White trash.

Jag vaknar, kollar till klockan "6.28". Undrar om Anders ställt sitt larm eller om jag behöver ligga vaken en stund för att väcka honom. Problemet löste sig själv, han vaknar när jag smidigt lägger tillbaka min iPhone på nattduksbordet.
Han sätter sig upp och tar på sig kläderna lite raskt med en enorm oro i kroppen.
Ni förstår, katten, han har vart ute HELA NATTEN! Ja ni vet, en katt som inte har någon mörkersyn och inte kan klara sig själv så fort det regnar eller solen går ner. Anders har således sovit katastrofalt dåligt och säkerligen drömt mardrömmar om när den lille orangea faran irrar omkring i den svarta natten, alldeles ensam och övergiven. Dessutom inget torrfoder så långt ögat når....

Jag hör dörren gå igen och hissen åka upp till vår våning. Han åker ner, går ut och tittar men är snabbt tillbaka igen. Utan katt... Han muttrar och suckar om vartannat och jag ställer frågan jag redan vet svaret på:
"Fick du med dig någon katt?"
Anders kommer och sätter sig på sängen med en lång suck:
"Näääääe....."
Sedan förklarar han hur han ska cykla vägen genom fontin till bussen idag för att leta efter katten. Jag frågar flera gånger om han vill bli körd. Nejdå, han vill absolut cykla och gå så han kan se katten.
Han kommer in i sovrummet, ger mig en puss och säger sedvanligt:
"Hej på en stund!" och går sedan och ut och smäller igen dörren. Strax öppnas dörren igen, det var tydligen kallt ute. Vantar på! (Men jacka skulle inte göra någon skillnad, nej tjocktröja var alldeles lagom i denna femgradiga värme.)

Jag ligger kvar i sängen. Hade en tanke på att gå upp och kissa och eventuellt äta frukost. Jag kände hur illamåendet smög sig på sakta men säkert...
Så ringer telefonen.
"Mmmm?" svarar jag.
"Ja, du får köra mig! Det är så kallt...!"
"Haha, ja okej..." svarar jag.
Anders försvarar sig:
"Ja, men du erbjöd ju dig att köra!"
"Jovisst, men jag måste gå upp, kissa, ta på mig och fixa frukost först!"
Sagt och gjort. Jag gick upp, tog på mig första bästa vilket blev ett linne och ett par mysbyxor som gick till knäna, slängde in 2 "Äntligen" mackor i micron. Ni vet sånna där vita mackor med massor av gömt fiber i så man ska få känslan av en nyttig rågsmörgås men ändå till synes bara äter en vanlig vit!
Jag tar microns enochenhalvminut att värma mackorna till att gå till hallen och ta på mig en jacka. Jag kan ju faktiskt frysa om jag bara går ut i linne. Fötterna får sig ett par flipflop. Knälånga byxor och flipflop, helt logiskt när jag ska köra Anders till bussen på grund av kyla.

"Pling Pling Pling!" Micron är klar. Jag tar enbart fram lite smör. Hinner liksom inte mer när jag vet att Anders står där nere och väntar. Tanken slår mig att jag nog blir törstig också... Dricka vatten nu? Nej, jag är illamående. Det fick bli Leons sista Festis apelsin i kylen tillsammans med mina väldigt nyttiga mackor.
Låser dörren, går in i hissen. Den stannar på våningen under. In kommer vår kära granne som bor i en likadan lägenhet rakt under oss och som för övrigt trodde fram till i somras att det var jag och Anders som hade sexmarathon varenda morgon där jag tydligen skrek som en galning? Nu har hon fått veta sanningen om vår granne, den glade singeln på 60 vårar som bor dörr i dörr med oss. Jag hoppas hon verkligen förstod att det INTE är vi utan det faktiskt är han...
Ja hur som helst. Jag hejade lite sådär halvglatt på henne med min Festis i ena handen och en dubbel nyttig, vit, macka i andra.
Hon hejar tillbaka. Kändes rätt stort då hon inte hejat på mig under hela tiden hon trodde att det var vi som inte gjorde annat än hade orgier här uppe...
Så slår mig tanken: "Här står jag i flipflop, för korta byxor, jacka, håret uppslängt i en knut, en Festis i ena handen och två vita mackor i den andra... Vad jag ser White trash ut! Undrar om hon tror jag blivit såhär tjock för att jag alltid äter DETTA till frukost?!
Jag som alltid är väldigt noga vad vi startar dagen med just i protein och kolhydratsinnehåll."

Så ringer mobilen. Det är Anders...
"Ja?"
"Jag har hittat katten!"
"Vart var han då? undrar jag.
Anders svarar bara att jag ska vänta nere. Grannen tittar upp lite på mig när jag pratar lite halvintresserat, dricker Festis och tar en tugga på den dubbla mackan samtidigt.

Grannen och jag skiljs åt där nere, jag väntar på Anders utanför. Jag ser en glad man kommer springandes som en liten fyraåring och stannar för att vänta in sin bästa vän emellanåt. Han riktigt kvittrar av glädje.
Vi åker upp tillsammans alla tre för att släppa in den stackars katten.
Sedan går vi till bilen, kör till bussen för att lämna av Anders varpå vi hamnar strax bakom morgonens tilltänkta Grön express.
"Där är din buss du brukar ta va?" undrar jag.
Anders svarar med ett leende:
"Vad gör det om jag missar en buss när katten är hemma!"
Så får jag en puss och kommentaren:
"Hej på en stund!" innan han kliver ur bilen och springer till bussen...