Att vara självmordsbenägen men inte vilja dö.

Jag var hos en fin vän idag. När barnen lekte och tjoade satt vi och pratade livsöden och det fick mig att tänka på mitt eget.

Jag både bloggar, har Facebook och Instagram. Därmed är jag ganska offentlig, vilket fick mig att fundera lite av vilken bild jag utger av mig själv. Vid snabb eftertanke så skulle jag nog påstå att bilden är väldigt ärlig då jag är rak, tydlig, humoristisk och ironisk. Ändå ser ni bara en väldigt liten del av mig, fastän jag är så offentlig eller hur man nu vill kalla det. Kanske av anledningen att jag helt enkelt inte vill utelämna de mest privata delarna om mig själv och min familj, kanske för att ni bara väljer att se er redan skapade bild av mig.
Jag vill därför berätta om det där ögonblicket, eller det där året, som skapade den Anna ni ser av mig idag.

Innan jag var dryga tjugo år gammal bestod mitt liv av samma gamla rutiner, beteendemönster och tankesätt. Jag levde på det sätt jag trodde var "allas verklighet". Det är kanske något gemensamt för många barn och tonåringar, att tro och klumpa ihop sina egna livserfarenheter och tankesätt till något som vi tror är "allas" sätt att tänka. Barnets och tonåringens mentala nivå har inte mognat till den grad att den inser att världen är full av olika människor där alla bär sin egna ryggsäck, lätt som tung, och skapar sitt personliga vektyg för hur vi hanterar känslor och dylikt.

Det tar olika lång tid för oss att hamna i den där mognaden jag skulle komma att göra i tjugoårsåldern. Vissa tidigare, andra inte alls...
Vad det beror på kan jag inte sia om, men vad som utlöste min kris då var ett par år där egna separationer, andras skilsmässor och ett par självmord löste av varandra i en tät följd.

Det kom en dag, för att vara exakt i januari 2005, då jag satt vid datorn hos min mamma och helt plötsligt inte visste hur jag skulle resa på mig. Allt blev svart.
Fram till den kvällen i mitt då tjugoochetthalvtåriga liv hade jag alltid vetat hur jag skulle vara, prata, känna och reagera. Mitt liv var styrt av ett manus där mina känslor sällan var spontana. Jag hade lärt mig hur jag skulle vara när jag var ledsen respektive glad. Gråta var något jag önskade mig kunna göra men jag gjorde det aldrig. All sorg och smärta samlade jag i mitt hjärta som till slut grävde ett stort svart hål, ett hål som blev så stort att jag tillslut tappade fästet.

Någonstans i allt det svarta insåg jag ändå vad som höll på att hända. Jag blev rädd för mig själv och min egen likgiltighet, känslan av att inte minnas varför jag skulle gå upp på morgonen och faktiskt äta något. Alla rutiner jag någonsin haft försvann över en natt. Poff! Väck. Ingenting kändes meningsfullt längre. Jag minns att jag inte ville leva, men heller inte ville dö.
Tanken var så stark och skrämde så mycket att jag ringde till Öppenpsyk i Kungälv för att höra om de hade någon som kunde hjälpa mig ur detta.

Då, år 2005, kunde man faktiskt ringa rätt till Öppenpsyk på fästningsholmen för att söka hjälp. Det krävdes ingen remiss utan det var "bara" att ringa dit och i korta drag motivera varför just jag skulle få hjälp så skulle psykologer och annan personal diskutera detta på tisdagens möte och göra upp ett slags kösystem för vem som tordes behöva hjälp snabbast. De lyssnade och tog mig tydligen på allvar, eller så hade jag bara tur. Jag minns inte... Men inom en vecka ringde de tillbaks och sa att jag var välkommen veckan därpå till en tjej som skulle ta hand om mig.

