Jag vill!

Visst funkar det så att om jag bara får skriva av mig alla mina otroligt starka "Jag vill"-känslor så svalnar de och kommer tillbaka om några år istället? 

Bra. För då vill jag bara ha sagt att jag är trött på att leva på föräldrapenning nu och jag vill göra och ha följande: 

Åka till Hemsedal med Anders och våra vänner och bo på Ski Lodge. En långweekend med fantastisk åkning och afterski. Utan barn.

Åka till Köpenhamn med Anders och göra en favorit i repris. Ensamma. 

Åka till Stockholm med tjejerna och shoppa som tokar, äta gott och spåra på drinkar hela kvällarna... Vakna i en skön säng och äta frukost. Utan krav. 

Ha massor av tid till träning igen så rumpan åker upp och magen åker in. Egentid. 

Gå på afterwork med tjejerna, en fredag SNART! Öl och skitsnack. Utan karlar. 

Kunna gå ut och äta mer med familjen. Med barn. 

Få mer tid med min underbara sambo. Utan barn. 

Ha mängder av oplanerade helger med familjen, fika, promenera och ha tid för spontanitet. Mysigt. 

Ha flera flaskor fantastiskt rödvin och champagne i skåpet. In case of! 

Köpa hela serien från Shyness till säng och vardagsrum. Måste ha. 

Det var allt för nu. Så, nu har jag lättat mitt hjärta och blir nöjd med en proteinshake igen! 

Hannes 1 år!

Ett år har gått sen du kom till världen, mitt/vårt älskade barn.
Ett år med med så mycket känslor att jag aldrig skulle kunna få ner dem på pränt.
Älskade Älskade Hannes, du är något alldeles magiskt för oss.

När Hannes låg i magen funderade jag väldigt mycket på hur jag skulle älska honom. Leon var ju fulländad, hur skulle hjärtat få plats med kärlek till en liten varelse till?
Det var så många som sa till mig att man älskar sina barn på olika sätt och jag hörde vad ni sa, men jag förstod inte. Lika mycket som jag inte förstod hur hjärtat skulle bli översvämmat av kärlek när Leon kom till världen och hur han öppnade upp hela min själ för ett helt annat känsloliv.

Det är så sant det ni sa till mig. Jag älskar dem verkligen på olika sätt!
Leon, denna underbart känsliga mjuka pojk som är en grabb ut i fingerspetsarna på många plan men så otroligt närhessökande. Hans otroligt kloka funderingar får mig ofta att häpna. Hur är det möjligt med ett sådant ordförråd och förståelse vid fem års ålder?
Han är dessutom en underbar storebror som älskar att leka med Hannes och se hans framsteg i det Leon lär honom. Hjärtat smälter verkligen när jag ser de två, trots ålderskillnaden, kommunicera.

Hannes, denna krigare som kom till världen med buller och bång. Han har kämpat från dag ett och har tagit sig igenom otroliga kamper bara för att han har en sådan enorm livsgnista.
När jag tittar på korten på honom som togs innan vi fick reda på att han hade hjärtfel så gör det ont i hela mig. Jag vill bara skrika av sorg. Där låg han så hjälplös och kämpade för livet medan vi inget ont anade. Såhär i efterhand kan vi tydligt se på bilderna hur mycket han kämpade hela tiden för att överleva och det är otroligt knäckande för en förälders hjärta att se sitt vackra barn ligga där och kämpa för livet.

De röda utslagen som sakta smög sig på, ögonen som knep och bekymmersrynkan mellan ögonbrynen... Det är klart vi ser NU hur dåligt han mådde. Fruktansvärt!

Men han kämpade, tog sig igenom både operation, Biva (barn-IVA)-tid och frisknade till snabbt. Han blev snabbt stark och visade på en otrolig vilja och nyfikenhet på livet.

Trots mjölkallergi vid 2,5 månaders ålder och en kraftig viktnedgång så fanns ändå urkraften i honom att vilja resa på sig och se världen ur ett annat perspektiv. 

Hur är det möjligt? 

Denna grabb har gjort framsteg varje månad där han visar på vilken otrolig fighter han är, både klarar sig igenom alla motgångar och samtidigt lever med ett icke korrigerat hjärtfel samt försöker göra sig så självständig som möjligt genom att utforska världen själv hela tiden.
Han blir vansinnig när han inte får sin vilja igenom och vi sätter oss emot.
Jag känner igen mig i så mycket i det han gör att jag kan relatera till hans känslor i både det ena och det andra.
Så om ni tycker att JAG är envis och målmedveten, då ska ni se Hannes! Han kommer slå mig med hästlängder! På gott och ont kan man väl säga.

Här inte ens fem månader gammal och skall helst stå, med en hand!

En lycklig Hannes strax innan hans ettårskalas!

En nyvaken trött Hannes som inte ens ville vakna när vi sjöng så fint för honom!

Ett år har gått sen Du kom till världen mitt älskade hjärta. Du har verkligen förgyllt vår lilla familj och gjort den komplett. Nu är det ni tre grabbar och jag som får stå ut med varandra resten av livet. Jag älskar ER över allt på jorden och jag älskar OSS! Ni får mitt hjärta att slå volter, varje dag!

Vad händer om vi inte tänker och ifrågasätter själva?

Det finns två motparter i vårt sätt att agera mot våra barn.
Den ena nämnde jag igår, Den auktoritäre. Den andre skulle jag säga är Curlingföräldern, föräldern som tror sig skydda barnet mot allt ont i världen och istället "hjälpa" barnet. Lite om den föräldern skrev jag faktiskt också om igår om du läser mellan raderna.
Jag tror helt ärligt om vi INTE sätter några tydliga gränser så hamnar vi där, det är bara frågan om HUR vi sätter dem och i vilket sammanhang.

Nu kommer jag bara utgå från min egna fel och brister men poängen tänker jag skall vara att ni bara skall förstå vad jag menar och applicera dem i era egna problem.

