Vem gjorde han glad egentligen?

Igår kväll hade vi en lugn hemmakväll som vanligt såhär i väntadets tider. Vi har filmkväll nästintill varje ledig stund nuförtiden, kanske som ett "Vi måste passa på innan vi aldrig mer är ensamma igen"?
Förutom att se på serierna vi slaviskt följer "Sons Of Anarchy" och "Homeland" så slinker en och annan film ner. Tills nu, då den älskade (?) MacBooken intagit vårt hem.

I varje så kallad paus, eller vad det nu kan tänkas vara så ska Anders passa på och "fixa lite" med datorn. Efter  x antal minuter tröttnar jag alltid och frågar om han inte är färdig snart och besvaras med den stående repliken:
"Jodå, om 30 sekunder hjärtat!"
Trettio sekunder är VÄLDIGT långa i Anders värld. Trettio sekunder kan nog faktisk vara en timma ibland. Till och med Leon har tröttnat på denna replik, den har liksom förlorat sin mening för länge sen.

Hur som helst, igår var vi klara med både SOA och Homeland redan vi 22-tiden och det kändes inte som att det var läge att dra på en mastodontfilm så sent. Jag hade hysterisk värk i kroppen efter den otroligt långa promenaden på dryga två kilometer i Fontin och kände väl mest för att bara vara. Då är det ju helt okey att han sitter där med sin älskade dator.
Ni kan säkert se det framför er, jag liggandes i sängen med två kuddar mellan knäna och spelar det otroligt energigivande spelet Solitaire på iPhonen, Anders sitter ute i vardagsrummet och pillar på datorn samtidigt som han svär var tredje minut och diskuterar vad som händer på datorn samtidigt.
Jag låter säkerligen väldigt väldigt intresserad av när det går bra eller dåligt för hans installationer, eller vad det nu är han gör?

Jag frågade inte ens när han tänkte gå och lägga sig utan lät honom hålla på där ute. Han kände nog ändå på sig att jag tänkte frågan så ungefär var tjugonde minut säger han:
"Jag kommer snart hjärtat, ska bara fixa en sak först. Jag vill också gå och lägga mig!"

Mmmm, jodå. Klocka blev halv tolv och sedan slog den tolv. Jag gick och gjorde min sista kvällskiss med hopp om att få längre sträcksömn. När jag vänder tilbaks mot sängen slänger jag ett öga på Anders om han ser så sovig ut som han påstod sig vara. Inte någonstans, kan jag meddela. Så jag gick och la mig utan hard feelings. Jag var så trött ändå. Han VET ändå hur jag hatar att bli väckt när jag väl somnat, då jag har så svårt att sova nuförtiden. Ändå kommer han in flera TIMMAR senare och frågar mig miljoner gånger om jag är vaken för han är så pratig. Jag bemödar mig inte ens att svara på tilltal för då skulle jag bara vräka ur mig något spydigt. Tänker att han nog fattar piken ändå.

Jag vaknar runt fem på morgonen, efter en katastrofnatt där jag vaknat gång på gång av Anders tjöt och av att jag inte kan andas. Graviditetstäppan har slagit till med storm och det går inte att få luft om jag så ens står upp och sover. Slår en blick på mobilen och ser ett sms från Anders:
"Säg till när du är vaken!"
Ja men va faaaaan! Vad är det som är så viktigt egentligen som gör att han velat väcka mig hundra gånger i natt OCH skickat ett sms. Så jag svarar honom högt:
"Jag är vaken nu...!"
Vad får jag till svar?
"Nä, inte nu, jag sover!"

