Vad lever du för?

Det påstås ofta att det är "åldern" när man insett ett och annat i livet. Jag skulle vilja påstå att det ofta är sant, att ha levt fler år innebär ofta att man vart med om fler saker på gott och ont. Inte alltid, en del så kallade vuxna tycks vara förskonade från diverse känslor, eller så har de kanske inte bara förmågan ATT just känna. En del kanske inte vågar...?

Från att under de första 20 åren i mitt liv ha levt med känslorna inuti kroppen och inte förstå hur jag skulle släppa på trycket så har jag nu känslorna utanpå. Det är aningens jobbigt ibland då jag gråter för minsta lilla lycka, ja det är nog faktiskt där min akilleshäl sitter. Jag gråter för varenda Happy Moment i livet.
Lite mer svårt att gråta för lite halvt ledsamma saker av någon underlig anledning men det är kanske en fråga om att släppa någon in i mitt innersta om de ser det. Jag vet inte...
Jag har ju gråtit miljarders tårar för mina barn, inte minst Hannes.

Det var Leon som öppnade dörren till mitt känsloliv på riktigt. Innan hade jag lärt mig av en psykolog, men Leon kom som en sol och tvingade mig att känna. Han var min första riktigt stora förälskelse som inte går att jämföra med något annat. I mina ögon var (är) han perfekt. Såhär idag kan jag ju också vara konstruktiv mot mina egna tankar om mitt barn då. Han VAR gigantisk och klumpig men han var vår, bara vår. Den lilla underbara varelsen med alla dessa känslor inom sig gav en kärlek tillbaka som var förblindande.

Sedan kom skilsmässan in i mitt liv. Vi behöver inte gå in mer på den men en sak av allt jag lärde mig där är hur viktig tiden är. Tiden tillsammans, tiden med sig själv, tiden för kärleken och att man ibland bara ska härda ut så löser det sig eller att ibland så måste man ta tag i saker så man inte bara slösar iväg tiden.

Tiden är vårt allt. Vi måste se varandra och känna, inte bara handla och göra. Även om jag visserligen personifierar ordet spontan. Det går ju att vara spontan på olika sätt och jag trivs med den egenskapen och är nöjd med den även om den till viss del kan förbrylla andra. Jag hör inte till sorten som lätt blir besviken utan tar det mesta med en klackspark trots motgång. Försöker alltid hitta en mening med händelser och ser vad jag fått istället. En annan väg i livet bara som jag nu måste klura ut hur den ska gå.

Sedan mötte jag Anders, helt oplanerat och vid så fel tillfälle i mitt liv. Nyseparerad (ja, för skilsmässan tar ju ett halvår att få igenom) och så oklar som man kan bli med alla känslor även om jag var på det klara med mina beslut.
Så himla dumt att möta någon just där och då, förstår faktiskt inte hur det är möjligt att bli kär när hela jag var i tusen bitar och hade inte ens börjat att försöka samla ihop dem och lägga på sin rätta plats igen.
Tydligen så gick det. Att bli kär är som Peter Apelgren säger; "Inget aktivt val vi gör i livet, det är passivt". Vi står där och slås som en blixt från en klar himmel, PANG, så exploderar känslorna i oss. Inte för att vi vill, nej. Bara för ATT.
Jag kan inte påstå att första halvåret i vårt förhållande var en dans på rosor inte. Det var visserligen en fantastisk tid med mycket känslor men också mycket ångest där vi båda hade gamla problem att ta itu med. Men något Anders verkligen har lärt mig är att stanna upp, känna och ändra mig.
En del påstår att man inte ska ändra sig för en annan människa och det ligger ju mycket sanning i det.
Ibland kan man dock behöva att ändra sig för att inte stagnera och fortsätta vara den person man alltid varit, då skulle livet heller aldrig bli annorlunda och samma misstag skulle upprepas gång på gång på gång.

Det var tufft vid vissa tillfällen. Här har jag tänkt och tyckt på ett visst sätt i hela mitt liv och så kommer en annan man här och ställer krav och säger påståenden som att:
"Det är DU som tycker så.. ingen annan. JAG känner såhär..."
Då fick jag ju helt enkelt bara stanna upp och fundera... orden "Jag känner såhär..." ekade i mitt huvud. Han känner så, jaha? Varför gör han det? Känner inte alla så?
Nej, vi är så lika och Anders på många plan. Vi kan umgås och skratta med en intern humor och han är verkligen min bästa vän och älskare. Men vårt bagage gör att vi ser och tolkar helt annorlunda.
Han får mig att förstå detta, jag i min tur får hans självkänsla att växa.
Han är ingen snickare eller händig någonstans, men han har den mest vackra insida jag någonsin skådat med ett känsloliv som inte finns på denna jord. Det vill inte jag förstöra, det är en fantastisk egenskap att ha så nära till känslor som han har.
Men han föll inte i mallen för vad jag förut ansåg vara den perfekta för mig, han bara tog mitt hjärta och tvingade mig att tänka om.

Dryga året senare blev jag gravid, bara sådär. Ja, jag vet ju hur barn blir till. Men det var inte riktigt tänkt just då, vi tänkte att en bebis kanske skulle få flytta in i magen den kommande hösten istället.
Barn bestämmer man inte över, de kommer till när man minst anar.
Hannes han tog tid i magen. Han gjorde mig kraftlös och nästintill deprimerad. Ibland trodde jag att jag inte skulle bli lycklig när bebisen kommit ut eftersom jag inte kunde vara sådär sprudlande lycklig i min graviditet då den begränsade mig så.
Ack så fel jag hade, känslorna flög på mig lika snabbt denna gång. Ren och skär lycka över mina två, till synes, friska barn.
Hannes var inte frisk, han visade sig vara hjärtsjuk och hade en enorm tur som fick så bra undersökningar att han fick hjälp precis när det behövdes.
Han visade oss att begreppet tid är det viktigaste vi har.
En tid visste vi inte om vi skulle få ha honom kvar hos oss, en annan tid lärde han oss att det är inget annat som spelar roll så länge vi alla är friska och tar hand om varandra.
Han lärde oss också att tiden inte läker alla sår men tiden får dem att blekna. Fina ärr i hjärtat som vi ibland tänker lite extra på och fäller en tår när vi minns de fruktansvärda känslorna där och då och ibland gråter av lycka när vi inser vilken tur vi haft.

Tiden är allt vi har.
För mig finns ingen prestige eller hur andra ska leva. Vi har olika bagage med oss som gör att vi tänker och tolkar saker på olika sätt.
Men jag köper gärna tid i den mån det går även om det kostar mig de där extra shoppingturerna eller småhandlandet på Ica. Tiden har länge haft en stor plats i mitt hjärta, men de senaste åren har jag verkligen insett vad tiden kan ge och göra.

Ta hand om varandra!