På Family-Lab:s föreläsning i förrgår väcktes mängdes med frågor i mitt huvud och det blev hög igenkänningsfaktor. Men, halva poängen med att gå på en sådan föreläsning också anser jag inte vara att vi ska köpa det som de säger rakt av. Det är ju bara en vinkel hur vi kan se på frågan.
Däremot hade det många aspekter som är otroligt intressanta gällande självkänsla som vi skall bli mycket bättre på att använda oss av hemma.

Bara nu, när jag skriver, skall jag försöka sluta använda ordet "man" så gott som det går. Jag har tänkt på det sen jag läste Svenska A i gymnasiet i princip men nu fick det en mening, jag måste kommunicera mer rakt.
De pratade om Jag-språket. Hur barn naturligt enbart använder sig av meningar som "Jag vill ha glass" "Jag vill inte ta på mig kläder!" och vi omformar dem mer och mer genom att använda det generella begreppet "man". "Man ska inte hoppa i soffan!" tex.
Vem är "man"? Ett ord som vi använder för att styrka att hela stora massan gör på samma sätt.
Barnen förstår inte "man" på det sättet, barn tänker att "man" kan vara vem som helst men behöver nödvändigtvis inte vara riktat mot dem! Säger vi "man" tar vi inte ansvaret själva för det vi säger.

Hur som helst, en del punkter de tog upp på föreläsningen handlade mycket om att lämna över ansvaret till barnet så barnet själv lär sig vad som känns rätt och fel och liknande fall.
Där träffade de ju oss, vi är tidsoptimister in i det sista och tillslut så blir sista minuterna innan vi skall iväg någonstans stress och då blir momentet "ta på sig strumporna själv" bara en hög stressfaktor när store pojken skall sitta där och ta på sig, lugnt och metodiskt så att jag istället säger "Äh, jag gör det istället!". Givetvis är det inte alltid såhär, han klär sig nittio procent av gångerna själv men det finns tillfällen där vi bara tar över totalt.
Vi saknar barnkrokar i hallen, där barnen själv kan hänga upp sina ytterkläder. Det har vi sagt att vi skall skaffa i 2,5 år nu. Går sådär skulle jag säga. Det är ju katastrofalt av oss att vi inte kan ordna till en sådan simpel sak. Det är ju dessutom gulligt med barnkrokar!
Ja, vi har ju alla våra brister och prioriteringar. Vi gör bättre på andra punkter förhoppningsvis.

Men vad gäller en del former av att lämna över ansvaret tycker och tror jag, kan skapa en riktig curlingförälder!
En del punkter är det bara så att jag ÄR vuxen och förälder och anledningen till att jag bestämmer över en del punkter beror på att jag kan se konsekvenserna i sammanhanget.
Jag tror inte heller på att skydda barnen från det ena och det andra. De sa Family-Lab bra eftersom de vill att barnen skall få lära sig hantera sina känslor.
Känna vad sorg är i att få ett Nej. Det är okej att vara arg och känna vart våra gränser går. Vi måste lära känna hela vårt register.
Hur farligt är det att vårt barn egentligen blir vansinnigt och har ett utbrott?

Här kommer dock en annan vinkel på det.
Att säga nej till vad det nu kan vara hemma är en sak. Skrik på, gråt och banka.
Om det är en familj som rör sig mycket i skogen tex. så går det förmodligen lika bra med ett utbrott där. Även på maxi skulle jag säga, jag har en känsla av att Hannes kan bli en sådan kille som kommer få sig ett och annat utbrott genom åren. Han är hysteriskt envis och skriker när han inte får som han vill.

Grejen är, att vi inte tillhör skogstypen. Jag önskar att vi skulle gå ut i skogen mer, eller ja. För barnens skull i alla fall. Jag vet inte hur roligt jag tycker det är att gå i skogen, har aldrig vart min grej riktigt. Jag går gärna en sväng på vintern och grillar någonstans eller har picknick på sommaren. Men oftast hamnar vår picknickfilt i fästningsparken, på Marstrand eller andra parker där det rör sig människor.
Sådana är vi, bra eller dåligt kan vi ju diskutera. Vi gör samma saker, men på mer offentliga platser.
Vi tycker även om att gå ut och äta. Det är fantastiskt med en god pastarestaurang och mys runt bordet. Större delen av pengarna vi sparar går åt till resor och även en resa innefattar restaurangbesök.
Då kommer de sociala koderna in, på en restaurang är det inte möjligt till denna typen av utbrott som jag tidigare beskrev. Där vägrar jag lämna över ansvaret och konsekvenserna till mina barn.
Vett och etikett anser jag vara väldigt viktigt och det tycker jag inte är att diskutera ens. Vi för oss på en restaurang, vi tackar för oss, vi säger Hej till människor vi känner eller känner igen, vi beter oss artigt och trevligt. Vi tackar för presenten på födelsedagen.

Jag kan bara inte med att en del låter sina barn stå bakom ryggen när vi ska gå hem efter ett födelsedagsfirande och inte tacka för presenten. Det hör till!
Kränka självkänsla eller inte, ta ifrån ansvaret. Ja visst! Men sociala koder är viktiga. Utan dessa kollapsar hela samhället skulle jag säga. Det är nästan vad som håller på att hända, folk tar vården för givet, tackar inte för sig, snäser, hejar inte. Arroganta människor som enbart tänker på sig själva.
Vilka kan vi ge skulden för detta? Föräldrarna? Har de aldrig krävt att barnen sätter gränser för sina barn och lärt dem att vi faktiskt beter oss på ett visst sätt i samhället.

Sociala koder tycker inte jag har med den Auktoritäre föräldern, så som vi förknippar den från femtiotalet, att göra.
Du kan vara en jämställd förälder men ändå våga vara auktoritär gällande en del punkter.
Vi måste bara tänka efter själva hur vi agerar och handlar.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.

Här är en artikel som DN publicerade häromdagen.
Läs och begrunda, jämför den med Family.Lab.
Vad är DINA åsikter och hur vill du att ditt barn skall må och bli i framtiden?

