasken:
"Huvudet kommer, huvudet kommer!!!!"
"Nej, nej! sa barnmorskan. Det är inte huvudet, du är inte ens öppen fullt ännu!"
"Jo men det äääääär huvudet, jag lovar!" skrek jag och ville bara få allt att sluta.
"Ja, okej. Jag får undersöka dig då och se men du får INTE trycka för då går du sönder om du inte är öppen!"

Jag tittade på barnmorskan när hon undersökte mig och såg hennes förvånade blick. Den helvetesvärken hade gjort att jag öppnade mig alla resterande cm på en gång!
Hon tryckte på knappen och in kom en till barnmorska och de gjorde i ordning allt för leverans av bebis. Det blev tre stycken krystvärkar så var han ute, 5.17 på morgonen!
Visst gjorde det ont, men absolut inte farligt! Jag hade ju knappt haft några värkar så jag hade inte hunnit bli trött på dem ännu.

Hannes skrek direkt när han kom och jag pustade ut, allt var klart! Var allt klart? Va?
Nääää? Jag hade väl inte fött barn redan?
Det var svårt att förstå att det redan var över, jag som trodde det skulle ta MÅNGA timmar.
Anders han bröt ihop som ett barn, han grät högt och ljudligt. Han skakade och blev helt ifrån sig. JAg själv låg mest bara där och var nöjd över att det hade gått så bra.
Då slog mig tanken på om jag hade gått sönder från A till Ö nu när bebisen kom i en sån fart men barnmorskan konstaterade att det inte hade hänt någonting på den fronten. Vilken lättnad!
Så la hon upp honom på mitt bröst, en liten nätt pojke låg där och såg så nöjd ut.
Mycket mindre än jag hade trott, men lång och massor av hår!

Han låg där länge på mitt bröst och njöt tillsammans med oss. Han var inte så snabb på att ta bröstet men han såg allmänt lycklig ut och även han nöjd över att det var över.
Barnmorskan kom in med den efterlängtade fikan till rummet och vi skålade över att vi fått en till synes frisk pojk och att allt var över. Äntligen var han här!

Hannes Dahlgren.
Kl 5.17 måndagen den 19 november.
53 cm lång och 3860 gram tung.
Vacker som en dag!

Vi rullade in mig och Hannes i en rullstol till BB-avdelningen och Anders gick stolt om en tupp efter.
Nu skulle vårt nya liv börja tillsammans med en liten pojke vi precis börjat att lära känna.
Vi fick vårt enkelrum, nummer 16, på BB och sakta men säkert började vi installera oss.
Det blev mys tillsammans dygnets alla timmar och Hannes som skulle sova i baljan fick sova bredvid mig för jag hade svårt att ligga där utan honom utan ville känna hans doft och närhet så jag visste att han levde och var vår.
Han låg där och andades så fridfullt, lite snabbt och oregelbundet, men det gör ju bebisar allt som oftast. Han ammade och var snabb på att ta bröstet men orkade inte riktigt att äta ordentligt. Även så kunde ju vara helt normalt då råmjölken är tjock och jobbig att få fram så det var ingen oro.
Vi njöt och knöt an. Mös och kunde inte sluta titta oss mätta på denna lilla fantastiska varelse.

Vi kände att längtan blev enorm att få komma hem och visa Leon hans nya lillebror och hela världen det finaste vi någonsin gjort!