Det finns två motparter i vårt sätt att agera mot våra barn.
Den ena nämnde jag igår, Den auktoritäre. Den andre skulle jag säga är Curlingföräldern, föräldern som tror sig skydda barnet mot allt ont i världen och istället "hjälpa" barnet. Lite om den föräldern skrev jag faktiskt också om igår om du läser mellan raderna.
Jag tror helt ärligt om vi INTE sätter några tydliga gränser så hamnar vi där, det är bara frågan om HUR vi sätter dem och i vilket sammanhang.
Nu kommer jag bara utgå från min egna fel och brister men poängen tänker jag skall vara att ni bara skall förstå vad jag menar och applicera dem i era egna problem.
På Family-Lab:s föreläsning i förrgår väcktes mängdes med frågor i mitt huvud och det blev hög igenkänningsfaktor. Men, halva poängen med att gå på en sådan föreläsning också anser jag inte vara att vi ska köpa det som de säger rakt av. Det är ju bara en vinkel hur vi kan se på frågan.
Däremot hade det många aspekter som är otroligt intressanta gällande självkänsla som vi skall bli mycket bättre på att använda oss av hemma.
Bara nu, när jag skriver, skall jag försöka sluta använda ordet "man" så gott som det går. Jag har tänkt på det sen jag läste Svenska A i gymnasiet i princip men nu fick det en mening, jag måste kommunicera mer rakt.
De pratade om Jag-språket. Hur barn naturligt enbart använder sig av meningar som "Jag vill ha glass" "Jag vill inte ta på mig kläder!" och vi omformar dem mer och mer genom att använda det generella begreppet "man". "Man ska inte hoppa i soffan!" tex.
Vem är "man"? Ett ord som vi använder för att styrka att hela stora massan gör på samma sätt.
Barnen förstår inte "man" på det sättet, barn tänker att "man" kan vara vem som helst men behöver nödvändigtvis inte vara riktat mot dem! Säger vi "man" tar vi inte ansvaret själva för det vi säger.
Hur som helst, en del punkter de tog upp på föreläsningen handlade mycket om att lämna över ansvaret till barnet så barnet själv lär sig vad som känns rätt och fel och liknande fall.
Där träffade de ju oss, vi är tidsoptimister in i det sista och tillslut så blir sista minuterna innan vi skall iväg någonstans stress och då blir momentet "ta på sig strumporna själv" bara en hög stressfaktor när store pojken skall sitta där och ta på sig, lugnt och metodiskt så att jag istället säger "Äh, jag gör det istället!". Givetvis är det inte alltid såhär, han klär sig nittio procent av gångerna själv men det finns tillfällen där vi bara tar över totalt.
Vi saknar barnkrokar i hallen, där barnen själv kan hänga upp sina ytterkläder. Det har vi sagt att vi skall skaffa i 2,5 år nu. Går sådär skulle jag säga. Det är ju katastrofalt av oss att vi inte kan ordna till en sådan simpel sak. Det är ju dessutom gulligt med barnkrokar!
Ja, vi har ju alla våra brister och prioriteringar. Vi gör bättre på andra punkter förhoppningsvis.
Men vad gäller en del former av att lämna över ansvaret tycker och tror jag, kan skapa en riktig curlingförälder!
En del punkter är det bara så att jag ÄR vuxen och förälder och anledningen till att jag bestämmer över en del punkter beror på att jag kan se konsekvenserna i sammanhanget.
Jag tror inte heller på att skydda barnen från det ena och det andra. De sa Family-Lab bra eftersom de vill att barnen skall få lära sig hantera sina känslor.
Känna vad sorg är i att få ett Nej. Det är okej att vara arg och känna vart våra gränser går. Vi måste lära känna hela vårt register.
Hur farligt är det att vårt barn egentligen blir vansinnigt och har ett utbrott?
Här kommer dock en annan vinkel på det.
Att säga nej till vad det nu kan vara hemma är en sak. Skrik på, gråt och banka.
Om det är en familj som rör sig mycket i skogen tex. så går det förmodligen lika bra med ett utbrott där. Även på maxi skulle jag säga, jag har en känsla av att Hannes kan bli en sådan kille som kommer få sig ett och annat utbrott genom åren. Han är hysteriskt envis och skriker när han inte får som han vill.
Grejen är, att vi inte tillhör skogstypen. Jag önskar att vi skulle gå ut i skogen mer, eller ja. För barnens skull i alla fall. Jag vet inte hur roligt jag tycker det är att gå i skogen, har aldrig vart min grej riktigt. Jag går gärna en sväng på vintern och grillar någonstans eller har picknick på sommaren. Men oftast hamnar vår picknickfilt i fästningsparken, på Marstrand eller andra parker där det rör sig människor.
Sådana är vi, bra eller dåligt kan vi ju diskutera. Vi gör samma saker, men på mer offentliga platser.
Vi tycker även om att gå ut och äta. Det är fantastiskt med en god pastarestaurang och mys runt bordet. Större delen av pengarna vi sparar går åt till resor och även en resa innefattar restaurangbesök.
Då kommer de sociala koderna in, på en restaurang är det inte möjligt till denna typen av utbrott som jag tidigare beskrev. Där vägrar jag lämna över ansvaret och konsekvenserna till mina barn.
Vett och etikett anser jag vara väldigt viktigt och det tycker jag inte är att diskutera ens. Vi för oss på en restaurang, vi tackar för oss, vi säger Hej till människor vi känner eller känner igen, vi beter oss artigt och trevligt. Vi tackar för presenten på födelsedagen.
Jag kan bara inte med att en del låter sina barn stå bakom ryggen när vi ska gå hem efter ett födelsedagsfirande och inte tacka för presenten. Det hör till!
Kränka självkänsla eller inte, ta ifrån ansvaret. Ja visst! Men sociala koder är viktiga. Utan dessa kollapsar hela samhället skulle jag säga. Det är nästan vad som håller på att hända, folk tar vården för givet, tackar inte för sig, snäser, hejar inte. Arroganta människor som enbart tänker på sig själva.
Vilka kan vi ge skulden för detta? Föräldrarna? Har de aldrig krävt att barnen sätter gränser för sina barn och lärt dem att vi faktiskt beter oss på ett visst sätt i samhället.
Sociala koder tycker inte jag har med den Auktoritäre föräldern, så som vi förknippar den från femtiotalet, att göra.
Du kan vara en jämställd förälder men ändå våga vara auktoritär gällande en del punkter.
Vi måste bara tänka efter själva hur vi agerar och handlar.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.
Här är en artikel som DN publicerade häromdagen.
Läs och begrunda, jämför den med Family.Lab.
Vad är DINA åsikter och hur vill du att ditt barn skall må och bli i framtiden?
Svårt, jag vet. Vi gör fel hela tiden och försöker ändra på oss för att bli bättre föräldrar. Ingen är perfekt, det är så viktigt att vi får en tankeställare ibland bara så vi åtminstone försöker gå åt rätt håll, vilket vi nu anser att det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar