Min skyddsängel

Detta inlägg kommer låta lite flummigt för de som absolut inte tror på det. Själv vet jag inte vart jag står riktigt i frågan, men något konstigt vet jag att det är...

Inatt var han i alla fall här igen. Min skyddsängel. Jag är säker på att han är här för mig och möjligtvis för Leon. Det låter ju lite krasst att skriva så, men om vi leker med tanken att alla har en skyddsängel så är denna definitivt min och Leon blir ju indirekt skyddad i och med mig.

Vem han är, det är oklart. Min gissning ligger på Morfar. Vem annars skulle se efter mig så?

Det hela började när Rikard och jag bestämde oss för att separera. Beslutet togs av hjärtat och de praktiska bitarna fick bara lösa sig. Det viktiga var att vi såg till att vi båda och framförallt Leon skulle få må bra.
Jag hade sökt ett extrajobb några veckor innan i Göteborgs hamn och veckan efter vårt beslut sökte jag två stycken lägenheter i Kungälv. Den ena i Ulvegärde, den andra var den vi bor i idag.
Hamnen hörde av sig, på bara några dagar var alla antagningstester i form av logik, personlighet och FYS gjorda. Samma vecka fick jag även två brev om att jag stod som nummer ett på lägenheten i Ulvegärde och nummer tre på lägenheten i Tveten.

Jag brydde mig aldrig ens om att åka till Ulvegärde för att kolla. Att först titta på den i Tveten kändes mest logiskt då den låg precis bredvid Leons dagis och väldigt centralt ifall jag inte skulle kunna ha råd med bil. Så var jag ju ändå tvungen att tänka, ingenting var längre självklart.
En riktigt mörk och kall tisdagkväll begav jag mig till Tveten för lägenhetssyn. Den såg bokstavligt talat förjävlig ut. Möbler inslängda överallt, mörka murriga tapeter och knappt någon fungerande lampa som kunde underlätta.
Balkongen brydde jag mig aldrig om att gå ut på, den fanns ju där i alla fall. Så den var säkert bra...

När jag kom hem surfade jag in på Kungälvsbostäders hemsida och klickade i knappen "Ja". Den hade bästa läge för mig och Leon just då. Av säkerhetsskäl tryckte jag även ja till lägenheten i Ulvegärde, osynad.

Det dröjde inte ens en vecka innan jag fick besked om att lägenheten i Tveten var min! De andra två före mig hade troligtvis inte vart lika desperata som jag just då och tänkt mer på hur lägenheten såg ut i dagsläget. En otrolig lättnad, en första sak att stryka på min långa lista av måsten i anteckningar.

Veckorna gick och av en slump fick jag tipset om att söka ett av hamnens sommarvik. Troligtvis var det totalt menlöst att söka då jag precis fått anställningen och min kodning i hamnen pekade på hur outbildad jag var för de olika hamnjobben, men jag skrev ett mejl "Jag tar vilket jobb som helst..."
Sagt och gjort. Samtalet kom, jag var välkommen på intervju för sommarvik. Jag kom dit i slutet av april och förhoppningen var att lönen skulle vara okey, så att huset och lägenheten skulle kunna betalas innan allt var sålt och klart.
"Jaha, så kommer vi till det här med lönen då.... Den intresserar dig säkert?!" sa min blivande chef.
Nervöst vände jag på bladet som var fullt av siffror. Grundlön, OB och andra liknande saker. Jag såg en siffra, bra myckt högre än vad jag väntade mig så jag fick försiktigt fråga:
"Ehh, jag har lite svårt att urskilja vad den faktiska lönen är för just mig..?"
"Ja, en grundlön får du på 36.000:-/månaden och sen kommer det bli lite mer på gund av dina arbetstider!"

Jag hamnade i en lätt chock blandat med lyckorus. Jag skulle komma att få en lön över fyrtiotusenkronor i månaden på ett tre månader långt sommavik. Allt skulle lösa sig. Dubbla boenden, merkostnader... ALLT!
Att jag senare fick jobba långa och tuffa pass med människor som inte hade riktigt samma förståelse för livet som jag är en annan femma, men det var ett jobb som gjorde att de praktiska bitarna kunde lösa sig.

Den 1 juni fick jag tillgång till mitt och Leons lägenhus. Vilken känsla! Vår borg!
Där skulle vi kunna bo i all oändlighet kändes det som. Ingenting gick upp mot känslan av att saker och ting skulle lösa sig. Visst hade vi ett fantastiskt liv på många sätt i vårt nybyggda hus. Men man lär sig att materiell rikedom inte kan ersätta tomhål som saknas för att få en familj att känna innerlig lycka.
Efter dryga veckan av ommålning av nästintill alla rum så flyttade vi in. Jag och Leon.
Anders sov hos mig varje natt. Vi började vakna då och då på nätterna och fick känslan att vi var iaktagna. Jag tog det med ro. Anders började lunka runt i lägenheten och titta ut oroligt.
Då och då blev till varje natt. Båda vaknade av att någon gick barfota i hallen mot plastmattan. Tunga steg, fram och tillbaks. Först trodde vi det var Leon. Så var inte fallet...
Anders noterade att det var exakt kl 04.00 som detta hände, samma visa varje gång. Känslan i min kropp var ändå ett lugn. Om det nu var så att det möjligtvis fanns ett "väsen" i lägenhuset så var den inte ond i alla fall. Vi delade dock inte samma känsla, jag och Anders.

Det höll på såhär, hela sommaren. Jag kände trygghet även om min sömn rubbades, Anders kände ett enormt obehag. Mot slutet av sommaren hände lite tråkigheter som efter några veckor började lösa sig. Då slutade vårt nattliga besök. När alla oroligheter hade lagt sig så lämnade min skyddsängel lägenhuset och mig i min egna trygghet.

Jag har knappt tänkt på "honom" sen dess, till i natt. Vaknade runt 04.00 av stegen i hallen som jag antog var Leon, sedan katten. Jag gick tillslut upp för att kolla, de båda små grisarna snusade för fullt. Den stora känslan av att vara iaktagen höll i sig och jag gick och la mig igen. Stegen fortsatte.
Jag petade på Anders och bad honom att hålla om mig.

Nu var han här igen och vakade över mig. Jag var tvungen att fråga Anders om allt var som det skulle. Det var absolut inga konstigheter. Kanske är han här bara för att se så jag har det bra nu?
Eller vill han finnas för mig vägen fram till förlossningen så allt går som det ska? Tiden får utvisa och man får tro vad man vill...
Underligt är det i alla fall att saker och ting, lägenhet, jobb, pengar, oro bara kan lösa sig samtidigt som detta "väsen" hörs på nätterna. Ibland är det bara meningen, men ibland undrar jag om inte någon har hjälpt mig lite på vägen...