Svårt, jag vet. Vi gör fel hela tiden och försöker ändra på oss för att bli bättre föräldrar. Ingen är perfekt, det är så viktigt att vi får en tankeställare ibland bara så vi åtminstone försöker gå åt rätt håll, vilket vi nu anser att det är.

Jesper Juul

Ni kanske hört talas om honom, en dansk familjeterapeut som eftersträvar jämlikhet och känslor inom familjen före auktoritet.
För er som inte har, läs! Fantastiskt bra hjälp på vägen när vi stöter på problem i vår uppfostran.
Det är det svåraste som finns, att vara en så kallad bra förälder. Eller att snarare känna sig nöjd över våra handlingar, ofta tar stressen, frustrationen och maktlösheten över och så agerar vi på ett sätt som vi egentligen inte vill lära våra barn.
Men barn gör som vi gör, inte som vi säger...
En klyscha vi hört i årtionden. Det är så mycket sanning i den, hur skall vi kunna lära våra barn en sak om vi gör tvärtom själva. Då syftar Jesper Juul inte bara på banala saker som äta godis på lördagar utan i hur vi grälar, hur vi pratar, hur vi svarar, hur vi söker kontakt.

Anders, jag och Sara gick från föreläsningen igår med både skratt och funderingar. Det var hög igenkänningsfaktor på många punkter och även om vi funderat över många av problemen innan så är det så skönt att höra dem sägas igen. En föreläsning varje halvår hade vart bra som påminnelse livet ut!

Om vi tänker oss en generation tillbaks, de som uppfostrades på fyrtio, femtio och sextiotalet. Där var det mer vanligt med auktoritär uppfostran än något annat. Ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Det var troligen få som hade familjer där det var okej att ifrågasätta sina föräldrar.
De barnen blev sedan vuxna och fick oss, vi som blev födda på framförallt sjuttio och åttiotalet. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Med andra ord tror jag att mängden av de nyblivna föräldrar på sjuttio och åttiotalet fortsatte i samma hjulspår så som de blivit lärda, men tankarna började kanske gå åt ett annat håll. Reflektionerna och ifrågasättandet väcktes till liv på ett annat sätt och någonstans där startade en revolution. Mer eller mindre ska jag säga, i olika familjer. Kanske även lärarutbildningen och läroplanen ändrades då, det har jag ingen aning om. Men jag tycker man kan se en generell skillnad i hur vi ser på saker och hur vi skapar självkänsla om vi jämför med tidigare årtionden.

Hur som helst märker man stor skillnad på dem vars familjer som började med att ifrågasätta auktoriteten och vilka som körde på i gamla hjulspår. Jag har full förståelse för att det inte var lika lätt att bryta beteenden då som det är nu eftersom vi idag har så mycket mer kunskap och dessutom kan se skillnaderna hur effekten blir av att ta bort en stor del av den auktoritäre föräldern. (Ett förtydligande, självklart skall vissa auktoritära bitar finnas kvar där barnet inte försåt konsekvenserna av ett handlande)
Det är tråkigt bara att se hur många som faktiskt lider av dålig självkänsla. Det är mer vanligt än vanligt känns det som.

Vad är självkänsla? Det blandas ofta ihop med självförtroende.
Att ha självkänsla är att tro på mig själv och vem jag är. INTE vad jag gör.
Att ha självkänsla är att kunna säga saker som "Du gjorde mig ledsen när du sa så!" "Nej, jag vill inte ta ett bloss på den där cigaretten!" (trots grupptryck)
Att ha dålig självkänsla är att tro att tex. alla andra tycker du ser konstig ut, att det du sa förut kanske inte var så himla smart, vad ska dem tycka om mig nu? Osv.

Självförtroende är att tro på sig själv i vad vi presterar. Personligen är jag värdelös i bollsport så slänger du in mig på en fotbollsplan så skulle jag ha ett otroligt dåligt självförtroende. Jag är även rätt dålig på svårare form av matematik, fastän jag har läst det. Så att sätta mig på en matematiktenta är verkligen att spela med mitt självförtroende. Däremot är jag rätt duktig på att formulera mig med ord, vilket ger mig självförtroendet att skriva denna texten och känna mig rätt nöjd med den.

Fram till jag var dryga tjugo år hade jag bra självförtroende men dålig självkänsla. De påminde igår om att det är omöjligt att bygga utifrån och in. Alltså, du kan inte bygga ditt liv på de yttre faktorerna, vad du är bra på eller hur snygg du är. Så fort någon faktor försvinner eller ifrågasätts så har du ingen självkänsla att luta dig på där du känner dig trygg i vem du är och att du faktiskt duger som du är.
Jag visste mycket väl vilken hjärnhalva som styrde mig när jag var tjugo. Faktum är att jag hade så lätt för mig i skolan att det blev väldigt tydligt vad mina bättre och sämre egenskaper var.
Däremot var min självkänsla usel, jag trodde sällan jag dög. Ifrågasatte hela tiden mig själv, mitt utseende, vad jag kunde ändra med mig själv för att bli som någon annan duktigare och vackrare person. Mycket av detta berodde på min stora prestationsångest. Den sa hela tiden till mig att jag alltid kan göra lite bättre, det du gjort nu är inte tillräckligt bra. Jag kunde alltid bli lite sötare, lite smalare, lite smidigare så kanske jag skulle bli en ännu mer lyckad person.
Detta satt ju helt i mitt huvud och orsakade tillslut en enorm ångest som aldrig ville ta slut.
Jag hade insikten att jag borde söka hjälp, det var något som inte stämde och sedan turen att finna den där fantastiska människan som genom kognitiv beteendeterapi ändra mitt sätt att se på världen och istället luta mig tillbaks i mig själv och se till mina fördelar och brister och acceptera dessa.

Idag sätts min värld på prov igen, dryga tio år efter jag lyckades bygga upp en riktigt stark självkänsla. Nu har jag barn och i mina värsta ögonblick gör jag som jag alltid gjort. Oftast blir det fel. Jag säger/gapar på mitt barn av ren frustration hur jag vill att HAN ska bete sig.
Hur beter jag mig då? Är det så jag vill lära honom att man gör, bli fullständigt galen av frustration och ta till med hot och mutor för att hantera situationen?