Så jag försöker att somna om och lyckas sova ända till klockan är runt sju. Då är Anders uppe och sedvanligt daltar katten. När han kommer tillbaks till sovrummet frågar han om jag vill ha "min överraskning" nu?
"Visst!" svarar jag och funderar över vad som skulle kunna vara en överraskning åt mig på datorn?
Så mycket intresserar inte datorn mig mer än att det är fint när den funkar problemfritt och jag kan redigera bilder i princip. Så han går ivrigt ut i vardagsrummet och förbereder detta stora arrangemang.
Han sitter där i säkert femtio minuter och pillar, svär och fnissar. Han säger saker som:
"Du kommer bli så glaaaaad!" "Detta har jag gjort BARA för dig!"
"Du ska veta hur länge jag var uppe i natt bara för att fixa detta åt dig!"

Då börjar ju tankarna snurra. Har det släppts ett nytt Lightroom som jag kan redigera i? Men så glad skulle jag kanske inte bli för det, jobbprogram liksom.
Har han spelat på ett Nätcasino och vunnit tvåhundrafemtiotusen och bara satsat hundra kronor? Nääääe? Då hade han väl flugit in och sagt det omgående i natt? Men kanske sju tusen?
Troligt inte det heller, det skulle han aldrig göra av respekt för att spela bort våra pengar.
Vad har han fixat då?

Då kommer han in och säger att han inte riktigt fått till det så som han ordnade allt i natt men att jag i alla fall kunde få en halv överraskning. Så tar han datorn och visar mig:
"Tadaaaa!"
New Super Mario World på datorn, precis som på Wii:t vi införskaffade i vintras. (Tilläggas bör att jag är en sucker för Super Mario) Ivrigt frågar han:
"Ser du inte skillnaden?"
"Näääe? Är det nya Super Mario som skulle komma?" svarar jag.
"Hallå, ser du inte? Det är FULL-HD!!"
"Jaha?" Svarar jag....
"Men ser du inte, inga pixlar ingenting. Super Mario som du älskar!" Säger han förvånat.

Jag förklarar att jag ser ingen direkt skillnad och undrar lite vad poängen är?
"Ja men jag har fixat så vi kan spela detta PÅ TV:N också, i full-HD!"
Jag förstår fortfarande inte skillnaden. Eller klart jag förstår, men jag förstår inte vad det skulle spela för roll så jag säger:
"Vi har ju redan ett Wii med ALLA spel. Jag älskar att spela på Wii:t med allt vad det innebär!"
"Ja, men nu kan du spela det med en RIKTIG handkontroll och i Full-HD!"
"Vadå riktig? Du vet ju att jag älskar att spela med de klassiska handkontrollerna. Jag föredrar tom en Nintendo 8-bitars av den anledningen. Det är nostalgi för mig! Jag bryr mig inte om Full-HD...."

Snopet så försöker han förklara ännu mer hur bra detta är så vi kan använda Playstationkontrollerna till detta och hur han gjort detta BARA för min skull. Känner han inte mig? Han vet ju att jag älskar nostalgin med gamla Nintendon och att det är just det som är hela grejen. När vi köpte Wii:t så spelade han Super Mario med mig en gång och sen stängde han av spelet och surade, av anledningen till att han var värdelös på att ens få Super Mario att hoppa! Jag slog honom hundra gånger om kan man säga och det klarade han inte riktigt av. Därför har han aldrig spelat Wii med mig efter dess. Det tycker jag är tråkigt, för det är halva grejen för mig. Att få spela Nostalgispel tillsammans och lösa problemen ihop.

Jag kör honom sedan till bussen och diskussionen fortsätter i bilen varpå Anders säger:
"Ja men då kan du spela på de tråkiga Wii:t så kan jag spela Mario på datorn i Full-HD och med en riktig kontroll!"
"Då försvinner ju hela grejen" svarar jag. "Du vill ju ha det på datorn bara för att du ska kunna lära dig hoppa med Mario på din vanliga kontroll!"

Så, vem gjorde han glad egentligen? Var det verkligen till mig detta spelet var när vi redan har ett identiskt spel hemma med kontrollerna jag älskar och en kvalité jag är helt nöjd med?