Jag minns heller inte den dagen då jag gick dit, hur det kändes, om det var skrämmande eller förväntansfullt. Jag minns bara att jag möttes av en tjej som var höggravid och sa:
"Jaha, det är du som är Anna. Jag är (jag minns inte hennes namn) och du ska få träffa mig ett par gånger här innan jag går på föräldraledighet så ska vi nog kunna reda ut problemet!"
Eh...? Vilket förtroende tror ni jag fick för henne? Höggravid och skulle snart sluta. "Reda ut problemet?" Vilket jävla problem? Allt jag visste var bara att jag hette Anna, var tjugoochetthalvtår gammal och ville lägga mig ner på marken och dö. Eller inte dö, bara inte leva. Jag ville inte ta något ansvar för mig själv längre. Men vad hon menade med problem, det hade jag ingen aning om. Jag visste ju inte ens varför jag mådde som jag gjorde själv trots att jag var medveten om alla tragedier som hänt de senaste åren.
Lite där har vi ju faktiskt själva problemet. Att må fruktansvärt dåligt men inte veta vad det beror på trots viss självkännedom. Hade alla vetat exakt vad som skapar alla våra känslor så hade vi ju kunnat diagnostisera och lösa allt själva med hjälp av en handbok. Det tar lång tid att hitta grunden till varför vi känner just som vi gör. Ännu längre tid att acceptera våra känslor, förstå varför vi är som vi är och därmed lägga vår historia bakom oss så vi kan börja känna känslor på ett nytt sätt. Ett sätt där vi inte skyller på vår barndom, missbrukande föräldrar, svek, otroheter eller vad det nu kan vara.

Jag gick i alla fall till den här höggravida psykologen vid två tillfällen och varje gång sa hon:
"Jahaaaa, det är såhäääär du menar!"
Så drog hon sin slutsats över hur jag menade och kände.
"Ehh... näääe... alltså.. jag vet inte. Men inte så i alla fall..." Var allt jag kunde svara tillbaka. Hon förstod verkligen inte mig någonstans. Vi kan säga att vi motsatsen till klickade. Hon ville bara ha en snabb lösning på "problemet" så jag kunde gå hem och bli en glad tjugoåring igen innan hon skulle sluta.

När gång nummer två var slut så gjorde vi en utvärdering på om jag var klar med allt och kände mig ångestfri.
"Tvärtom!" fick jag i alla fall tryckt ur mig.
Vad glad jag är för det! Hon gjorde åtminstone sitt jobb och sa att hon skulle ordna en ny psykolog åt mig som säkert kunde lösa allt.

Det var då jag fick träffa Sofia. Underbara, bohemen Sofia. Tjejen i trettio-trettiofemårsåldern med kort råttfärgat hår som stod rätt upp, en stickad poncho och som kröp upp i fåtöljen med benen i kors och verkade vara allmänt olik mig.
Så började vi prata, och fråga mig inte vad en psykolog gör för att inleda ett samtal och bygga upp det här speciella förtroendet, men hon vann mig redan efter det första samtalet. Vi var otroligt liktänkande och när jag inte kunde sätta ord på känslor så fyllde hon i meningen åt mig. Det var helt magiskt. Äntligen någon som förstod mig!
Vi hade fasta tider, Sofia och jag. Tisdagar klockan halv tre på eftermiddagen. Mina veckor började handla om när jag skulle tillbaks till Sofia nästa gång så jag kunde få ur mig lite känslor. Fastän jag hörde allt vad hon sa och hon satte ord på mina känslor jag inte kunde uttrycka själv så kunde jag inte känna. Sorgen över separationer, skilsmässa, självmord och en form av psykisk misshandel var som ren fakta. Absolut inget jag kunde känna. I alla fall inte under andra omständigheter än panikångest. För det hade jag börjat få. Okontrollerbara ångestattacker där ångesten slog mig som en stekpanna i huvudet och jag inte kunde hantera situationen där jag var. Panikgråt utan anledning.
Eller ja, såhär i efterhand så är det klart jag ser anledningen till attackerna. Det gjorde jag inte då, de bara kom.

Det är så himla konstigt, att jag som hade haft en så fin uppväxt med två föräldrar som älskade mig högt och berömde allt jag gjorde, en materiellt bra standard med villa, resor till sol och snö praktiskt taget varenda år, fina vänner och pojkvänner som löste av varandra från femtonårsåldern, inte kunde känna känslor. Eller jo, alltså kände, det gjorde jag. Men jag KÄNDE inte. Ser ni skillnaden. Jag kände allt så förbannat kontrollerat. Allt levdes efter hur jag förväntades känna och framförallt VILLE känna. Jag är även född optimist så jag tog livet mestadels med en klackspark, för att jag VILLE. Även stora sorger. Tårarna som borde runnit på mina kinder rann istället på insidan och gjorde det där stora svarta hålet allt större.

