Det är först nu när det är så kort tid kvar av graviditeten som känslorna börjar ramla på mig. Nu är jag inte bara gravid en evighet till, som det tidigare kändes. Nu kommer snart ett barn.
Ett syskon till Leon, en helt annan individ. Inte Leon 2....
Ska det alltså komma ut en varelse som är totalt olik Leon? Logiskt, ja...
Men det känns konstigt. Denna underbara varelse som jag älskar över allt annat på hela jorden. Kärleken till Leon har vart självklar för mig redan från början. Det tog bara några timmar efter förlossningen innan känslorna exploderade inom mig!
Alla underliga tankar som kom innan han var ute som att "Tänk om det blir ett fult barn?!" osv föll bort på en sekund. Kärleken gick att ta på. Bara jag såg honom så grät jag av lycka.
Jag grät också för att jag var så rädd att förlora honom, denna fullkomliga varelse.
Det tar olika tid för oss föräldrar att känna den kärleken när vi får våra barn. För vissa är det kärlek vid fösta ögonkastet, för andra växer kärleken fram. Lika normalt hur man än känner.
Men för mig, som kände så enormt starkt redan efter några timmar, är rädslan att inte kunna älska lika mycket. Att inte känna samma. Eller tvärtom, att känna massor och få dåligt samvete över känslorna jag har för Leon.
Jag är medveten om att detta är funderingar alla har inför sin "tvåa" och jag vet också att det finns plats i hjärtat för fler än ett barn. Ändå så jobbiga tankar...
Leon har haft sina trotsperioder då man slitit sitt hår av förtvivlan och ilska. Varje period har tack och lov bara varit några veckor. Sedan har han blivit sitt underbara jag igen. Han testar oss bara och se vad vi står pall för.
Då relationen mellan oss fyra föräldrar är så bra så tror jag att Leon släpper vissa bitar relativt fort. Vi uppfostrar likadant och han kan inte få igenom saker hos den ena som han inte får hos den andra. Det är skönt. Jag är säker på att det gör honom trygg i att veta vart vi står.
Vi kan säkerligen uppfattas som hårda i vår uppfostran, men för oss är det väldigt viktigt att våra barn får en trygg uppväxt där våra barn vet vad som är rätt och fel. Både i och utanför hemmet.
Jag har själv alltid vart väluppfostrad i min mening. Jag har vart en trotsig tonåring och haft mina faser, det ska man ha! Jag har ändå alltid vetat vart jag ska vända mig när det blåser eller om jag/någon annan gjort fel.
Relationen jag har till mina föräldrar är något jag försöker eftersträva då jag alltid haft tryggheten i dem. Jag har fått stå för mina misstag själv, fått fela, lärt mig säga förlåt, lärt mig att ärlighet lönar sig i längden. Problem går inte att fly ifrån, om man bara öppnar sig och tar tag i dem direkt så löser sig allt så mycket bättre och enklare.
Det är vad jag/vi vill ge Leon. Den känslan av att alltid kunna ringa oss oavsett vad som än händer.
Vi finns alltid här!
Likadant med vårt blivande barn, det kommer inte bli någon skillnad.
Älskade älskade Leon, vilken tur vi har haft som fått Dig i vårt liv!
Du kommer bli världens bästa storebror, så mycket kärlek du har inom dig. Jag ser ju bara hur stolt du är över Neo!
Det är bara så himla mycket känslor i mig nu när det närmar sig...
Blir denna lilla varelse i magen ett straff för att Leon vart så himla snäll?
Eller kan man få en lika underbar liten igen...?
Spännande och skrämmande....
.JPG)
Ja du anna...det är stort å få sitt första barn men det är stort att få sitt andra med, och mina syskan säger att det är stort att få sitt nionde barn! min syster sa till mig när jag gick med hannes i magen å funderade i dessa banor, att man älskar sina barn lika mycket men de är unika å relationenerna blir också unika. jag försöker ofta tänka på att vara rättvis men det är svårt med rättvisa eftersom de är så olika och har så vitt skilda behov. en vill ha massa närhet medans den andra vill ha snabba kramar å sen dra vidare :) Lyssnade till en psykologs föredrag som satt sig i mitt minne, han sa att ett barn som du har mycket konflikter med å måste säga till och förmana mycket, de behöver egentligen höra oftare "jag älskar dig" än den som det går mer smidigt med där man inte har så mycket konflikter. Därför att om du måste bli arg tio ggr så behöver du säga "jag älskar dig" 20 gggr för att vågskålen med positiva saker ska väga tyngre. och det låter ju logiskt. Jag/vi har mycket mer konflikter med hannes än med elina och då brukar jag/vi försöka minnas detta att han behöver också höra de positiva orden oftare än vad hon gör. det viktiga är ju att barnen inte känner att den ena får mer kärlek än den andra men kärleken räcker å växer bara!!! tack för en rolig å berörande blogg du är VERKLIGEN bra på att skriva! kram /maje
SvaraRadera