Nej, hemska tanke. Absolut inte! Jag tänker faktiskt ofta på hur jag beter mig och reflekterar efteråt vad jag kunde gjort bättre och försöker prata med min son om det i efterhand. Hur det blev, hur det kändes för mig och hur det kändes för honom. Men i vissa stunder, när mitt tålamod tryter går reptilhjärnan in.
Förhoppningsvis kommer jag och vi fundera ännu mer på hur vi hanterar dessa situationer.

Det största avtrycket från gårdagen blev ändå hur vi vill att våra barn skall göra och bli som tonåringar och att det är nu vi formar för detta. Vill vi att de skall komma och prata om alla konstiga, dumma tankar med oss? Då kräver det ju också att vi skapar en kontaktyta på barnets villkor där han/hon har möjlighet att berätta om sina känslor, även om vi inte kanske tycker de är befogade, utan att vi måste lösa deras problem. Låt dem berätta, låt dem visa hur de fungerar så kanske vi kan lyckas hålla denna kontakten hela vägen genom livet sedan.

Ja, det är verkligen en svår bit i livet detta. Den innefattar så mycket och vi alla har vårt eget bagage.
Men jag har en grundregel i mitt liv och den tycker jag är väldigt viktig:

Vi kan minnas och förstå hur vår uppväxt har format oss till den vi är idag, men vi kan alltid bli en bättre människa genom att kunna ta kritik, positiv som negativ, och ändra oss till den människa vi vill bli. Jag är inte den person jag var när jag var tonåring, idag har jag gjort ett val. Där jag accepterar mig själv, mina fördelar och nackdelar och försöker hela tiden att jobba med dessa bitar. Hur svårt det än kan tänkas vara.
Livet är för kort. Jag säger bara det, önskar vi att vårt liv ser annorlunda ut, ja då är det bara upp till oss själva att styra det i rätt riktning.

Jag får nog ta upp det här med bloggandet igen?

Dåligt med skrivande på mig, det händer för mycket saker hela tiden så jag hinner inte få allt på pränt innan något nytt är på gång.

Nytt sen sist är iallafall att artikeln om Hannes och oss nu finns online på MAMA:s hemsida.
Om du vill läsa kan du klicka HÄR.

Återkommer i dagarna med ett längre inlägg!
Trevlig helg på er!

Värdering av tid

Spinner vidare på tidigare inlägg.
Det viktigaste med med begreppet tiden går hand i hand med självkännedom och någonstans också självacceptans.

Vem är jag och vad vill jag?
Vi lever alltför ofta enligt alla normer, man ska vara någon sorts übermänniska och vara så förbannat duktig samtidigt som man ska leva i nuet och se varandra.
För mig är det i alla fall en svår kombination. Jag har bättre och sämre perioder när min übermänniska kommer fram. Så har nog de flesta.

Med tanke på min tidigare erfarenhet av ros och törn så värderar jag nog ändå att se varandra. Men värderingen av tid kan se annorlunda ut för olika människor.
En del tycker att det ultimata är att jobba så lite som möjligt och få vara hemma maximalt med familjen. För mig låter det underbart men en liten bit av mitt driv och min sprallighet dör då. Det är inte jag.

Jag älskar utnyttjande av tid.
Många bollar i luften och utmaningar. Som i höst, då ska jag plugga 100% samtidigt som jag ska vara hemma och kanske jobba lite extra. Vi får se, det löser sig.
En del får kli i kroppen bara de tänker tanken och undrar om jag är galen. Men jag har lätt för att lära så jag går bara in med inställningen att det kommer gå hur bra som helst och givetvis får jag kämpa.

I kombination med detta älskar jag att resa. Vi lägger 90% av alla våra pengar på resor och upplevelser tillsammans. Nu snackar vi inte någon klättringsresa i Nepal som någon annan kanske skulle kombinera till sitt lugna liv. Nej, jag köper avkoppling. Stressfritt och bekymmerslöst.
Det är ju också en värderingsfråga vad man själv anser är roligt och viktigt.
Ibland önskar jag också att jag skulle rest jorden runt och hjälpt barnen i något U-land.
Men... jag har valt en annan väg i mitt liv och jag är nöjd.

Vad jag vill poängtera är att min/vår värdering av tid är inte densamma som din.
Det viktigaste är att du lyssnar på ditt eget hjärta.
Vad vill jag?
En dag är det försent och den dagen vill vi inte ångra det vi inte gjorde för att det inte föll resten av världen i smaken.

Kärlek.

Vad lever du för?

Det påstås ofta att det är "åldern" när man insett ett och annat i livet. Jag skulle vilja påstå att det ofta är sant, att ha levt fler år innebär ofta att man vart med om fler saker på gott och ont. Inte alltid, en del så kallade vuxna tycks vara förskonade från diverse känslor, eller så har de kanske inte bara förmågan ATT just känna. En del kanske inte vågar...?

Från att under de första 20 åren i mitt liv ha levt med känslorna inuti kroppen och inte förstå hur jag skulle släppa på trycket så har jag nu känslorna utanpå. Det är aningens jobbigt ibland då jag gråter för minsta lilla lycka, ja det är nog faktiskt där min akilleshäl sitter. Jag gråter för varenda Happy Moment i livet.
Lite mer svårt att gråta för lite halvt ledsamma saker av någon underlig anledning men det är kanske en fråga om att släppa någon in i mitt innersta om de ser det. Jag vet inte...
Jag har ju gråtit miljarders tårar för mina barn, inte minst Hannes.

Det var Leon som öppnade dörren till mitt känsloliv på riktigt. Innan hade jag lärt mig av en psykolog, men Leon kom som en sol och tvingade mig att känna. Han var min första riktigt stora förälskelse som inte går att jämföra med något annat. I mina ögon var (är) han perfekt. Såhär idag kan jag ju också vara konstruktiv mot mina egna tankar om mitt barn då. Han VAR gigantisk och klumpig men han var vår, bara vår. Den lilla underbara varelsen med alla dessa känslor inom sig gav en kärlek tillbaka som var förblindande.