Efter fem månader av bestående tisdagsterapi hade jag egentligen inte kommit någon vart. Sofia kämpade för allt i världen för att få mig att förstå hur jag skulle se mig själv utifrån en annan synvinkel. Det gick inte. Jag hade som en mur omkring mig. Jag hörde vad hon sa men jag kunde inte släppa in hennes ord. Den var byggd av de mest hårda tegelstenarna och kraftfullaste murbruket som någonsin tillverkats tror jag. Ångestattackerna fortsatte, inte varje dag men åtminstone någon gång i veckan. En dag blev känslan av att inte vilja leva längre enorm. Den dagen tog jag mig till en läkare på Kungälvs sjukhus som gav mig antideppressiva. En liten, liten dos sattes in den dagen av en tablett vid namnet Cipralex (enligt www.fass.se så är Cipralex för behandling av depressioner och ångestsjukdomar så som paniksyndrom med eller utan torgskräck, social fobi, allmän ångest och tvångssyndrom).

Dryga tre veckor efter den dagen var min upptrappning från fem till tio milligram per dag klar och jag vaknade upp en dag, precis som vanligt. Tog på mig mina kläder, ställde mig framför badrumsspegeln och skulle sminka mig då jag insåg att jag var hundra kg lättare. Det var en riktigt aha-upplevelse. Herregud! Var det såhär det var att INTE känna ångest?
Då insåg jag att jag levt med ångest i större delen av mitt liv. Inte tung ångest som det senaste halvåret, men en lättare form av prestationsångest som ständigt präglade min vardag och mitt sätt att tänka. Det var den som gjorde att jag inte grät, alltid var rolig på rätt tillfällen, nästintill alltid skrev toppbetyg på alla prov och uppsatser, alltid gjorde.... ja allt. Allting så förbannat jävla "rätt". Enligt vem då? Jo, mig själv!

Helt plötsligt började jag ta in vad Sofia och jag diskuterade på tisdagarna och verkligen tänka över mitt beteende. Jag började förstå att mitt sätt att se på saker var långt ifrån allas sätt att se på världen. Långt ifrån, mitt sätt att se på livet var enbart byggt på prestationsångest.

Sakta men säkert började våra möten bli mer och mer meningsfulla och jag tog verkligen åt mig av vad hon sa. Jag slutade att förstora alla små miniproblem och göra dem enorma. Jag insåg att det är ju enbart i mitt huvud det ser ut så, för någon annan kanske en liten incident eller vad det nu kunde tänkas vara, faktiskt stannade som just liten.

Jag gick hos Sofia hela hösten och långt in på vintern. Tillslut kände jag själv hur min självkänsla hade ökat markant så jag valde att sluta med tabletterna redan fem månader efter den där dagen då jag bara ville sluta leva. Det gick kanon. Jag visste att tabletterna bara var ett sätt för att få bort ångesten tillfälligt och då jag inte längre kände ångest så ansåg jag mig själv som klar. Till sist slutade även jag och Sofia att träffas. Vi hade nått vårt mål, få mig att se världen ur andra ögon och släppa allt vad ångest hette. Skulle den någonsin dyka upp igen fick jag verktyg som gjorde, och gör, att jag kan gå ur en onda spiralen redan innan den ökar i kraft.

Detta är absolut ingen propaganda för antideppressiva. Nej nej! Jag är bara ärlig om vad som krävdes för att jag då skulle bli en ångestfri människa och är än idag. Trots stora sorger i livet så som kampen om att få barn, åtskilliga missfall, egen skilsmässa, svek och annat så får jag fortfarande aldrig den obefogade ångesten. Allting som händer kan jag härleda, sätta ord på, bearbeta och sen skicka av. Mer eller mindre snabbt beroende på sorgens storlek. Men jag går aldrig runt med den där tyngden i kroppen och känslan av att jag måste prestera och vara så förbannat bra hela tiden.

Jag är bara jag, Anna före detta Haraldsson, numera Junkvist och förhoppningsvis i framtiden Dahlgren. En helt vanlig tjej, med helt vanligt jobb, en riktigt Svensson-ekonomi och helt vanliga matvanor men med en livserfarenhet som tagit mig långt, känslor och kärlek som numera kan sträcka sig förbi månen och tillbaks.
Och jag skäms inte för det. Är jag ledsen så är jag ledsen, är jag glad så skriker jag så hela världen får veta, känner jag lycka så dansar jag mig igenom dagarna.

Så önskar jag alla kan få känna. Vi är den vi är och vi är bannemej bra precis som vi är. Känner vi det minsta annorlunda så hoppas jag du också är villig att söka hjälp och faktiskt ta den, oavsett hur livet kan bli efteråt för det är jäkligt gött att bara känna trygghet och kärlek till sig själv.
Det är faktiskt så som de där visa människorna säger, Du kan inte älska andra förrän du lär dig att älska dig själv!