Om jag inte får skriva...

...då dör jag.
Kanske lite väl drastiskt. Fast nästan ändå. Skriva är lite helande för mig. Läkande.

Har så mycket jag vill säga som inte alltid får tillfälle att komma ut.
Mamma tycker jag borde skriva en bok... Den tanken har jag haft i säkert 15 års tid.
Det hade ju vart perfekt att göra det nu egentligen, när man är hemma och invalid.

För er som inte visste så är jag gravid med mitt andra barn.
Mitt andra, Anders första. Fast han har ju Leon lika mycket som jag, varje ojämn vecka.
Han missade dock de första tvåochetthalvtåren och allt som kom med det. Det skall han få uppleva nu.
Bli förstagångsfar och tvåbarnsfar på en och samma gång. Det måste vara en jäkla känsla!

Hur som helst, invaliditeten skulle jag komma till.
Att vara gravid och vara jag är ingen optimal kombo kan man säga. Barnet i magen mår super och allt är som det ska på den fronten. Jag tillhör dock inte de som blir sprudlande och energifyllda.
Tvärtom.
Foglossningar som heter duga intar min kropp i tidig graviditet vilket gör att allt, precis allt, blir anpassat efter hur trött jag är, hur ont jag hade när jag vaknade, var jag kan vila på vägen etc.
Höfterna gör så ont så det känns som om jag går sönder inifrån och jag kan inte ligga på en sida mer än minuter i taget.
På detta kan vi lägga till ett illamående som va vedervärdigt fram till v17-18 nånting och som behagade att dyka upp igen runt v 22.

Så jag är mest trött och inspriationslös. Allt känns samma, varken mer eller mindre.
Min hjärna känns som om den tagit en paus från sig själv. Alla mina åsikter som jag brukar ligga inne med försvinner för jag har ingen energi att diskutera.
Jag vill mest bara ha en lugn tillvaro och få vila när jag vill. Jag vilar i timmar varje dag. Ibland har jag riktigt bra dagar och känner mig som en "vanlig" människa och faktiskt har lust att göra saker. De dagarna försöker jag utnyttja maimalt. Dock innebär det ännu mer vila dagarna som följer..
Det känns ändå värt att få glimtar och äkta skratt från hjärtat.

Alltså, jag är inte olycklig. Jag känner mig bara väldigt väldigt nedtonad.
Jag brukar ha energi för fem och en gnista för tio. Det är lite ledsamt för mig att känna så när jag ändå är så lycklig.
Just därför kanske jag inte ska skriva en bok precis just nu, även om jag "bara går hemma" och har tiden för mig.

Det ska bli fantastiskt att bli Anna igen om bara tre månader och då få träffa den lille filur som bor i min mage som vi alla längtar så efter.

Nu får jag återgå till skräckfilmen vi tydligen skall se efter att precis ha intagit nybakta scones med hushållsost och gurka.
Kontrast mot grannen på våningen under som har inflyttningsfest!

Location:Trollhättevägen,Kungälv,Sverige