Sedan kom skilsmässan in i mitt liv. Vi behöver inte gå in mer på den men en sak av allt jag lärde mig där är hur viktig tiden är. Tiden tillsammans, tiden med sig själv, tiden för kärleken och att man ibland bara ska härda ut så löser det sig eller att ibland så måste man ta tag i saker så man inte bara slösar iväg tiden.

Tiden är vårt allt. Vi måste se varandra och känna, inte bara handla och göra. Även om jag visserligen personifierar ordet spontan. Det går ju att vara spontan på olika sätt och jag trivs med den egenskapen och är nöjd med den även om den till viss del kan förbrylla andra. Jag hör inte till sorten som lätt blir besviken utan tar det mesta med en klackspark trots motgång. Försöker alltid hitta en mening med händelser och ser vad jag fått istället. En annan väg i livet bara som jag nu måste klura ut hur den ska gå.

Sedan mötte jag Anders, helt oplanerat och vid så fel tillfälle i mitt liv. Nyseparerad (ja, för skilsmässan tar ju ett halvår att få igenom) och så oklar som man kan bli med alla känslor även om jag var på det klara med mina beslut.
Så himla dumt att möta någon just där och då, förstår faktiskt inte hur det är möjligt att bli kär när hela jag var i tusen bitar och hade inte ens börjat att försöka samla ihop dem och lägga på sin rätta plats igen.
Tydligen så gick det. Att bli kär är som Peter Apelgren säger; "Inget aktivt val vi gör i livet, det är passivt". Vi står där och slås som en blixt från en klar himmel, PANG, så exploderar känslorna i oss. Inte för att vi vill, nej. Bara för ATT.
Jag kan inte påstå att första halvåret i vårt förhållande var en dans på rosor inte. Det var visserligen en fantastisk tid med mycket känslor men också mycket ångest där vi båda hade gamla problem att ta itu med. Men något Anders verkligen har lärt mig är att stanna upp, känna och ändra mig.
En del påstår att man inte ska ändra sig för en annan människa och det ligger ju mycket sanning i det.
Ibland kan man dock behöva att ändra sig för att inte stagnera och fortsätta vara den person man alltid varit, då skulle livet heller aldrig bli annorlunda och samma misstag skulle upprepas gång på gång på gång.

Det var tufft vid vissa tillfällen. Här har jag tänkt och tyckt på ett visst sätt i hela mitt liv och så kommer en annan man här och ställer krav och säger påståenden som att:
"Det är DU som tycker så.. ingen annan. JAG känner såhär..."
Då fick jag ju helt enkelt bara stanna upp och fundera... orden "Jag känner såhär..." ekade i mitt huvud. Han känner så, jaha? Varför gör han det? Känner inte alla så?
Nej, vi är så lika och Anders på många plan. Vi kan umgås och skratta med en intern humor och han är verkligen min bästa vän och älskare. Men vårt bagage gör att vi ser och tolkar helt annorlunda.
Han får mig att förstå detta, jag i min tur får hans självkänsla att växa.
Han är ingen snickare eller händig någonstans, men han har den mest vackra insida jag någonsin skådat med ett känsloliv som inte finns på denna jord. Det vill inte jag förstöra, det är en fantastisk egenskap att ha så nära till känslor som han har.
Men han föll inte i mallen för vad jag förut ansåg vara den perfekta för mig, han bara tog mitt hjärta och tvingade mig att tänka om.

Dryga året senare blev jag gravid, bara sådär. Ja, jag vet ju hur barn blir till. Men det var inte riktigt tänkt just då, vi tänkte att en bebis kanske skulle få flytta in i magen den kommande hösten istället.
Barn bestämmer man inte över, de kommer till när man minst anar.
Hannes han tog tid i magen. Han gjorde mig kraftlös och nästintill deprimerad. Ibland trodde jag att jag inte skulle bli lycklig när bebisen kommit ut eftersom jag inte kunde vara sådär sprudlande lycklig i min graviditet då den begränsade mig så.
Ack så fel jag hade, känslorna flög på mig lika snabbt denna gång. Ren och skär lycka över mina två, till synes, friska barn.
Hannes var inte frisk, han visade sig vara hjärtsjuk och hade en enorm tur som fick så bra undersökningar att han fick hjälp precis när det behövdes.
Han visade oss att begreppet tid är det viktigaste vi har.
En tid visste vi inte om vi skulle få ha honom kvar hos oss, en annan tid lärde han oss att det är inget annat som spelar roll så länge vi alla är friska och tar hand om varandra.
Han lärde oss också att tiden inte läker alla sår men tiden får dem att blekna. Fina ärr i hjärtat som vi ibland tänker lite extra på och fäller en tår när vi minns de fruktansvärda känslorna där och då och ibland gråter av lycka när vi inser vilken tur vi haft.

Tiden är allt vi har.
För mig finns ingen prestige eller hur andra ska leva. Vi har olika bagage med oss som gör att vi tänker och tolkar saker på olika sätt.
Men jag köper gärna tid i den mån det går även om det kostar mig de där extra shoppingturerna eller småhandlandet på Ica. Tiden har länge haft en stor plats i mitt hjärta, men de senaste åren har jag verkligen insett vad tiden kan ge och göra.

Ta hand om varandra!

Andan i halsen

Vilken dag!
Började med att jag skulle gå och träna Rygg och Biceps med Marina. Promenerade ner till centrum med vetskapen om att det skulle bli regn idag men packar inte med regnskyddet till vagnen.
Optimisten i mig tänker att jag givetvis hinner träna innan regnet kommer.
Samtidigt skriver Anders sms till mig om att jag skall sova hos Mamma och Janne i natt så jag får sova en hel natt. Jättegulligt av honom, men jag fick ångest. Känns konstigt att sova utan min familj samtidigt som jag vet att jag behöver sova så jag tackade och tog emot!
Självfallet hade det börjat att regna när jag skulle gå hemåt. Det blev en snabb promenad kan man säga...

