Imorse var det nära, riktigt nära...

Klockan var runt 7.00. Tiden jag antagligen aldrig skulle glömma om allt hade gått hela vägen.
Advokater, åklagare och poliser hade påmint mig om denna tid konstant, det vet jag.
Stackars Leon, han som älskar Anders så mycket. Dessutom skulle han behöva få en mamma som skulle sitta av minst 6-8 år i fängelse. Lite beroende på om det skulle klassas som mord eller dråp.
Kan 30 minuters betänketid gå under kategorin överlagt mord?
Trettio minuter känns kanske rätt spontant och då skulle jag kanske kommit undan med dråp. Det hade ju förmildrat omständigheterna lite.

Under dessa trettio minuter hann jag ju faktiskt först tänka att det var hans käraste ägodel iPhonen som skulle kastas ut genom balkongen. Sedan övergick tankarna mer och mer i den hatiska banan. Det var ju HAN som gjorde detta. Han som vägrade sluta med idiotierna!
Klart som korvspad att det var HAN som skulle straffas då. Hade hans kära iPhone åkt i backen hade det bara resulterat i ilska och och en förbannat dyr räkning för mig.

Under 30 minuters tid ringer alltså hans alarm på telefonen, inte en gång, utan fem! FEM förbannade gånger får jag stå ut med att lyssna på den klassiska väckningsignalen som finns på iPhone. Anders är inte direkt snabb med att trycka av den heller. Nej, det ska lyssnas en stund innan han ens behagar att vakna och sen ska det vändas och suckas för att senare trycka på knappen SNOOZE. Inte stäng av, utan snoooooooooze.

Runt 7.30 tystnar den. Jag är klarvaken och Anders själv snarkar högt och ljudligt bredvid mig. Ilskan bara kokar i mig! Han vet att jag ligger vaken en till tre timmar per natt på grund av illamående och ont i höfterna. Jag brukar somna om sent på morgonkvisten och då behöver jag sova för att ens fungera på dagen. Ändå ställer han fem förbannade larm på morgonen EN OCH EN HALV TIMMA före han egentligen ska gå upp. Med motiveringen:
"Det är så mysigt att ligga där och somna om...!"
För honom ja! Som kan somna i världskrig.
Jag lyckas ändå hamna i någon slags halvdvala en stund senare till alarmet ringer igen strax efter 8.00. Jag fräser utan att öppna ögonen så jag kan somna om igen:
"Stäng av skiten eller gå upp för i helvete!"
Istället kryper han tätt intill mig, lägger handen på magen och frågar:
"Är den vaken?"
"Schhhhhh!!!!!" fräser jag.
Då tar han ett bestämt tag om magen och klämmer och buffar till så att vilddjuret där inne ska vakna.
Jag blir vansinnig och Anders fattar piken och vänder sig om.
Kvar ligger jag med en adrenalinnivå långt över maxpunkten och ett vaket vilt monster i magen.

Ändå erbjöd jag mig att köra honom till bussen för att han ska slippa duggregnet några minuter senare, men jag gjorde klart för honom att han INTE står högt i kurs hos mig nu.
Det får bli väldigt många måndagspresenter för att göra mig glad igen...