Sedan var det snabbt in i duschen, hämta korten på Kungälvs skyltmakeri inför namngivningen på Lördag, till Sportson för att hämta Leons cykel och sen in på IKEA för att inhandla diverse säkerhetsgrejer för terroristen Hannes.

När vi äntligen var hemma alla tre så skulle vi passa på att äta lite mellanmål. Mjölkfritt bröd till Hannes, jajamän. Nu skulle han få smaka goda bitar i miniformat.
Han åt en bit, drack vatten ur nya Tupperware-muggen som han äntligen klurat ur hur den funkar och tar en till tugga. Då gör han det som är alla föräldrar mardröm, sätter den i halsen.
Först trodde jag att han bara kväljde sig, då han är lite lättkväljd. Men när han började bli högröd i ansiktet slet jag upp honom ur stolen och ruskade lite i honom men ingen luft...
Ögonen började stå ut och hans blick var full av panik. Det värsta var nog att han INTE skrek... så då fick han ju absolut ingen luft.
Jag slängde upp honom på knät som jag hört att man ska göra och började dunka och trycka på ryggen, inget kom ut så jag slängde mig efter telefonen och ringde 112 och satte dom på högtalartelefon.
Sedan stoppade jag ner två fingrar i hans hals och han öppnade munnen som ingenting, hade ingen aning om att man kunde komma så långt ner i en hals med fingrarna ens!
Då svarade personen på 112 och jag pratade, läs skrek lätt, samtidigt. Då tillslut kom det upp.
Ingen aning om han satte den i fel strupe eller vad han gjorde, för det var ingen stor bit  men äntligen började han andas!

Det var nog nästintill det värsta jag vart med om efter allt vi var med om med Hannes hjärtfel.
Jag kan säga som så att det blir ingen macka för honom på 1 månad innan han visar att han kan hantera lite bitar igen.

Nu var det egentligen tänkt att jag skulle på massage som Anders överraskade mig med precis. Kanske behöver jag den som mest nu men jag känner inte att jag kan slappna av idag. Så jag valde att få den innestående efter allt är klart med lördagens bravader och annat.
Tack snälla älskade hjärtat som ordnat så fint för mig idag med både sömn och massage. Det uppskattas ska du veta!

Jag vill ha tillbaks våra duktiga läkare NU!

Här kommer ett långt gnällinlägg!

Var idag med Hannes på Barnmottagningen i Kungälv för hans mjölkproteinkänslighet/allergi.
2 månader hade vi väntat på denna tid. Väl där får vi vänta 45 min, sedan kommer vi in till en läkare som:
1, Inte vet något om Hannes
2, Verkar tro vi är där för hans hjärta och börjar fråga om detta enbart.
3, Sitter och googlar upp svar om vad hans problem kan bero på.
4, Sen kläcker ur sig: "Jamen, ni borde ju ha kontakt med en dietist!"

NO SHIT?! Vad har vi väntat på i TVÅ månader då?
Då börjar de fråga hysteriskt om vi ger honom vanlig mat nu för det var så viktigt för att inte utveckla framtida allergier. Gluten, mjölk och sånt där ska tillsättas innan barnet är 6 mån och bla bla bla.
JA, han har fått mat men han är inte så intresserad. Mat är inget roligt för honom.
Då förklarar läkaren att barn med en tuff start i livet inte brukar tycka att mat är särskilt roligt, det verkar ju stämma.
TRE läkare/dietister på barnmottagningen tappar hakan när vi berättar att han äter Neocate.
Alla 3 säger:
"Åh herregud, Neocate får nästan inga barn! Det är svindyrt för vårdcentralen och nu när han skrivits över från Östra till oss måste vi hålla budgeten. Neocate kostar oss 10.000:-/månaden!"

Eh? Jotack.. jag VET att Hannes vård är dyr. Vad kostade inte hans operation? Vad kommer inte hans kommande operation kosta med ecmo-maskin?
Han måste tydligen sluta så snabbt som möjligt med denna specialmat och in med den billigare varianten, Althera. Kanske kanske han ska ha Pepticate som ändå är lite billigare.
Neocate är verkligen sista alternativet.
Så förklarade hon för mig hur man gjorde när man provocerar med mat.
"Jo förstår du, man lägger i 1 mått av tex. vanlig ersättning i hans mat så märker han inte ens det. Alternativt så sätter vi in vanlig mat direkt och utvärderar det efter 2 veckor!"
Jag fick snabbt förklara för läkaren att om hon läser hans journal så kan hon se att vi var inlagda i 17 dagar i februari och har utvärderat varenda kost och nu blev det bara Neocate som han slutade spy av och började bli en frisk bebis och gå upp i vikt igen.
"Jaha...." svarade hon. "Ja, men du vet.. pojkar speciellt brukar ha reflux så dom spyr extra mycket!"
Fick förklara igen:
"Ja, men om du läser journalen IGEN så kan du se att Hannes har gjort Ultraljud på övre och nedre magmun 2 gånger. Han har ingen reflux så han spyr. Han har även gjort kontraströntgen av tarmarna, inget fel på dem heller. Han har röntgat lungor och hjärta x antal gånger och allt ser kanon ut på hela honom förutom just det kvarvarande hjärtproblemet."
"Jaha..." svarade hon igen. "Ja men, Neocate är så dyrt. Det är nästan inga barn i Kungälv som äter detta, vi måste sätta ut det omgående. Du skall få en tid till dietisten! Största vinsten med att få ut detta är att det inte kostar oss 10.000:-/mån. Du förstår, det går på våra pensionspengar och allting!"

Vad svarar man?
"Största vinsten är väl ändå att Hannes i så fall inte förblir allergisk?! Jag vet att den är dyr men bara han slipper bli allergisk i framtiden är ju jag tacksam!"
Då säger läkaren:
"Jo, men den är verkligen jättedyr. Så den måste bort!" Varpå hon sedan går och får tag i dietisten som tar oss an i 5 minuter.

Hon säger att hon snart ska iväg, så vi får boka en tid för detta med kosten. (Vad hade vi väntat på i 2 månader? Anledningen till att Östra remitterade oss till Kungälv var för att vi skulle slippa åka till Östra en gång i kvarten utöver hans hjärtbesök. För att det ska bli enklare för oss.)
"Läkaren sa att Hannes äter Neocate. Den MÅSTE ut. Den är JÄTTEDYR!"

Suck.... Jag VET detta nu. Jag har även sett räkningen. Den är pinsamt dyr, men vad ska vi göra?
Han är ett hjärtsjukt barn även om det inte syns. Jag tycker inte han ska särbehandlas för att han har ett hål kvar i hjärtat, men för bövelen, han behöver sin näring om någon.
Han har några hundra gram tillgodo på sin lilla långa kropp. Kan han inte få behålla dessa? De kan liksom behövas när hans hjärta får kämpa så mycket mer hela tiden.
Sen är jag fullt medveten om att han ska ha in så mycket normal kost som möjligt så han inte utvecklar några allergier inför framtiden.
Vi vill inte heller att han ska äta specialmat till han blir 18!
Men är det något jag inte tänker göra är det att låta pengarna gå före hans hälsa, så mycket som vi och Östra fått kämpa för att han ska bli den starka kille som han är idag.

Vi har hela tiden fått höra på Östra att det är inte snack om några pengar. Han skall få den vård han behöver så han får må bra, för han kommer dessutom att bli frisk! Sen får det kosta vad det vill.
Blir lite annat när man får höra 3 gånger under 1,5 timme hur mycket Hannes belastar vårdens ekonomi med sin specialnäring...

Vi fick en tid till dietisten på måndag hur som helst. Jag är villig att höra vad hon säger, hon vill väl också hans bästa. Men sägs det något om att sluta tvärt med hans mat och låta honom börja spy under två veckor för en utvärdering så han går ner i vikt igen tänker jag ringa och be att få tillbaks vården på Östra. Kör hellre några extra mil av den anledningen. Så förbannat roligt är det inte att ligga inne med en tunn liten grabb som måste sondas för att ens orka äta igen.
Det kostar väl också pengar?

Hur orkar ni?

Frågan som så många ställt den senaste veckan till oss.
Hur orkar ni?

Det finns inte så mycket val helt enkelt och det känns också annorlunda att vara mitt upp i det mot att stå utanför att titta på. Hade någon av mina vänner vart med om samma sak hade jag säkerligen ställt samma fråga.

Jag satt och tänkte på det förut när jag fick en timmas paus från livet på avdelning 323 på Drottnings Silvias barnsjukhus att det snart är ett år sen jag blev gravid.
En chock för oss båda som tog lite tid att smälta men ändå så kittlande och underbart. Åtminstone mentalt. Ni som känner mig vet ju hur jag blir när jag är gravid, det är uppenbarligen mer regel än undantag att jag mår dåligt och jag hade faktiskt förväntat mig att må dåligt denna gång med. Kanske inte riktigt så dåligt bara. Jag blev nästintill deprimerad under graviditeten på grund av alla hormoner och en kropp som strejkade totalt.
Men så kom Hannes med raketfart och denna fantastiska kärlek infann sig nästintill omedelbart.
Min kropp hann knappt märka av förlossningen, det gick så fruktansvärt fort så jag kände mig som mig själv väldigt snabbt.

Då kom hela biten med Hannes och hans hjärtfel. Det är ju varje förälders mardröm att ens barn skall bli sjukt och all den rädsla och sorg vi kände då är obeskrivbar. Knappt så vi minns själva hur det kändes. Jag tror kroppen förtränger sådana känslor efter ett tag, det är inga känslor någon skall behöva uppleva. Inte så att vi förträngt händelsen och inte bearbetat, utan mer att vi kan ju inte gå runt med sorg och rädsla hela tiden. Hannes blev ju faktiskt lagad redan på sin åttonde dag och från att ha varit akut sjuk så är han nu en helt vanlig pojk med ett litet kvarvarande hål i hjärtat.

Det låter så himla drastiskt med hål i hjärtat tycker jag. Såhär med facit och erfarenheten att leva med det, eller i alla fall se vår son leva med det så är det helt annat. Det har funnits stunder när det gjort ont i hela mig när jag ser hur mycket han kämpar. Hans hjärta pumpar runt blodet en extra gång där inne och det blir att han får kämpa lite mer hela tiden än andra bebisar, eller helt ärligt. Ganska mycket mer.
Men han får vätskedrivande medicin som han till en början fick en gång om dagen och vi nu har ökat upp till 4 gånger. Detta skall hjälpa så hans blodtryck inte blir så högt och att hjärtat får det lite enklare.
Vi går på Ultraljud på hjärtmottagningen på Drottnings Silvias barnsjukhus med jämna mellanrum. Grundplanen var en gång i månaden men den senaste månaden har vi gjort 4 ultraljud då han visat stora tecken på att må dåligt. Han var stånkig och orolig, andades snabbt emellanåt, svettades vid måltid och sen hans största problem: Han spyr.

Kräksbebisar hör ju till vanligheten men Hannes är inte bara en kräksbebis. Han har sedan en månad tillbaka kräkts 3-9 gånger efter varje måltid. Inte alltid direkt utan det kan komma 1-2 timmar efter.
Detta gjorde att vikten först stannade av och sen gick han tillslut ner i vikt.
Efter en kväll på Östras barnakut i onsdags, den 6 februari, så gjordes Ultraljud på hjärtat igen på torsdagen och vi blev inlagda. Det innebar sondmatning, Ultraljud på buken, röntgen av lungorna, provtagningar och övervakning av syresättning, blodtryck och kräkningar.
På fredagen fick vi permission över helgen då inget av detta visade något mer än att han uppenbarligen mår illa av någon anledning.
När måndagen kom åkte vi tillbaks på kontroller och då visade det sig att han hade gått ner 160 gram sen vi gick på permission. Det var bara att bli inlagda igen. Jag fick sluta amma för att han inte skulle behöv anstränga sig så om det kan bero på det. Han fick enbart äta på flaska och varenda mål gavs på bestämda tider och kontrollerade mängder. Vi har gjort nya ultraljud på hjärtat, röntgat tarmarna, gett klyx (lavemang), gett honom specialkost i 2 dygn för att utesluta allergi m.m.
Allt detta, utan att förstå varför han spyr.
Han är inte allergisk, inte förstoppad, har ingen förträngning på magmunnen, ingen vätska på lungorna, inte för trött för att äta, äter inte för mycket, äter inte för lite, han har "lagom mycket hjärtsvikt" som han får ha för sitt VSD (hålet) och detta underhålls med vätskedrivande.

Saken är den att hans klaff ovanför hålet har bildat klaffvävnad så blodet får därför inget backflöde till lungorna som annars är lätt hänt att det blir vid denna typ av hjärtfel. Därför vill läkarna helst inte operera Hannes eftersom de vill se med åren om hans kropp kan ta hand om detta själv så han slipper en operation. Det han lider av är att det ändå är jobbigt för hjärtat och kroppen att köra runt blodet extra hela tiden och det tar givetvis energi och KAN vara det som skapar illamåendet på honom.
Det är detta vi håller på att undersöka. Nummer ett nu är ju att han ska gå upp i vikt normalt och må bra, sen avväga operation eller inte. Alternativt när?
Vi vill absolut inte vara med om det vi var med om sist, lämna vårt barn på operation för hjärtat igen men samtidigt om det är det som krävs för att han ska få må bra så måste han ju göra det.
Vi förstår ändå läkarna som vill göra en operation till absolut sista alternativet då det ändå är en stor operation även om själva ingreppet näst intill kallas rutiningrepp med dagens kunskaper.
Vad man gör är att knäcka bröstkorgen och öppna upp revbenen, ha Hannes bröstkorg helt öppen och använda sig av en ecmo-maskin (hjärt och lungmaskin) som leder runt blodet så länge, laga hans hål med en Gore-texlapp (Japp, det är sant!) och sedan stänga igenom honom igen. 

Resultatet är livslångt och sen kommer han att kallas hjärtfrisk!
Han kommer inte ha några men ifrån någon av hans operationer såvida allt går som det är tänkt. Möjligtvis kan han behövs göra en ballongsprängning av ärrvävnad på aortan, men det är heller inga konstigheter nuförtiden.

Hannes hjärtfel just nu är alltså inget krångligt hjärtfel och det går att ordna och det kommer att ordnas på ett eller annat sätt. Just nu måste han bara få må bra!
Vi håller oss ifrån förkylda människor i den utsträckningen vi kan men jag vill förklara för er som tycker vi borde isolera oss helt:

Vi kan inte sluta leva!
En viss mängd bakterier och virus måste vi alla få för att ens kunna skapa ett immunförsvar.
Hannes dör inte av en förkylning men det är ju onödigt att påfresta hans hjärta ännu mer!
Hjärtsvikten är inte akut och kommer heller inte bli det då vi går på kontroller hela tiden.
Han får bada på badhus, träffa andra bebisar osv. Anledningen att vi inte kör babysim just nu bara är att vi inte får ihop tiden med sjukhus och annat.
Hannes får också åka utomlands för han kommer inte heller bli akut sjuk då han inte har den typen av hjärtfel. För att göra oss lite mer säkra innan vi åker i september kommer han givetvis göra Ultraljud och tester precis innan vi åker för att se så han är godkänd.

Han är alltså ett vanligt barn, han har det bara lite jobbigare vilket är väldigt ledsamt att se men vi gör allt i vår makt för att han skall må så bra som möjligt.

Så till frågan hur vi orkar? Ja, vi gör det bara. När man måste så klarar man allt.
Tillsammans är vi ett team och jag skulle aldrig orka utan Anders.
Sedan ska jag inte påstå att det är lätt emellanåt för det kan bli en del oroligheter när Hannes visar tecken på att han mår dåligt och det gör oss ledsna. Leon i sin tur har både fått syskon och fått ett sjukt syskon. Vi försöker konstant att ge honom lika mycket uppmärksamhet även om det är omöjligt.
Han har massor av känslor i sig som barn brukar få när de får syskon, men han tar inte ut detta på Hannes som annars säkert är den vanligaste formen av svartsjuka. Han straffar Anders. Han kollar på alla sätt han kan om Anders fortfarande älskar honom lika mycket, finns för honom på samma sätt som för Hannes osv. Detta kommer gå över när han förstått att allt är precis som vanligt bara att vi fått en till liten underbar familjemedlem!

Vi är nog rätt trötta egentligen men vi kör på. Livet är så fantastiskt så det finns ingen anledning att deppa ihop. Vi har ju varandra och barnen mår ju snart toppen båda två på sina sätt! Kan man begära mer?
All sorg om hur det "skulle ha vart" och sånt där, det ältar vi ibland men inget vi lägger stor vikt vid. Nu är det som det är och livet kunde faktiskt vart värre.

Nej, dags för en film tillsammans med min stora kärlek och ladda inför morgondagen. Då ska vi tillbaks till avdelningen och se om han får godkänt för några dagar till hemma eller hur det blir!

Börja plugga

Jag "sprang på" en utbildning idag. Den startar som distansutbildning i höst från Karlstad Universitet. Tänker att jag söker den och kör på. Inget att förlora ju...

Projektledare inom IT. Why not?
Jag drömmer ju om företagsledning och projektledning och den känns rätt bred.
Inte läkare/tandläkare som den STORA drömmen är. Men detta är en rolig utbildning som jag kanske kan lösa hemifrån med lite disciplin!

Så att... Plugga, gå igenom en operation med Hannes igen och utomlands. Det är 2013 det?

Torka

Sömnbrist och magsjuka är inget som direkt har fin inverkan på skriverierna!
Ber att få återkomma.